ligt kuans ändra hvad som helst i grundlagen,li
i truts af både kungörelser och eder, -förorsa-l:
kade att det konungsliga bådskapet emottogs
med den djupaste tystnad.
Långt ifrån att vara belåtet med alla de
stympniagar och förlamningar, som grundlagen
fått vidkännas, föll hof- och junkerpartiet i
verkligt raseri när det förnam konungens be-
slut att besvärja grundlagen. Det vände sig
nu med sitt hat mot hr v. Radowi!z, hvilken
bragt saken derhän att konungen antagit såväl
de femton artiklarna, som grefve v. Arnims
amendement, enligt hvilket pärskapet skall taga
sin början first den 7 Augusti 1832. För
detta parti: är hela grundlagen en styggeise, ett
genljud af revolutionen, ett varärans och syn-l:
dens verk, hvars fastställelse skall draga Preus-
sen i bråddjupet. Sannt är väl ock, att om
pärs-kapet först skall komma till stånd år 1852,
så kan ingen så noga veta om ett preussiskt:
pärskap någonsin blir af; och under mellanti
den nödgas junkrarne betala grundskatt af sina
stora gods, erlägga en bevillning af sina in-l
komster och se en ny kommunalordning upp-
stå. De nödgas, dels emot lösen dels utan er-l
sättning, frånträda sina feodalanspråk, och kunna
i allmänhet icke hindra utvecklingen af enre-
volutionär lagstiftning, som går ut på afskaffan-
det af skattefrihet och feodalbördor i allmän-
het. Reaktionen är derföre ännu mera för-
bittrad öfver grundlagen, än det demokratiska
partiet, hvilket med lugn aifvaktar utltvecklin-
gen.
Att hela antagandet, oaktadt eder och öfriga
ceremonier, icke har något att betyda, och att
ingenting dermed är vunnet, till grundiagens
och det konstitutionella systemets befästande,
derom öfvertygas man tillräckligt genom konun-
gens tal. Detta tal rättfärdigar det konstitu-
tionella partiets djupa nedslagenhet, hvilken
äfven smittat en stor del af den moderata re-
aktionen, som ändå icke hade velat gå allde-
les så långt. Ni ser att detta tal fullständigt
bekräftar ailt hvad jag förut flera gånger skrif-
vit om konungens karakteristiska oförmåga att
vara hvad man kallar en lagbunden konung —
att handla och tänka såsom sådan; ty hvar
enda sats i detta tal återspeglar den absolute ll
herrskaren. Det är obegripligt att ministeren
icke salt sig emot en dylik konungaförklaring;
men möjligen kände den icke innehållet förut;
måhända improviserades den för ögonblicket;
man vet af gammalt att H. M. är stark iim
provisatiouer. Talet är. blott andra upplagan
af det berykiade, som hölls den 11 April 1847,
för den förenade landtdagen, och hvilket då
väckte eit så oerhördt uppseende, samt sedan
blef föremål för så mycken dräpande kritik.
Man ser af gårdagstalet att H. M. har sin
ståndpunkt alldeles på samma fläck som då —
midt uti den allrådande envåldsmakten: att
han är en konung med Guds nåde, otillgäng-
lig för det begreppet, att hans oinskränkta l
konungsliga vi!ja skulie kunna möta något all-
varsamt hiader. Den bittra erfarenheten un-
der tre stormiga år har hos honbm lemnat
samma tro orubbad, och man återfinner nästan
ordgrannt i 1850 års throntal de sällsamma
utropen af 1847: Jag har min krona af Gud
och ve den som rör vid henne! Jag och mitt
hus vi vilja tjena Herran! Intet skrifvet pap-
persblad skall tränga sig emellan Gud och mina
älskade undersåtares gamla trohet och frivil-
liga hörsamhet!
I denna förhoppning, stadfäster och be-
svärjer konungen grundlagen, och förkunnar vi-
dare i sitt tal hurusom kamrarne uppmanas
till trohet oeh hörsamhet emot konungen:
huru de skola hjelpa honom derhän, att den
konungsligt förlänaden friheten icke måtte
blifva till täckemantel för ondskan emot deni
af Gud insatta öfverheten: huru kamrar och
folk skola med all trohet och all hörsamhet
bjelpa till det lifsvilkor, att det göres konun-
gen möjligt att regera med denna grundlag;
ty regera måste han, det är Guds ordning,
alltså vill han ock regera!
I hela detta tal, med dess många uppfor-
dringar till underdånighet och trohet, och med
alla de upprepade ja, ja! det vill jag träffar
man icke ett spår till något erkännande af
4
l
folkets konstitutionella rätt. Grundlagen be-
traktas som en nådegåfva, i utbyte mot obe-l
tingad underkastelse under den kungliga vil-l
jan; och med anmärkningsvärd öppenhet för-
klarar H. M., att ifall denna underkastelse tilll
äfventyrs någongång skulle uteblilva, så beröf-
vas grundlagen derigenom sitt lifsvilkor; kort l:
sagdt: alltsammans betraktas blott såsom en
form; innehållet består i den kungliga viljan.
Sjelfva eden är ställd i sådant sammanhang
med dessa vilkor, att den kan med godt sam-
vete anses icke bindande, ifall något af dem
skulle brista. ;
Huru kan man väl vänta ett större för-
troende till denna grundlag, än till de före-
gående, eller att mera säkerhet derigenom upp-
kommit än förut för det lagbundna styrelsesät-
tets vidare utveckling? — Vi kunna gerna
medgifva att konungen menar ärligt och vill
hålla sin ed; men de konstitutionella striderna
skola icke uteblifva, och ganska snart måste den
tidpunkt inträffa, då antingen den kungliga vil-
jan måste gifva vika för folkets vilja, eller då
den i throntalet förutsatta bristen på lifsvilkor
för grundlagen inträder, i följd hvaraf konungen
cke kan regera efter hvad han säger; och dål
kan en katastrof svårligen förekommas.
Konungen förmår påtagligen icke skilja sigl
från den tankan, att det i ett samhälle ej kan
gifvas någon högre vilja än furstens med Guds:
Nåde. Han kan icke fatta, att jemte visdomen i.
hans regeringsåsigter kan finnas en annan vis-!
dom, nämligen i den allmännaste öfvertygelsen