Hvad har svenska folket att hop-
pas af året 1850?
Under det reaktionen firar sin seger nästan
öfverallt på den nyss så upprörda kontinenten,
under det folken sucka uch furstarne jubla högt
öfver sina bundsförvandter, Radetskys och
Wrangels bajonetter, sitter ännu lugnt bland sina
klippor det svenska folket och öfvertänker sina
förilutna och kommande öden. Den politiska
bildning, som det sista halfva seklet utvecklat
äfven i våra aflägsna bygder, sätter det i stånd
att klarare än förr genomskåda epokerne af
vår historia, uppskatta till deras sanna beskaf-
fenhet de krafier, som derunder verkat, och
skilja frasen från verkligheten. Hvilket ofant-
ligt sofringsarbete om det blott inskränker sig
till d2 sista 50 åren, huru kolossalt om det
går tillbaka för sekler! Svenskarne hafva, ge-
nom tryckfriheten och den historiska forsknin-
gens framskridan!le, förvärfvat sin andel i ti-
dehvarfvets allmänna förmåga, att i politik
skilja skal från kärna, och vi dåras ej längre
af de irrsken, hvarmed makten så ofta förvil-
lade och bedrog våra fäder. Gustaf III:s be-
kanta stereotyp-fras, att han var den förste
medborgaren band ett fritt folks, sedan han
tillintetgjort just det väsentligaste af detta folks
frihet, skulle i våra dagar endast framkallat
ett hånskratt öfver det fräcka hyckleriet; men
på den tiden det kunde vågas, fanns efter all
sannolikhet en majoritet af beskedligt, politiskt
onyndigt folk, som var förtjust öfver den pa-
triotism och ömhet om friheten, som konun-
gen förespeglade, just under det han hvälfde i
sitt hufvud planen att taga enväldet. Makten
har alltid haft sina syften för sig, sina vägar
att gå till målet, och man ville gerna tro, att
den framskridna civilisationen i våra dagar för-
ädlat de förra, och erfarenheten öfvertygat att
ärlighet och öppenhet är den säkraste och bä-
sta vägen. Men ett folk får ej isina samhälls-
angelägenheter öfverlemna sig åt någon tro,
innan den är byggd på fast grund och klar in-
sigt. De tänkande bland svenska folket göra
det ej heller; de taga till utgångspunkt för
sina slutsatser om det tillkommande hvad, som
i det näst förflutna visat sig faktiskt och ove-
dersägligt i den andra statsmaktens handlings-
sätt, af hvars samverkan med folket samhäl-
lets utveckling och landets välfärd i så vä-
sendtlig mån bero. Det finnes visserligen en
mängd samhälisangelägenheter, som ligga fo-
sterlandsvännen om hjertat, i hvilka förbättrin-
gar dels blifvit föreslagna och inledda, men af-
stannat, dels blifvit tillintetgjorda genom sty-
relsens vacklande och eftergift för mäktiga in-
tressens påtryckning, t. ex. skattejemkningsfrå-
gan; men det torde knappast finnas någon svensk
man, oförblindad af partilidelser, som ej ställer
i främsta rummet bland våra offentliga ange-
lägenheter representationsfrågan, såsom den, af
hvars lösning alla andra mera väsendtliga för-
bättringar i vårt samhälle bero. Det kan ta-
gas för temligen gifvet, att en stor del af na
tionen i närvarande stund sysselsätter sig med
frågan, hvad vi hafva att hoppas af det
nyligen ingångna året med afseende på repre-
sentationsreformen, och det är pressens pligt,
att i en så vigtig sak äfven uttala sin åsigt.
Men för att kunna göra det motiveradt, och
sätta läsaren i stånd att på giltiga premisser
komma till en riktig slutsats, blir det nödvän-
digt att i korthet gå tillbaka till representa-
tionsfrågans historik under de sistfårflutra 6
åren, då förhoppringarna varit mer eller min-
dre lifliga att se den bragt till något resultat.
Hela Sverige kände Carl Johans motvilja
för en förändring af vår fyrbildade represen-
tation, oaktadt de antydningar om sin benä-
genhet derför, som han lät inflyta i ett par
throntal. De, som voro närmare förtrogne med
hans tankar i detta hänseende, gjorde ingen
hemlighet deraf, att han aldrig skulle låta för-
må sig till någon förändring, som tillintetgjorde
privilegium att representera för de fyra stånd,
hvilka satt svenska kronan på hans hufvud.
Det var så!edes naturligt, att förhoppningarne
om förlossning ur vårt representativa elände
skulle vända sig emot det tillkommande. Ett
förslag till representationens ombildning, ut-
gånget från majoriteterna i borgare- och bon-
destånden, och med sympati äfven omfattadt
af minoriteter i de båda andra riksstånden,
hvilade sedan riksdagen 4840 på sändernas
bord, till antagande eller förkastande med om-
röstning af Ja eller Nej, vid nästa riksdag.
Denna blef den, som följde vid thronombytet
4844. Vi minnas alla huru förhoppningarnes
rosenskimmer lägrade sig kring den nye re-
genten ; huru nationens hjerta s!og emot ho-
nom, i ljuf aning, att han skulle blifva den,
som förde oss ur konservatismens ofruktbara
öken in i de samhällsnyttiga reformernas för-
lofvade land. I hufvudstaden utspreds, och flög
snart kring hela landet, ett yttrande, att ko-
nungamakten skulle gifva sitt bifall till det
hviiande förslaget, i fall det antogs af riksstån-
den. Man glömde, under sin benägenhet att
förtjusas, huru litet eller rättare intet ett så-
dant yttrande innebar, emedan det alideles
icke var sannolikt, att a!la fyra stånden skulle
sammanstämma i bifall till förslaget; och det
behöfdes nästan den förplumpning en af de
i oo sa amhatcemännen. nNder en raca till da