Parlamentsdebatten om ungerska
kriget.
(Slut från lördagsbl.)
Lord C. Hamilton frågade om den ädle lorden,
som väckt motionen, ansåge sig kunna förmå
någon i huset att tro Österrike — Englands
gamla bundsförvandt — hafva hyst den låga
och fega afsigten att låta mörda de olyckliga,
som icke förmådde bo qvar i sitt eget land,
eller att någon styrelse kunde nedlåta sig till
en sådan låghet? (Hör, hör!) Han bestridde
motionärns påstående att Ungrarne alltid va-
rit ett sjelfständigt folk; han erinrade, att för
icke mer än hundra år sedan hade en turkisk
pascha stiftat lag för Ungern från Budas val-
lar, och att huset Habsburg flera gånger för-
jagat Turkarne och återställt Ungerns gamla
konstitution ). i
Mr Cockburn sade sig icke skolat taga hu-
sets uppmärksamhet i anspråk, om han icke
ansåge sådant påkalladt genom det besynner-
liga språk, man nyss hört från den ädle lor-
den midtemot, som sednast yttrade sig. (Hör,
hör!) Talaren begrep ganska väl att olika
tankar kunde finnas angående rättmätigheten i
striden emellan Österrike och Ungern; men
sjelf .vore han öfvertygad att denna strid varit,
å Ungerns sid2, en ibland de mest rättvisa och
ärofulla, hvari något folk kunnat blifva in-
veckladt. (Bifall.) Det var en strid för upp-
rätthållandet af en häfdvunnen sjelfständighet
och grundlagligt vidtagna beslut, och det vore
både opassande och orättvist, att vilja bränn-
märka den som ett uppror emot en laglig herr-
skare. (Hör, hör!) Talaren ville dock ej nu
sysselsätta sig med diskussioner öfver rättsfrå-
gan; men när man ihågkommer hvad som händt
sedan Österrike lyckats att, med bistånd af
utländska bajonetter och främmande horder
(hör, hör!), undertrycka Ungerns rätt: när man
erinrar sig de hemska afrättningar och mord,
som följt efteråt, förvånades han öfver att höra
en engelsk gentleman och ädling vilja slösa ett
nit, värdigt en bättre sak, på försvaret af en
styrelse, som inför verlden gjort sig saker till
ett dylikt uppförande. (Hör, hör!) Talaren
höll i sin band en officiell förteckning, utfär-
dad af österrikiska styrelsen sjelf, på de afrätt-
ningar, som ägt rum efter stridens slut, och
ban tvekade icke att kalla den för en ibland
de ohyggligaste blodslistor, som någonsin
blifvit bekanta. (Hör, hör!) Besinnar man,
att sedan Ungern fallit — icke för Österrikes
öfvermakt, utan efter mellankomsten af Ryss-
land, efter ett utländskt inbrott och ett in-
hemskt förräderi (hör, hör!) — besinnar man,
att sedan Österrike lyckats genom sådana medel,
och var kommet derhän, då det — om annars
egenskapen af segrare bjuder försonlighet ock
glömska, enligt alla ädlare grundsatser — ägde
mer anledning än någon att tillämpa dessa
grundsatser; besinnar man detta, så måste man
tillstå, att de af Österrike företagna afrättnin-
garne vanfrejdat menskligheten (bifall), åtmin-
stone när de företagits i våra tider.
Talaren uppläste nu ur blodslistan namnen på de
förnämare offren — biskoper, ministrar, generaler,
öfverstar — tillsammans 40, hvaraf 27 blifvit hängda
och 43 skjutna; vidare på dem, ur dessa högre sam-
hällsklasser, som dömts till fångelse i tunga jernbojor
från 2 till och med 48 år; på dem, hvilka sjelfva
eller hvilkas arfvingar beröfvats sin egendom genom
konfiskation, eiler ock dömts till bötesbelopp, som
svara mot en konfiskation — 24 000, 420 C00, till
och med 189 000 rdr. bko hvar. Sedan sammanräk-
nade talaren, utan namngifning, offren af mindre hög
rang. Deriblanad funnos flera skjutna än a!la de namn-
gifna; mer än 30 öfverstar, som dömts till 18 års fån-
gelse i tunga jernbojor, mer än 530 öfverstelöjtnanter
och majorer dömda till dylikt fängelse i 16 år. Der-
jemte bekräfiades af samma handling, att alla de of-
ficerare i ungerska armeen, hvilka icke förut tillhört
den österrikiska, hafva blifvit dömda att iastickas i
denna såsom soldater, underkastade prygling efter
befålets godtycke. Bland dem namngaf talaren gref
varne Stefan Esterhazy och Gustaf Bathyanyi, baro
nerna Liptay, Fredrik Podmaniezky och Pau! Czusy
m. fl. — Talaren erinrade slutligen om de offentlige
piskningar, som blifvit föröfvade mot fruar af rang
Och — fortsatte talaren — med tillgång
till dylika officiella uppgifter, måste man hörs
klander öfver den ädle lorden, som väckt mo:
tionen, för det han önskat att något skydd måtte
bemedlas åt de olyckliga flyktingarne, så at
deras lif vore betryggadt, om ej omedelbart emo
österrikiska styrelsen, åtminstone mot sådan:
österrikikiska undersåter, som tilläfventyrs an:
hvad som kan vara angenämt för deras rege
ring (Hör, hör!) Hvad den ädle motionärr
framställt grundade sig på ett faclum, näm:
ligen Turkiska styrelsens tillkännagifvande för
Kossuth, att personer, försedda med österriki
ska pass, och dem turkiska styrelsen derför
icke kunde bortvisa, anländt till Turki:t fö
att trakta efter Kossuths lif (practising on Kos
suths life). Detta har bekräftats efteråt genon
andra facta, och den ädle motionären var häri
genom fullständigt befogad att framställa sake
för parlamentet, för att af utrikesministern ut
verka den försäkran, att England skulle i all
) En Ungrare har till engelska tidningarne insänd
ett beriktigande af lordens uppgifter; hvilket blan
annat visar, att endast fjerdedelen af Ungern in
nehafts af Turkarne, som aldrig hvarken upphä!
fan En RR KE RN CA —-— RT TR BS AR RN