den, och hade pöstiljonen således måst tillbringa om-
kring 7 timmar på landsvägen under bar himmel i
den värsta väderlek. Vare sig att vederbörande på
Stockholms postkontor ej kunnat inse eller fästa af-
seende vid omöjligheten för postiljonen att denna
natt färdas; så äfventyrade dock postiljonen på detta
vågade försök lifvet och följderna deraf hade kunnat
blifva rätt betänkliga. -Emedlertid förtjenar postil-
jonens nit, om berättelsen till: alla delar bekräftas,
högsta loford och allfhränt erkännande samt borde
han af dem, som vederbör, hågkommas nied en lämp-
lig belöning. Mannen heter Forssberg.
PA Ae
Westra Wingåker den 4 Febr.
Från flere orter afhöras. berättelser om det ovan-
liga urväder som rasade sistlidne tisdag; men på få
ställen torde. det medfört bedröfligare följder, än som
händelsen varit här i trakten. — Den dagen hölls
eller rättare sagdt skulle hållas, ett slags marknad
vid Åsen, helt nära W. Wingåkers kyrka, dit kring-
liggande städers garfvare då anlände för att emotta-
ga och aflemna läder, samt ortens allmoge för at
afyttra sina -landtmannaprodukter. — Klockan mel-
lan 6 och 7 på morgonen föll, under det thermo:-
metern visade 2 blidt, ett fint regn, men som upp:
hörde emot kl. 8, då vinden sprang öfver i nord
tillvest.. Med detsamma började snö falla, allt un-
der tilltagande kyla, som efter ett par timmar upp-
gick till 42 å 43. Inom kort ökades vinden till
den -våldsammaste storm, då ett urväder inträffade,
hvars like man. endast få gånger upplefvat. under en
mansålder ; ty det ena tjocka snömolnet efter det
andra framjagades af stormen, nedföll, men uppdrefs
ånyo, samt åstadkom hela dagen en half skymning.
Folket, som på morgonen i temlig stor mängd sam-
lat sig å marknådsplatsen, måste innan kort söka
skygd och värme inom hus, emedan den starka blå-
sten gjorde kylan i högsta grad genomträngande.
På eftermiddagen eller mot skymningen begåfvo sig
en del personer: å . väg till sina hem, och det var nu
som de egenuiga olyckshändelserna började: De som
hade åkdon nmiåste efter. en kort färd lemna dessa
qvar här och der på vägarne för att åtminstone
kunna berga sig sjelfva med dragarne undan det
våldsamma ovädret. Trenne hästar: blefvo dock så
uttröttade att de måste öfvergifvas, hvadan de inom
kort förfsöso, och en oxe nedstacks på landsvägen,
emedan han ej kunde föras i skygd; men beklagli-
gare än all detta, blefvo flera menniskolif förspilda.
En soldat med: sin ihafvande bustru och en bonde
begåfvo .sig ut i skymningen på ett större kärr, hvil-
ket de hade att:passera, och vid ett tillfälle då mös-
san blåste af soldaten skiljde han sig från sitt säll-
skap för att söka återfå det förlorade plagget, hvar-
emellertid de båda andra skulle fortsätta vägen; men
då de efter en kort stund blefvo af skiljaktiga me-
ningar om den kosa de borde taga, gingo de åt hvar
sitt håll. Efter en stund hemkom soldaten, men
möttes då af den sorgliga underrättelsen att hans
hustru ej synts till. Full af oro och i sällskap med
flere personer begaf han sig tillbaka för att uppsöka
henne. Urvädret hade nu upphört, och öfver half-
va natten genomströfvade de nejden, utan att finna
den förlorade. — Nästa morgonsol uppgiek klar och
strålande för att belysa föregående nattens olyckor.
Då återanns den arma soldathustrun liggande ihjel-
frusen på en åker. I snön syåtes märken huru hon
till slut släpat sig fram det ena stycket efter det
andra samt stannat emellanåt, till dess hon slutligen
fann den sista hvilan. Då de karlar, som återfunno
henne, sågo tårarne på hennes kinder förvåndlade i
is, kunde dessa, ej annars ömma naturer, icke åter-
hålla sin rörelse — de gråto. — En torparehustru
påträffades något sednare på dagen i närheten af det
ställe der den förra dog, också ihjelffusen. En tor-
paredräng återfanns äfven om morgonen sittande ut-
med en: gärdesgård några famnar från sitt hem;
hans händer voro korslagda öfver bröstet och buf-
vudet nedböjdt mot ena skuldran: Åfven här såg
man af spåren i-snön, huru han följt gärdesgården
utefter i riktning mot hemmet; men att han. slut-
iigen. alldeles. uttröttad nedsatt sig och insomnat —
för sista gången.: För att ändtligen. sluta denna li-
sta på dödsoffer, må tilläggas att en torpare anträf-
fades död på vägen till--sitt hem. Dessa äro de,
hvilkas död redan blifvit anmäld till presterskapet;
flere torde tillkomma; Den aftonen urvädret rasade
uppptogos från vägarne en mängd personer, hvilka
voro mer och mindre förfrusne, men hvilka . genom
tjenliga medel blefvo återväckte till lif och sansning;
Beklagligtvis måste tilläggas att bränvinet vid en
den af dessa olyckor spelat sin vanliga förderfliga
roll.
