les orörd i samma skick, som dena befanns vid
rennes död. Möblerna blefvo hvarken öpp
nade eller genomsökta; ingenting flyttades el-
(er rubbades; hennes dotter: hade så önskat.
Det var den helgedom, dit Marie gick för
utt gråta och bedja. Hennes svärmor och hen-
nes man, som älska henne och :vörda hennes
mors minne, bära ett slags religiös aktning för
rennes saknads fromma ingifvelser.
Tre år hade förflutit så, och Marie var blif-
ven mor. En afton under den stränga vin-
tern 1823 gjorde jag henne ett besök; jag fann
henne ensam: hennes man var ännu qvar på
boktryckeriet och hennes mor hade gått ut.
Hennes sön, som hon sjelf ammade, sof isin vagga.
En klagan från barnet afbröt vårt lilla af-
tonsamtal och väckte hennes ängslan. Hon
gick till gossen, smekte och lugnade honom.
Han är sjuk, sade hon med oro och satte sig
åter. Hon tog sitt arbete, men förblef tank-
spridd, och hennes som oftast åt vaggan vända
ögon röjde hennes fortfarande bekymmer. Jag
sökte trösta henne, men bon förblef dyster och
stum; slutligen beslöt hon att låta mig veta
hvad som låg henne på hjertat, och yttrade
med någon tvekan:
Min gudfar! sade; hon. Sedan min lilla
gosse blifvit sjuk har jag ifrigt önskat att ha
i mitt våld ewt litet relikfodral af silfver, i
form af ett kors, som min stackars mor alltid
brukade hänga omkring min egen: hals, när
jag var sjuk, som barn. Men det ligger i ett
litet skrin, som hon aldrig öppnade utan när
bon var ensam, aldrig i min närvaro, och jag
är rädd att göra illa... att fela mot hennes
önskan... råd mig ni, som hon högaktade så
mycket! Säger ni att jag må öppna det, så
skall jag bli glad för min sons skull... Sä-
ger ni att jag icke bör göra det, så skall jag
aldrig bära en vanhelgande hand derpå. När
jag hör er röst, tror jag mig höra min mors.)
Jag rådde henne att öppna skrinet.
Nå väl: ;enast då! Hvad hon dolde för
allas blickar, bör icke skådas af någon annan
än hennes vän och hennes dotter, sade hon
och steg upp.