Teater. Vid genomögnandet af hvad i gårdagens Aftonblad förekommer angående de sednaste representationerna å kungliga teatern af Stugan vid Ugglesjön finne vi oss hafva dervid något öfverskridit egentliga afsigten med nämnde notis, som var att omtala de förändringar, hvilka egt rum i några af rollernas fördelning, och till en viss grad inlåtit oss i ett allmänt bedömande af pjesens utförande. Af denna anledning skulle det vara en orättvisa att ej för fullständigbetens skull jemväl omnämna fru Bergmansson, som utför Leonas roll. Uti hela den del af denna roll, der man ser den fina, förslagna och stolta kokett2n, är fru Bergmansson verkligen utmärkt och försvarar sin plats inför den strängaste kritik, hvarvid hon äfven drager fördel af en särdeles smakfull toalett. I de mera dramatiska scenerna i slutet är hon kanske något svagare, men spelar likväl äfven här med natur och sanning. Ofverhufvud synes det oss, att direktionen drager långt mindre parti än den ofta kunde af denna unga artists vackra talang. Det till i går tillämnade uppförandet af Leonora (La Favorite) blef instäldt i anseende till någons af de spelande opasslighet. Efter Leonora lärer före påsk komma att gifvas Robert af Normandie såsom benefice åt hr Strandberg. Efter påskhelgen skola operan Sirenen och Svarta Dominon, båda med musik af Auber, vara påtänkta till upptagande. På talscenen instuderas en öfversättning af madame Birch-Pfeiffers historiska dram Mazarin, dervid vi hört sägas att Anna af Österrike skall spelas alternerande af fruarna Westerdahl och Almlöf, samt en annan hufvudroll, en ung flickas, likaledes vexelvis af fru Bergmansson och mamsell Jacobsson, och titelrollen af hr Dahlqvist. I förbigående kunne vi ej underlåta att vördsamt uttrycka den tanken, att den nu nämnda methoden att låta flera af teaterns hufvud-sujetter afvexlande utföra samma roll är en uppfinning, som i längden icke leder till teaterkassans fromma. Det kan väl vara, att den täflan, som dervid uppstår, verkar till ett lifligare bemödande hos artisterna än hoppet om publikens bifall ensamt kunde lemna; men å andra sidan är det klart, att om rollen ifrån början lemnas åt den, som bäst passar för densamma, så skall utförandet alltid vinna på den säkerhet, som upprepade representationer deraf gifva en och samma person. Det är deremot sjelfklart, att när två skola instudera samma roll, så tager detta bort för den ena en tid och ett arbete, som i annat fall kunde användas på någonting nytt, och förlusten häraf är ögonskenlig. Vi undra mycket, om icke en viss liten tendens till inbördes jalusi och esprit mutin inom den annars så aktningsvärda artistpersonalen, och måhända en liten brist på kurasje hos direktionen att hålla en behörig disciplin vid makt, kan vara den egentliga roten och upphofvet till denna nu på någon tid införda method, som, enligt vår tanka, ej bör blifva till en vana, om den än någongång kan ega ett intresse för teatervännerna att välja hvilkendera af scenens älskvärda damer han helst vill se i en viss roll. Samtidigt med Mazarin lärer instuderas en enaktspjes kallad En Fredag, deri hr Jolin erhåller hufvudrollen, och följer derefter en femaktsdram af Alexandre Dumas, i original kallad Le Comte Herrman.