Marie satt framför mig, blek, likasom till-
intetgjord ; hennes blickar irrade omkring på
rummets kalkmurar ... stadnade stela och skar-
pa än på den ena, än på den andra möbeln...
förflyttade sig än till tegelspiseln, der några
bränder glödde under askan, än till det lilia
bordet, der det spetsarbete som hon höll på
att laga låg framför messingslampan ... rundt
omkring henne inskränkning och fattigdom...
Min Gud, min Gud ! suckade hon med smärt-
samt uttryck och lyfte sina tårdränkta ögon
mot höjden...
Der blef hon hörd: hennes åter sänkta blic-
kar träffade hennes inslumrade sons vagga...
Hon steg upp, föll på knä framför sin mors
porträtt, ritadt af Julien, och sade: Förlå-
telse, förlåtelse, min vördade mor! Min goda,
min älskade man! Mitt kära barn! OO, den
lott som du beredt mig, min oförgätliga mor,
vill jag icke bortbyta mot en drottnings!
Derefter uppstod hon hastigt, tog brefvet som
äfven var beviset, höll det öfver lampan och för-
vandlade det till aska; hon tog porträttet, ryckte
bort glaset, tryckte sina läppar på elfenben t,
och, genom en våldssm auvsträngning utplånade
hon målningen med sin tårdränkta näsduk.
Och nu,, sade hon, med mild försakelse,
väro min arma mors hemligheter för alltid be-
grafna i djupet af min själ... Hädanefter skall
arbetarens lyckliga maka med stolthet erinra
sig blott en sak: att han till sitt lifs följesla-
serska och sina barns hedrade mor valde en
flicka utan namn, utan slägt!
Siutligen tog hon det lilla relik-fodret, som
låg på bottnen i skrinet, och lade det på sin
sons vagga, bredvid hvilken hon knäböjde en
stund under stilla bön och tårar.
Allt detta skedde hastigare, än jag hunnit
omtala det. i
Hon lade nu det färglösa elfenbenet tillbaka
i skrinet, låste igen det, och bar in det i sin
mors rum. När hon återkom sade hon med
okonstlad förvirring, och lutade sin. panna met
min axel: Har jag uppfyllt min pligt?
Jag slöt henne imina armar och kallade hen-
ne sin mors Virdiga dotter. (Forts.)