gående anläggningens nytta och behöfhghet,
med mera. Slutligen måste till näringsfrihe-
ten äfven höra rättigheten till fri handel hvar
som helst utan afseende på stad eller lands-
bygd, hvilket ännu icke är medgifvet, men
skulle skapa många nya anledningar till upp-
samlande och afsättning medelst byten af landt-
mannens produkter och husslöjder mot städer-
nas varor.
Så länge icke alla eller största delen af de
här uppräknade hinder blifvit undanröjda, är
det icke värdt att tala om en näringsfrihet,
som gör fullt skäl för detta namn, och innan dess
kan man icke heller rått döma om hvad re-
dan blott denna ena afdelning af reformer
fullt genomförd skulle kunna uträtta. Vi er-
inra blott i förbigående om erfarenhetens osvik-
liga vittnesbörd, att allt som hittills skett i
denna riktning, burit goda frukter för det hela,
och märkligt nog ser man också i historien
öfver framfarna regenter efter deras död alltid
upptagas såsom tillhörande deras vishet och
förtjenst såsom goda statsmän allt hvad de så-
lunda tillvägabragt för frihetens sak.
Detta sistnämnda omdöme jäfvas också inga-
lunda serskildt af erfarenheten om resultaterna
efter den sista näringsförfattningens utfärdande.
Trenne ganska märkliga fakta finnas i detta
afseende att åberopa specielt för Stockholm:
1:0 att konkursernas antal inom borgerskapet
varit mindre under åren efter, än före denna
tid, oaktadt året 1848 var ganska ofördelak-
tigt för skeppingen och den utrikes handeln;
2:0 Att brottmålens antal minskats vid hulf-
vudstadens polis och domstolar, och serskildt
att denna förminskning varit märkbar inom
handtverkeriernas personal, och 3:o att arbe-
tarnes aflöning inom de flesta handtverkerierna
något ökats. Angående det första faktum kan
bekräftelse fås hos rådhusrättens aktuarie; om
det andra uti kämnersrätternas registratur och
om det tredje kunna handtverksmästarne sjelfve
lemna upplysning.
Om nu icke Reform kan vederlägga eller
bestrida dessa fakta, så måste det väl med-
gifvas, att de hvar för sig och ännu mera
i förening innefatta en vinst af den friare nä-
ringsförfattnigen. Reform invänder visserligen
att den näringsfrihet vi fått, åstadkommit sön-
dring mellan arbetarne och befordrat fattigdo-
mens tillvext genom lättheten, ja, nödvändig-
heten att ingå äktenskap; men detta är ju icke
annat än subjektiva föreställningar, tagna rent
af ur luften; eller hvar finnas väl bevisen der-
för? Att fattigdomen inom de arbetande af
handtverksklassen skulle ökats, emotsäges dess-
utom bestämdt både af konkursernas förminsk-
ning och arbetslönernas ökande; och huru för-
fattningen kan befordra nödvändigheten af ti-
diga äktenskaps ingående är icke lätt att för-
stå, enär å ena sidan en gesäll hade lika rätt
förut som efteråt, att ingå äktenskap och å
andra sidan en bättre arbetslön hos mästarne
snarare bör utgöra en ökad än en förminskad
anledning att hos dem taga arbete. Skulle
lättheten eller frestelsen att ingå äktenskap
utgöra något bevis på olyckan af ett visst so-
cialt tillstånd, så skulle detta bevis väl kunna
med än mera skäl anföras emot en ännu större
förbättring i de arbetandes vilkor. Men emed-
lertid är det med sådana, som tyskarna kalla
dem Schlagwörter eller fraser, som alia sekt-
makare hufvudsakligen röra sig och bidraga
till andras afledande från verkliga fakta och
logiska slutsater. Det lyster oss nu se, om
Reform har det vackra herraväldet öfver sig
sjelf att erkänna behörigheten af det vi här
framställt.
Men beskattningen? Den nya näringsförfatt-
ningen förhöjde skatterna för arbetaren —
och mycket annat. Medan vi måste på det
bestämdaste bestrida och påstå att det ligger
ett stort misstag deruti, att någonskatteförhöjning
för de arbetande behöft följa af näringsfriheten
eller någonsin kan behöfva det, äro vi likväl
fullkomligt ense med Reform derom, att be-
skattningen i många fall alltför tungt och orätt-
vist trycker på den mindre bemedlade. Men
så vidt detta angår, vare sig de personella af-
gifterna, eller bevillningen efter 2:a artikeln
för borgerlig rörelse eller inkomst, så består
orättvisan förnämligast deruti, att minimiafgif-
terna för det som kommer under rubriken
bandel, fabrik och handtverk äro alltför dryga
och tryckande. Det är nemligen ej nog der-
med att hvarje borgare, som idkar någon han-
de! i öppen bod, skall betala minst 20 rdr bko
till kronan, om också boden är belägen på den
mest aflägsna gata; han skall vidare i propor-
tion deraf betala till kyrkobyggnad och fattig-
vård m. m. och dessutom inom sin klass till
stadens kassa, så att ingen handlande på så-
dant sätt kommer ifrån de direkta utskylderna
med mindre än 50 rdr bko. Lägges nu här-
till bodhyra, afgilft för ved och ljus, m. m.,
så följer häraf tydligt, huru svårt och, utar-
mande detta skall vara för mången fattig hand-
lande utan förlag, äfvensom huru mycket det
skall försvåra inrättandet af bodar i mindre
tätt bebodda trakter, der vinsten till en bör-
jan vore obetydlig, och således motverka sjelfva
bandelns ändamål af rörelsens underlättande.
Så äfven med aila som komma under benäm-
ningen fabrikanter eller manufakturister. Om
någon, för att ärligt föda sig ech sitt hushåll,
anmäler sig att vilja förfärdiga skrifbtäck, blank-
smörja eller sigillack, så måste genast för hvarje
sådan fabrikation betalas minst 13 rdr bko till
kronan och andra afgifter i proportion, hvilket
tillsammans uppgår till minst 25 rdr bko, ut-
om afgifterna till staden; och slutligen måste
en handtverkare, om han äfven- arbetar blott med
sina egna händer, utan verkstad, betala minst
10 rdr till kronan och det öfciga i proportion.
Man kan likväl icke undg: att anmärka, det
dessa missförhållanden helt och hållet härröra
från en 8 i bevillningsförordningen, som utan
serdeles svårighet bör kunna julras ut.n be-
bof af någon social revolution, om blott de,
som obilligt drabbas deraf, förer att med
allvar Ah skul ag ha Kg an cådan indring