nissime?, sade han förundrad. — Hvem an-
nars,, svarade jag, in hon i Livorno — hon
ni vet. Jag hade glömt namnet. Hjelpe mig
Gud! suckade han med sammanknäppta hän-
der. Käraste herr kollega, hur är det fatt?
nsanis au! versus facis?) — Ah, nej, nej!
utropade jag. Jag säger bara: kom, koml
— jag grep hans hand. — Ni skall sjelf få
se — det är hon — comtessen.
Jag drog honom med mig in i salen. Men bär
höll han mig tillbaka, stannade och sade: Dröj
ännu litet, käre vän! Låt mig komma mig
före — hon i Livorno — som han i natt talade
om — hörde ni det?, — )Något derafv, sva-
rade jag. Jag vaknade händelsevis mot slu-
tet af berättelsen. — Men hvad säger ni?
utropade han och slog armarna öfver hvaran-
dra, i det han med stora ögon stirrade på mig;
denna franska flicka — hm! Räseau — Rous-
seau — eller hvad det var hon he:te — och
comtessen?, — Är en och samma person,
försäkrade jag. Nu skall ni få se — hon gör
honom säkert afbön för sin ogrundade miss-
tanke — kom! — Ännu ville han icke ur
stället; tviflet fick åter öfverband; han satte
händerna i sidan och såg på mig med ett le-
ende, som ville säga så mycket som: Det är
visst något skälmstycke, du har för dig! -
I detta ögonblick hörde vi comtessen säga:
Om ni rätt betraktar min goda Alice, så skall
ni sjef lätt upptäcka de Lheten i edra
anlets:lrag, som gaf föriaet vgt Jeg var re-
ö
dan två dagsre or från Livorno, di kon betog
mig min villfarelse, och då jog kom dit till-
bska, ver ni redan bortan — pPer deum op-
timus maximum! utropsde konrektorn, ,ita
se hebet res ) Ock dermed sprang han före
mig ia till de lyckiiga. ?
Nu först kände jag mig fullkomligt hysa
det ljufva boppet att få ega Alice; och med
klappsnde bjerta gick också jag in.
Försoningen emellan de hvarandra återseende
hade redan egt rum. Alla tre stodo hand i
Vid den store och gode Guden — så fö
sig verkligen! —. oc cc
-
J