sängen och lägga sig på golfvet, såsom han var
van, på det att barnen skulle slippa frysa der!
Hans hustru öfvertalade honom dock att ligga
qvar. Nu är det din tur, sade hon, och
barnen smögo sig ned på golfvet vid spiseln,
men gossen, fadrens lif, sof vid hans fötter!
Jag ville väl dricka något om du hadep,
sade han en gång, men hon hade ivgenting.
Det måtte väl ha varit tungt för hustrun
då hon följande dagen bjelplös och förgråten
irrade omkring på den tillfrusna sjön för att
fråga de aflägse boende grannarne om råd och
tänkande på de små, som suto darrande på
spishällen hemma hos den döende mannen!
Slutligen träffade hon en barmhertig granne,
herr Z., som, sedan han inhemtat förhållan-
det, genast for ned till Anderssons f. d. hus-
bonde, hvilken föranstaltade om den sårades
transporterande till härvarande lasarett.
När fadren bars ned på gården följde små
barnen efter för alt säga farväl. Sonen gick
fram och tog hans hand...
Adjö med er far!... få se när vi nu träf-
fas igen!h
Mannens kamrater, som stodo bredvid, här-
dade, raska män, bieknade nu och hans fordna
husbonde vände sig bort och gret!...
Det måste hafva 3sarit svårt för modren när
hon följde med slädan, vinkande afsked åt de
små, som stodo qvar i snön — bennes väg gick
öfver mannens blodspår, långs backen nedanför
huset.
En barmhertig arbetare tog dock små bar-
nen ned till sig och såg efter dem under mo-
drens frånvaro.
Detta var thorsdagen. Lördagen gick hu-
strun åter till lasarettet att besöka sin sjuka
man. Han låg i en säng, håret var afrakadt
och snö betäckte hans hjessa. Då för ett ö-
gonblick kompressen lyftades från ansigtet, för-
undrade sig hustrun öfver hans förstörda ut-
seende. Hufvudet var en gång större än förr
och ögondalarnan så framskjutna att han icke
förmådde lyfta upp ögonlocken, men han igen-
de henne på rös