som vill se poesien ufi verkligheten, ej utom
densamma. Således t. ex. befinner man sig i
denna bok öfverallt på reela lokaliteter och
möter folk af visserligen något ovanliga, men
dock möjliga karakterer.
Sjelfva hufvudämnet, hvaromkring flere an-
dra händelser af mer eller mindre brokigt in-
nehåll drapera sig, är mordet på en viss Lind-
gren, hvilket begås af styckets hufvudperson
Hedina. Hon är vid berättelsens tidpunkt
en backstugusittande qvinna. Hon hade va-
rit gift med en man ur det lägre folket,
Hedin, och efter hvilken hon bekommit sitt
namn, som dock mera folkmessigt kunde hafva
betat Hedinskan,. Hon är numera hvarken
ung eller eljest i yttre måtto så utmärkt; men
lifvas af ett glödande inre. Hon begår mordet
på Lindgren af svartsjuka. Emellertid blir ben-
nes egen son, Kalie Hedin, misstänkt för brot-
tet, oskyldigt anklagad, och undergår slutligen
dödsstraffet. Man ser, att stoffet är förfärligt!
Händelsen försiggår i Östergöthland. Läsa-
ren får se sig om i de utmärkt sköna nej-
derna kring sjöarne Jernlunden, Asunden, vid
Rimforsa, i Kisa och Horn, m. m. Walkebo,
Wikbolandet och sjelfva Linköping utgöra emel-
lanåt platsen för tilldragelserna. Om dessa i
berättelsen väl icke kunna sägas ordnade rätt
symmetriskt, eller efter ett fullt artistiskt ar-
rangement, så äro de dock behandlade på ett
sätt, som onekligen väcker in resse, hvartill
omvexlingen med gladare ämnen, dem förf. ofta
talangfullt skildrar, också bidrager. Hidina
härstammar från zigenarfolk; och förf. har i
hennes karakter framställt en blandning af vild-
bet, elakhet, benägenhet för skrock och tillika
en djip, nästan fanatiskt svärmande känsla.
Bekantskapen med denna märkvärdiga individ
spara vi åt läsaren att göra i boken sjelf; och
vilja blott anmärka, att ehuru händelserna,
hvaråt Hedinas ohyggliga företag ger fart,
onekligen äro af underhållande beskaffenhet,
det dock egentligen är det ofta rätt träffande
i framställningssättet, som mest behagar. Allt-
sammans kan liknas vid en serie taflor, derpå
samma personer framstå under olika lefnads-
förbållanden, och der dessa, jemte den omgif-
vande naturen i en provins, som synes vara
förf. särdeles väl bekant, för läsaren visa sig
i ömsom ljusa, ömsom (och för det mesta) dy-
stra dagrar. Det är i synnerhet den lägre folk-
klassen, som utgör målet för skildringarne.
Man upptäcker emellertid intet begär hos förf.
att dölja hvarken detta folks goda eller dess
dåliga sidor.
Då hr Ekevall, så vidt vi vet2, med denna
produkt gjort sin debut inför publiken, bör
denna icke med för stor stränghet nagelfara
ett arbete, som utgör förstlingen af en skri-
bents uppträdande, och som. icke sjeli ger sig
ul för annat än en begynnares försök. Såsom
sådant är det med alla sina brister onekligen
förtjent af ett gudt emottagande. En svärmisk,
stundom något nervös känslofullbet andas på
hvar sida, och intygar förf:s deltagande för allt
menskligt lidande öfverhufvud, men isynner-
het det fattigare folkets. För att gifva pro!
på hr Es stil, välja vi ett stycke, kallad:
Hedinas Berättelsex, hvilken tillika egnar sig
alt för läsaren framställa motivet till hela hen-
nes uppförande. Hon sammanträffar vid ett
tillfälle med Lindgren, och talar till honom
som följer:
Mins du när du låg i gossarnes svarta ring kring
altaret och jag i flickornas hvita? Då var du röd
och hvit om kindbenen, som flugsvampen här växel
vid björkroten, och jag tyckte om dej. —
Kommer du ihåg, när du sen en gång stod oct
lyste med blosset öfver sjökanten, då jag skulle räcka
ner tången och fånga en stor krabba? Du slog ar
men om mitt lif och krabban kjlade åstad utåt vatt
net. Hon gick fri den gången, men jag blidde fån:
gen. Du svor alt hålla mej kär intill döden. —
Mins du sen, hur gerna du hjelpte min far, som
du alltid kallade ;svärfar Rask, atwt lägga ut nä
ten, för jag var jamt med honom åt sjön? —
Knoppt ett år var sin kos, så lystes det för
dej och Rike-Anna i Svartvik. Sen dess har jag
aldrig varit i nån kyrka och aldri gått till en natt
vard — nej aldiig. —
Nog kunde jag ha varit vek och hvit, som :er
stjerneblomma; men du lärde mej. att inte tro på
trohet i verlden, och så vardt det svart i mitt sinne
som sotet i bergskrefvan, der jag nu kokar mins
stackars jordpäron. —
Det var en spänstig liflighet i Hedinas miner oct
åtbörder, då hon talade, som väl varit värd att ses
men Lindgren bade sin blick fästad på jorden.
Si upp Lindgren så får du höra bur det gick
När så allting skiftade i svart, gick jag till Per
Kettestad och bad honom förgöra Anna, så at
hon skulle tycka om nån ann, så mycket som je
tyckte om dej och lysningen er emellan gå om inte
Han Jofvade det, om jag ville komma i tjenst ho
honom året derpå och så narrade han mej att ta
stäja; men kan lurade mej också med förgöringen
Det lystes ut och du blidde gifter — — God nat
ned rosor och fioler.. —
Det var så års, som det rök af enbuskarne oc
vattnet i sjön stod i blom. Hade vattnet varit rät
klart, så vet jante hur det gått; men i stället fö
att kasta mej i sjön stod jag vid sjölaggen, just de
du lofvade mej ära och tro och tänkte så här:
Jeg vill flytta till nämndeman ändå. Han ska
lära mej trolla och bli rik. Du vet Linden, att e
karl kan lära ett qvinnfolk sånt och ett qvinnfoll
lära en karl; men inte tvärtom. Det står aldri til
i verlden. Vidare tankte jag: Vill han ej lära me
trolla och bli lycklig, så tuttar ja fälle på han