Hvad har svenska folket att hoppas af året 1850? Under det reaktionen firar sin seger nästan öfverallt på den nyss så upprörda kontinenten, under det folken sucka uch furstarne jubla högt öfver sina bundsförvandter, Radetskys och Wrangels bajonetter, sitter ännu lugnt bland sina klippor det svenska folket och öfvertänker sina förilutna och kommande öden. Den politiska bildning, som det sista halfva seklet utvecklat äfven i våra aflägsna bygder, sätter det i stånd att klarare än förr genomskåda epokerne af vår historia, uppskatta till deras sanna beskaffenhet de krafier, som derunder verkat, och skilja frasen från verkligheten. Hvilket ofantligt sofringsarbete om det blott inskränker sig till d2 sista 50 åren, huru kolossalt om det går tillbaka för sekler! Svenskarne hafva, genom tryckfriheten och den historiska forskningens framskridan!le, förvärfvat sin andel i tidehvarfvets allmänna förmåga, att i politik skilja skal från kärna, och vi dåras ej längre af de irrsken, hvarmed makten så ofta förvillade och bedrog våra fäder. Gustaf III:s bekanta stereotyp-fras, att han var den förste medborgaren band ett fritt folks, sedan han tillintetgjort just det väsentligaste af detta folks frihet, skulle i våra dagar endast framkallat ett hånskratt öfver det fräcka hyckleriet; men på den tiden det kunde vågas, fanns efter all sannolikhet en majoritet af beskedligt, politiskt onyndigt folk, som var förtjust öfver den patriotism och ömhet om friheten, som konungen förespeglade, just under det han hvälfde i sitt hufvud planen att taga enväldet. Makten har alltid haft sina syften för sig, sina vägar att gå till målet, och man ville gerna tro, att den framskridna civilisationen i våra dagar förädlat de förra, och erfarenheten öfvertygat att ärlighet och öppenhet är den säkraste och bästa vägen. Men ett folk får ej isina samhällsangelägenheter öfverlemna sig åt någon tro, innan den är byggd på fast grund och klar insigt. De tänkande bland svenska folket göra det ej heller; de taga till utgångspunkt för sina slutsatser om det tillkommande hvad, som i det näst förflutna visat sig faktiskt och ovedersägligt i den andra statsmaktens handlingssätt, af hvars samverkan med folket samhällets utveckling och landets välfärd i så väsendtlig mån bero. Det finnes visserligen en mängd samhälisangelägenheter, som ligga fosterlandsvännen om hjertat, i hvilka förbättringar dels blifvit föreslagna och inledda, men afstannat, dels blifvit tillintetgjorda genom styrelsens vacklande och eftergift för mäktiga intressens påtryckning, t. ex. skattejemkningsfrågan; men det torde knappast finnas någon svensk man, oförblindad af partilidelser, som ej ställer i främsta rummet bland våra offentliga angelägenheter representationsfrågan, såsom den, af hvars lösning alla andra mera väsendtliga förbättringar i vårt samhälle bero. Det kan tagas för temligen gifvet, att en stor del af na tionen i närvarande stund sysselsätter sig med frågan, hvad vi hafva att hoppas af det nyligen ingångna året med afseende på representationsreformen, och det är pressens pligt, att i en så vigtig sak äfven uttala sin åsigt. Men för att kunna göra det motiveradt, och sätta läsaren i stånd att på giltiga premisser komma till en riktig slutsats, blir det nödvändigt att i korthet gå tillbaka till representationsfrågans historik under de sistfårflutra 6 åren, då förhoppringarna varit mer eller mindre lifliga att se den bragt till något resultat. Hela Sverige kände Carl Johans motvilja för en förändring af vår fyrbildade representation, oaktadt de antydningar om sin benägenhet derför, som han lät inflyta i ett par throntal. De, som voro närmare förtrogne med hans tankar i detta hänseende, gjorde ingen hemlighet deraf, att han aldrig skulle låta förmå sig till någon förändring, som tillintetgjorde privilegium att representera för de fyra stånd, hvilka satt svenska kronan på hans hufvud. Det var så!edes naturligt, att förhoppningarne om förlossning ur vårt representativa elände skulle vända sig emot det tillkommande. Ett förslag till representationens ombildning, utgånget från majoriteterna i borgareoch bondestånden, och med sympati äfven omfattadt af minoriteter i de båda andra riksstånden, hvilade sedan riksdagen 4840 på sändernas bord, till antagande eller förkastande med omröstning af Ja eller Nej, vid nästa riksdag. Denna blef den, som följde vid thronombytet 4844. Vi minnas alla huru förhoppningarnes rosenskimmer lägrade sig kring den nye regenten ; huru nationens hjerta s!og emot honom, i ljuf aning, att han skulle blifva den, som förde oss ur konservatismens ofruktbara öken in i de samhällsnyttiga reformernas förlofvade land. I hufvudstaden utspreds, och flög snart kring hela landet, ett yttrande, att konungamakten skulle gifva sitt bifall till det hviiande förslaget, i fall det antogs af riksstånden. Man glömde, under sin benägenhet att förtjusas, huru litet eller rättare intet ett sådant yttrande innebar, emedan det alideles icke var sannolikt, att a!la fyra stånden skulle sammanstämma i bifall till förslaget; och det behöfdes nästan den förplumpning en af de i oo sa amhatcemännen. nNder en raca till da