lade permanensbeslutet, åter samla sig och
fortfarande bestå såsom de enda berättigade
represez-snuter af tyska folket, i händelse det
sammas aospråk skulle erkännas.
Sedan med tyska nationalförsamlingens
sprängning i Stuttgart, folkets enhetskraft var
bruten, kunde det ej blifva regeringarna svårt,
att med vapenmakt qväfva isolerade resningar
för upprätthållandet af denna enhet. Vi kunna
ej här iniåta oss uti detaljerna af den strid,
som i Pfaiz och i Baden kämpades för för-
fattningzor. emot den oerhörda öfvermakten.
Denna orgliga broderstrid, som för es med
beundrensvärdt mod, men utan hopp om se
ger för sak, för hvilken den kämpades;
den bicciga men föga ärofulla seger öfver ett
litet men ädelt folk, som trodde sig böra föra
enhetens och frihetens fana för hela Tyskland;
afrättninserna af sådana män som Dortu, Tie-
demann, hetz, Biedenfeid, Trätschler m. fl.,
som med innerlig öfvertygelse kämpat för en
god sak; samt slutligen det sorgliga afsked,
som, efter sex veckors strid,så många tappra
män måste taga af sitt tyska fädernesland, för
att på fremmande botten söka en ogästvänlig
tillflyktsori: allt detta lefver i ett alltför Llif-
ligt minns för att göra en utförligare fram-
ställning derom nödvändig. Men vi kunna ej
lemna net af denna sednaste och hjelte-
modigasiv strid för Tysklands frihet, utan att
ännu ena sing med bestämdhet tillrättavisa så-
som för:a!, att tyska folkets enhet och frihet,
sådana de biilvit fastställde genom förfatinin-
gen af don 28 Mars, blott varit en förevänd-
ning Uli Jenna strid, och att densamma hade
gällt ett belt annat mål: den sociala repu-
bliken.
Den a revolutionen var tillintetgjord.
Den suvsräna, konstituerande församlingen exi-
sterade ej mer; resningarna i Baden, Pfalz,
vid Rhen och i Westphalen, voro fuilständigt
undertryckte; besluten af riksdagarna i Köln
och Königsberg blefvo utan resultat, och riks-
föreståndarens- centralstyrelse, den sista åter-
stoden af revolutionen, förde nu blott ett sken-
lif. Kontrarevolutionen hade tillkämpat sig
en fullständig seger. Den kunde nu skrida
till uppbyggandet af det verk, som den ville
organisera. nå den återvunna terrängen.
Men hör. mer än någonstädes, visade sig
kontrarevoiutionens vanmakt, då den fulländat
tillintetgöre!severket och gjorde försök att sjelf
skapa, eilcr återställa hvad som af stormarna
1848 och 1349 blifvit omstörtadt. Den måste
inför hela verlden lägga i dagen sin oförmåga
att afde sammanvräkta ruinerna kunna åstad-
komma det ringaste som svarade emot dess
eget syfi ma:
Preussen gaf sig skenet att vilja, äfven utan
det tyska folkets medverkan, kalla till lif en
tysk förbendsstat, och Trekungaförbundet är
ett so vittnesbörd, att man med vapen-
makt vi: för ett ögonblick kan kufva ett folk,
men ick- upprätta en stat. OÖOs errike bemö-
dade sig lika ifrigt att, trots motståndet af
Tysklan Is fö!k och furstar, återställa det gamla
statsförbuxdet. Interimsstyrelsen och rege-
ringskommissionen i Frankfurt äro frukterna
af denna verksamhet; man har derigenom väl
förmått b.la revolutionen i schack, men icke
lyckats fullinda restaurationen. Vi gifva här
ramställning af dessa försök och de-
kande.
Den 23 April sammankallade preussiska re-
geringen alla tyska staters sändebud till råd-
plägning om reglerandet af den tyska författ-
ningsfrågan. Verket strandade, innan det ens
sett sin början. Ty af 39 stater sände blott
4 befullinäitigade, af hvilka den österrikiska
egentligen icke deltog i öfverläggningarna, och
Bäjerns vägrade sitt bifall till Preussens för-
slag. Följlen deraf blef att Preussen ingick
det bekiaxsl:ga förbundet med Sachsen och
Hannover, som skulle tillvägabringa upprät-
tandet af e:t nytl tyskt rike.
Trekungaförbundet af den 26 och 28 Maj
förenade närnde stater uti of- och deffensif-
allians mot revolutionen, och framkom med
ett författningsutkast för tyska riket, som, un-
der upprätchållande af det gamla förbundet,
och inom detsamma, skulle bilda sig genom
fritt anslutande till denna författning, under
det att, till erkännande af densamma ett riks-
parlament från de allierade staterna skulle
sammankalias.
Trekungaförfattningen aflägger, liksom den
preussiska författningen af den 5 December,
genom si!t innehåll ett omisskänneligt vittnes-
börd om kontrarevolutionens oförmåga att sjelf
skapa något sj-lfständigt verk. Den är till sia
yttre form lik riksförfattningen af den 28 Mars;
men den eiuderar grundrättigheterna, försvagar
riksstyrelsen till fördel för de individuella sta-
terna, sätter i exekutifstyrelsens ställe ett fur-
stekollegium, förminskar folkrepresentationens
befogenhet, mot hvars beslut ett trefaldigt,
absolut veto är uppstäldt, och beröfvar slutli-
gen hela verket dess värde och betydelse ge-
nom vallagen, som upptager trenne klasser,
och genom hvilken icke folket, utan blott den
lyckligast lottade minoriteten af detsamma, skall
representeras i folkhuset. Efter denna vallag
