ligare sätta friheten på spel. Några moderata
blad anse, att fribetsträdens nedhuggande en-
dast skett genom regeringens obetänksamBbet
och utan någon afsigt att reta folket. Sjelfva
Carlier påstås till och med skjuta skulden på
underordnade polistjenstemän, som gått till
väga på oförståndigt sätt vid verkställandet af
hans befailningar.
Regeringens organer påstå, att en mängd f.
d. Juni-insurgenter funnits bland oroliga ho-
par vid Rue och Porte S:t Martin.
De arresterades antal uppgifves till 400.
Enligt Patrie bafva 33 polissergeanter blifvit
sårade. Afven berättas att flera förmögne per-
soner i Faubourg S:t Antoine blifvit af pöbeln
anfallna under rop: Död åt aristokraterna!
o. m. d.
Särskild undersökning är anhängiggjord i af-
seende på de mot general Lamoriciere föröf-
vade våldsamheter. Det påstås, att några po-
lissergeanter hindrat generalens vagn att vända,
hvarigenom han kunnat komma ifrån hela ovä-
sendet. Afven om denna sak skall undersök-
ning ske.
I nationalförsamlingen fortsattes andra läs-
ningen af undervisningslagen. Abb Caza-
les yrkade biskoparnes aflägsnande från det
högsta undervisningsrådet. Kyrkan borde af-
hålla sig från all politik och icke tilihöra nå-
got parti; sjelfva ordningspartiet vore dock
intet annat än ett parti. (Stort uppseende.)
Kyrkan borde icke ens bekämpa socialismen,
hvad dess teorier beträffade, utan endast de
dermed i förbindelse stående onda passioner.
Staten var i öfrigt endast timlig och politisk;
kyrkan deremot skulle bereda menniskorna till
ett högre lif.
Den i öfrigt strängt katolske och till majo-
riteten hörande abbe Cazales tal emottogs af
venstra sidan med bifall. Men sedan de Va-
tismenil och undervisningsministern Parieu
uppträdt mot abbeens motion, förkastades den
med betydlig majoritet. Inalles antogos fyra
artiklar af undervisningslagen.
Detta skedde den 7 Febr.
Följande dagen börjades nationalförsamlin-
gens session med en tumultuarisk, ehuru kort
intermezzo, som föranleddes af justitieministerns
förrnämnde meddelande om de i Versailles
dömde folkrepresentanterne. Sedan presiden-
ten kungjort, att utskottet enhälligt tillstyrkte
bifall till det yrkandet, att ifrågavarande re-
presentanter måtte förklaras sitt mandat för-
lustige, begärde Michel (de Bourges) ordet.
Han protesterade mot den Versailleska dom-
stolens utslag. Detta föranledde ett förskräck-
ligt skrik och larm på högra sidan, hvars le-
damöter stodo upp och begärde att talaren
måtte kallas till ordningen, hvaremot venstra
sidan applåderade talaren under lifliga rop af
Vive la repubiiquel
Presidenten kallade nu Michel till ordnin-
gen med det tillägg, att lagen skipades i det
franska folkets namn, hvadan domstolarnes ut-
slag måste respekteras af alla, och isynnerhet
af nationalförsamlingens ledamöter. — Michel
envisas och påstår, att domen var orättvis.
Häftigt och långvarigt tumult på högra sidan,
hvarunder Michel vexlar lifliga ord med pre:
sidenten. Knappast hade lugnet blifvit åter-
stäl dt, förrän Michel utropade:
De dömde i Versailles hafva icke blifvit
dömda! Jag protesterar mot den öfver dem
fällda domen !
Slutligen föreslog presidenten att votera ta-
del mot Michel. Hela högra sidan uppreste
sig med bifallsrop. VWVenstra sidan ropade Vive
la republiquel Presidenten hotade att upp-
häfva sessionen, om icke Michel genast lem-
nade tribunen. Han aflägsnade sig, utropande
en ny protest. — Derefter antogs utskottets
betänkande i afseende på de dömda represen-
tanternas utstötande från församlingen.
Presidenten förklarade derefter, att de ifrå-
gavarande representanterna voro sitt kall för-
lustige, och tillkännagaf, att inrikesministern
skulle utlysa kompletteringsval der så behöfdes.
Derefter uppträdde Piscatory med sin in-
terpellation i grekiska frågan. Han påstod att
England förgått sig mot Grekland, men med-
gaf dock att frågan var högst delikat, i anse-
ende till ställningen i Turkiet och förhållan-
det till Ryssland. Önskvärdt vore derföre att
England antoge Frankrikes bemedling.
Utrikesministern De la Hitte svarade huf-
vudsakligen, att Drouyn de Lhuys, som afrest
till London, framlemnat ett förslag om Frank:
rikes bemedling i saken. Englands definitiva
svar var ännu icke bekant, men man hade all
anledning att hoppas, det Frankrikes bemed-
ling skulle blifva antagen. På förband hade
franska regeringen fått underrättelse derom, att
amiral Parker erhållit order att inställa tvångs-
åtgärderna. Denna ordre hade dagen förut
(den 7 Febr.) gått genom Paris.
Slutligen bad utrikesministern att ingen dis-
kussion måtte ske om den saken, så länge un-
derhandlingarne på ingo. Lagrenee ville yt-
terligare tala, men församlingen beslöt öfvergå
till dagordningen.
Derefter beviljades en kredit af 900,637 fr.
för anläggande af sju elektriska telegraflinier.
Den 9 Februari voro debatterna af mindre
vigt.
i Voiz du Peuple berättas, att Proudhon
blifvit så strängt inspärrad i sitt fängelserum
i Conciergerie, att han icke får mottaga besök
af någon, icke ens af sin hustru (han är som
LL. 4 nveft) Till och med nå gatan hålles