Och likväl kan man icke säga att folkfrihetens
motståndare uti sina försvar för den- absolu-
tistiska åsigten stått utom lagens grund. De
hafva tvertom, såsom i den föregående arti-
keln anmärktes, haft för sig den dödande bok-
stafven.
Så mycket om sjeifva regeringsmaktens kon-
stitutionella beskaffenhet inom sig och i för-
hållande till den andra statsmakten.
Det är naturligt att den oblandade rojalis-
mens anhängare, långt ifrån att häruti se nå-
gon olägenhet, tvertom finna det alldeles i sin
ordning, och söka stöd för denna åsigt uti det
argumentet att man sett stora missbruk, öka-
de budgetter, statslån och korruption äfven
under de företrädesvis s. k, parlamentariska
regeringssätten, och i vissa hänseenden mera
än hos oss; att sjellva den franska republi-
ken, baserad på allmän omröstning, ännu icke
hunnit visa några fullt tillfredsställande resul-
tater; att det är bättre, att en konung, om han
regerar alltför galet, då undanrödjes genom en
mihtär- eller palatsrevolution, såsom år 1809, än
att ministrar skola regera; att vi derföre göra
bäst att nöjas åt hvad som finnes och söka nedi-
från utbilda friheten genom kommunalväsen-
det, 0. s. v.
Utan tvifvel är det ungefär på det viset,
som Den Conservative, räsonnerar eller kom-
mer att räsonnera. Vi kunna till en början
icke instämma i denna tanka; dels derföre att
vi icke af princip älska revolutionsexperimen-
terna eller önska dem i vårt eget land, fastän
det någon gång kan vara rätt nyttigt att andra
nationer ålaga sig dessa experimenter, dels der-
före att det synes oss något för dyrt, att en
tredjedel af riket skall äfventyras att gå: för-
loradt för den slump som kan tillskynda det-
samma missödet af en dåraktig och oböjlig
herrskare, och sedan påkalla nödvändigheten att
göra sig af med honom; dels ocksa emedan
åberopandet, på sätt nyss nämndes, af olägen-
heterna i andra länder med det parlamentari-
ska regeringssättet, icke är fullt ärligt. Man
döljer eller förbiser nemligen, att slöseriet och
missbruken i hushållningen hos den ena parla-
snentariska nationen, såsom i England, härleda
sig förnämligast deraf, att parlamentets majoritet
genom en bristfällig vallag disponeras af den and-
liga och verldsliga oligarkien, som har intresse
och behof af att föda sina relationer och anför-
vandter med platser och löner på statens be-
kostnad; och att hos en annan nation, den fran-
syska, sjeifva monarkien blifvit störtad just der-
före, a!t regenten icke ville gå in på att göra
det representativa styrelsesättet till en verk-
lighet gesom inrymmande af en allmännare
valrätt åt folket. 1 båda fallen ligger felet så-
ledes icke i den parlamentariska principen utan
tvertom deruti att denna princip blifvit ofull-
ständigt utförd och att vissa privilegierade in-
tressen ännu alltid fortfarande behållit öfver-
taget.
Betraktom nu vidare buru det här står till
med de konstitutionella garantierna och frihetens
sak i styrelsens utgrening nedåt.
Man har på den sednare tiden mycket talat
om de hisdr, som maktens stora centralisa-
tion i Frankrike lägger emot rättstillståndets
lugna utveckling derstädes, oberoende af sjelfva
regeringssättets form af monarki eller repub-
lik; och detta är till en viss grad onekligen en
sanning: men sällan har väl det gamla ordsprå-
ket, att man ser grandet i sin broders öga,
men icke hjelken i sitt eget, inträffat i hö-
gre grad än för oss i detta hänseende. Vi
behöfva hör icke uppehålla oss vid regeringens
envälde uti den ekonomiska lagstiftningen och
den makt öfver vilkoren för de enskildes ut-
komst, som härigenom kan utöfvas samt den
utsträckning som under fortgående tillämpning
blifvit gifven åt denna makt; derom är öfver-
tygelsen redan temligen stadgad; vi vilje nu
endast sysselsätta oss med sjelfva styrelsema-
chineriets organisation, i hvad densamma står
i beröring med folket, eller med serskilda klasser
deraf.
Såsom bekant är utlöpa regeringstrådarne i
landet från medelpunkten, hvad den civila för-
valtningen beträffar, hufvudsakligen genom de
embetsrmäg, som kallas konungens befallnings-
hafvande. Desse äro endast 24 till antalet,
hvilka skola handhafva styrelsemaschineriet öf-
ver en yta af nära 5,000 qvadratmil. Konun-
gen kan till beklädandet af dessa poster lika-
ledes utnämna hvem han behagar, utan att de
behöfva förut hafva undergått någon civil exa-
men, eller dokumenterat sig ega ringaste kun-
skap om de talr:ka och vigtiga åligganden, som
tillhöra deras befattningar. — Till underord-
nade organer: för de verkställande åtgärderna,
utse desse konungens befallningshafvande sjelfve
och kuana efter eget behag suspendera och af-
sätta sina verkställande kronobetjente, länsmän-
nen, utan att menigheterna dervid -ega någon
röst. Derjemte hafva desse konungens: befall-
ningshafvande enligt instruktionen, som- like
med hela den öfriga embetsmannaorganisatio-
nen, det beror af konungen ensamt utan stän-
dernas inverkan att skapa eller förändra, en
så vidsträckt maktfullkomlighet öfver dön: en
skilde medborgaren, att de ega rätt att när som
helst inkalla till förhör inför sig hvem som
helst, hög eller låg utan åtskillnad, utan att
ens behöfva angifva skälet hvarföre en sådan
kallelse sker, och a:t hvar och en, äfven om
han bor på 12 eller 15 mils afstånd från re-
sidenset, är skyldig att genast infinna sig. Dess-
utom hafva konungens befallningshafvande myn-
dighet att utfärda en del polisförfattningar och
ekonomiska reglementen, som ofta kunna vara
af betydlig vigt. Vid allt detta blir icke fol-
ket rådfrågadt eller har någon röst. — Huru är
förhållandet i städerna? Hafva rmenigheterha
der rätughet att tillsätta sina förvaltningsche-
fer såsom förhållandet är med mairerna i Frank-
rike oca lordmajorerne i England? Nej, de ut-;
nimnas al koutr I Stecktholm utnämner:
konunpe d rådmännen, fastän i