sängen och lägga sig på golfvet, såsom han var van, på det att barnen skulle slippa frysa der! Hans hustru öfvertalade honom dock att ligga qvar. Nu är det din tur, sade hon, och barnen smögo sig ned på golfvet vid spiseln, men gossen, fadrens lif, sof vid hans fötter! Jag ville väl dricka något om du hadep, sade han en gång, men hon hade ivgenting. Det måtte väl ha varit tungt för hustrun då hon följande dagen bjelplös och förgråten irrade omkring på den tillfrusna sjön för att fråga de aflägse boende grannarne om råd och tänkande på de små, som suto darrande på spishällen hemma hos den döende mannen! Slutligen träffade hon en barmhertig granne, herr Z., som, sedan han inhemtat förhållandet, genast for ned till Anderssons f. d. husbonde, hvilken föranstaltade om den sårades transporterande till härvarande lasarett. När fadren bars ned på gården följde små barnen efter för alt säga farväl. Sonen gick fram och tog hans hand... Adjö med er far!... få se när vi nu träffas igen!h Mannens kamrater, som stodo bredvid, härdade, raska män, bieknade nu och hans fordna husbonde vände sig bort och gret!... Det måste hafva 3sarit svårt för modren när hon följde med slädan, vinkande afsked åt de små, som stodo qvar i snön — bennes väg gick öfver mannens blodspår, långs backen nedanför huset. En barmhertig arbetare tog dock små barnen ned till sig och såg efter dem under modrens frånvaro. Detta var thorsdagen. Lördagen gick hustrun åter till lasarettet att besöka sin sjuka man. Han låg i en säng, håret var afrakadt och snö betäckte hans hjessa. Då för ett ögonblick kompressen lyftades från ansigtet, förundrade sig hustrun öfver hans förstörda utseende. Hufvudet var en gång större än förr och ögondalarnan så framskjutna att han icke förmådde lyfta upp ögonlocken, men han igende henne på rös