nät stoppade malhål och var betydhgt urblekt.
Husets betjening hade alla fått nya svarta
kläder; men mamsell Fredrika, som ej kom att
synas för främmande ögon och var allt för
grannlaga och anspråkslös stt hafva några pre-
tentioner, eller för någon klaga öfver att de
slagit fel, b ef utan, nu som alltid. Man spa-
rar der man kan, för att kunna slösa der det
synes.
Eiter ännu ett brådskande och påminnande:
mamsell Rönnqvist som ropades vid hennes
dörr, gick den gamla mamselen upp i det
rum, der hon tillbringat en lång och bedröflig
tid.
En tjock fru med uppsvärtade florsband på
en gulnad tyllmössa och svarta sammetsbaud
på ett par rödbruna armar, svängde sig raskt
derinn-. Hoa hade just nyss fästat ett lakan
för fönstret och klef nu ned ifrån en stol.
Se der är mamsell Rönnqvist! ropade hon
med glad öfverraskning emot den inkommande.
De hade ofta sammanträffat vid sådana tillfäl-
len som detta. Frun ansåg derför mamsell
Fredrika som en mycket intim vän. Mjuka
tjenarinna! min aldranådigaste mamsell,, fort-
satte hon högst familjärt, fattande mamsellens
hand, den hon klappade emellan sina, under ti-
den med hälarna makande den rubbade mattan
tillrätta. Hon drog ett djupt andetag och åter-
tog! imjukaste tjenarinna; hur står till? Det ser
icke rätt radikalt ut tror jag. Herre min Gud!
unga karien ligga och dö på detta viset; det
var en pascbås också, Enka vid tjugofyra år,
det är ju för sansibelt! Nå, nå, alla skola vi
träffas af ödets katakowber, vi må vara aldrig
så högt placherade eiler lågt honorerade. Ja
ja, min lilla mamsel!, ingen blir glömd i detta
trista fallet, det kan jag på min paroli dorör
försäkra. Jag blef så alternerad då jag fick höra
detta, ja till den enorva grad att det började
hvälfva i hjernan. Nu skola vi, om marmsell