— I Skånska Telegrafen, läses:
Uti flera skånska tidningar har man funnit upp-
gifter om att falskt silfvermynt skulle vara i omlopp.
Det uppgifna tecknet hvarpå detsamma skulle kun-
na skiljas från det riktiga skulle egentligen bestå i
brist på klang. ÅAfven för redaktionen hafva dylika,
förmodade, falska silfverpenningar blifvit förevisade,
hvilka nästan helt och hållet saknat silfverklang,
eller, då man kastat dem på ett bord, till ljudet
liknat det af tennbitar. Ett !, Rådrs-stycke deri-
bland var t. o. m. till prägeln tämligen otydligt.
Imedlertid hafva dessa supponerade falska mynt lik-
väl, epoligt vår öfvertygelse, varit fulkomligt riktiga
och utgångna ur det kungliga myntets atelier; ty
vid närmare granskning hafva de verkligen befun-
nits vara af silfver och prägeln i afskärningen har
vittnat om att de icke kunnat vara förfalskade. Bri-
sten på klang har kommit sig af flag eller otätheter
i silfret, hvilka först vid närmare påseende observe-
rats. Detta är visserligen ett groft fel, enär det kun-
nat föranleda tvifvel om myntets riktighet: men den
närvaramde myntstyrelsen har redan flera gånger lå-
lit komma sig till last så väl att illa valsa sitt silf-
ver — (vi hafva sett många silfverpenningar som
gått midt i tu) — som att utsläppa mynt med otyd-
lig och matt prägel. Vi erinra oss specielt att så-
dant en gång förr gifvit anledning till misstankar
om förfalskning. Det vore derföre allt skäl att närmare
undersöka förhållandet med de möjligen i förvar tag-
na silfverslantarna eller låta en guldsmed probera
dem, innan man bestämdt antager att de äro falska.
S. T. tillägger att det kunde icke skada om man
till Just. kansleren eller Statskontoret, hvarunder
myntet sorterar, uppsände prof af de misstänkta silf-
verstyckena, för att fästa vederbörandes uppmärk-
samhet på detta fel.
see