Och när mixmessa kom, gick ja från far, och ko-
om fick ja aldri skåda mer här på jorden...
Hedina gjorde här ett uppehåll i berättelsen, ploc-
ade af några friska grässtrån och strödde ut fram-
ör sig.
När ja så fick gå och sopa de vackra rummen
byggningen, som jag skulle bränna upp, så hade
ag ändock mindre släp än kamraterna, som buru
rank dag ut och dag in. Mycket bränvin kördes
ill Norrköping, men mycket såldes hemma. Detta
ick jag lemna ut. Bränvin brinner. som du vet,
ch ofta hade jag ljuset nära sprundet på den största
unnan, med flit förstås, men det kom aldrig längre —
Två dar i veckan stod der som en ström med
olk. Jag visste nog hvad de ville stackarne, och
fta stod jag och tittade genom nyckelhålet, när dok-
orn var i sitt enrum; men inte kunde jagi höra ett
rd af det han läste öfver plaggen.
När jag derför bad- honom en gång, att läre mig
vågra af sina kusle-böner, så lofvade han göra det
rid tillfälle — den räfven! Men han bad också
nig om något. Han fick hugga snok och jag for
från alltihop en vacker dag.
Vet du hvar Cedersbergs glasbruk ligger? Der
låsas alla våra granna bränvinsflaskor och karafi-
rer af pottaska och kattsten. Det är så långt från
Kettestad, att det ej var att tänka på hverken nå-
son mordbrand eller trollkonster, sen ja följde med
Aedin från Kettestad till Cedersberg. Hedin var
slasförare och å.te förbi Kettestad just när ja var
inter att resa. Förstår du nu hvarför jag heter
Hedina ?..—
Lindgren lutade sitt hufvud mot härgbjörkens stam
och svarade intet.
Hedina skrattade och fortfor:
Min mor kom i tredje led från Signare, som
kalias med öknamn tatare; men far skämdes ej att
gifta sej med herne, fast han var korpral. Hvarför
skille jag då skärns att gifta mej med Hedin, fast
han var rent af en tatare, en riktig sate, som jag
fick erfara? Jeg fick gråta mina modiga tårar; men
ick ändå den der vackra pojkbytingen, som leker
utför klöften.
Mins du att presten sade vid vår npattvardsläs-
ning att det var syndigt gjordt af ett ogift qvinn-
folk att skaffa sig barn; men när en var gift så var
det ingen s;ud. Men han tslte också om, att en
qvinna skulle föda barn till ett syndestraff. Nog
ville väl jag stackare lida såväl som andra qvinnor,
men inte vilie jag synda. Jag tyckte också att det
var ynkligt att dö bort som ett stierpfall, utan ati
lemna en snnan stjerna efter sig. En sådan stjerna
har visst ingen evighet — och så gifte ja mej, för
att bli mor, som jag också blef, fast hjertat fick
svida understundom.
Hedin hade en bror, som tyckte, att lika så gerna
som han hade glashandeln ihop med min Hedin, så
kunde ban ha mig också. Men det blef en evig o-
sanning. Du tror inte, att det finns någon menni-
ska på gröna jorden, som håller tro och lofven;
men det finns nog, var säker på det. Hedin söp
sig full och då nöp han och slog mig både blå och
blodig. Svåger min söp väl också; men han var
mild till sinnes — ja gråtmild. Han kunde ibland
gråta och bedja mig om en kyss — ha haha! Visst
fick han någon.
Kom så Permessemarknan och det blef slutet. Då
bröderna skulle fara dit och kommo i den vackra
blomsterrika ängen midtför Kettestad så höllo de
stilla, skaffade sig bränvin hos doktorn, söpo sig
fulla och grälade och slogos och min svåger den me-
sen knäckte ihjäl min man. Min Hedin ligger be-
grafven på Nykils kyrkogård; men brodermördaren
kommer väl atwt ligga i galgbacken, sedan han blif-
vit ett qvarter kortare hvad det lider.
Hastigt lät Hedina sitt bufvud sjunka ned och
gömma sig i handen, men höjde det åter, innan man
kunnat märka om hon borttorkade några tårar från
ögonen, med hvilka hon gjorde ett lätt kast åt Lind-
gren, som satt försjunken i djupt begrundande.