Och likväl kan man icke säga att folkfrihetens motståndare uti sina försvar för denabsolutistiska åsigten stått utom lagens grund. De hafva tvertom, såsom i den föregående artikeln anmärktes, haft för sig den dödande bokstafven. Så mycket om sjeifva regeringsmaktens konstitutionella beskaffenhet inom sig och i förhållande till den andra statsmakten. Det är naturligt att den oblandade rojalismens anhängare, långt ifrån att häruti se någon olägenhet, tvertom finna det alldeles i sin ordning, och söka stöd för denna åsigt uti det argumentet att man sett stora missbruk, ökade budgetter, statslån och korruption äfven under de företrädesvis s. k, parlamentariska regeringssätten, och i vissa hänseenden mera än hos oss; att sjellva den franska republiken, baserad på allmän omröstning, ännu icke hunnit visa några fullt tillfredsställande resultater; att det är bättre, att en konung, om han regerar alltför galet, då undanrödjes genom en mihtäreller palatsrevolution, såsom år 1809, än att ministrar skola regera; att vi derföre göra bäst att nöjas åt hvad som finnes och söka nedifrån utbilda friheten genom kommunalväsendet, 0. s. v. Utan tvifvel är det ungefär på det viset, som Den Conservative, räsonnerar eller kommer att räsonnera. Vi kunna till en början icke instämma i denna tanka; dels derföre att vi icke af princip älska revolutionsexperimenterna eller önska dem i vårt eget land, fastän det någon gång kan vara rätt nyttigt att andra nationer ålaga sig dessa experimenter, dels derföre att det synes oss något för dyrt, att en tredjedel af riket skall äfventyras att gå: förloradt för den slump som kan tillskynda detsamma missödet af en dåraktig och oböjlig herrskare, och sedan påkalla nödvändigheten att göra sig af med honom; dels ocksa emedan åberopandet, på sätt nyss nämndes, af olägenheterna i andra länder med det parlamentariska regeringssättet, icke är fullt ärligt. Man döljer eller förbiser nemligen, att slöseriet och missbruken i hushållningen hos den ena parlasnentariska nationen, såsom i England, härleda sig förnämligast deraf, att parlamentets majoritet genom en bristfällig vallag disponeras af den andliga och verldsliga oligarkien, som har intresse och behof af att föda sina relationer och anförvandter med platser och löner på statens bekostnad; och att hos en annan nation, den fransyska, sjeifva monarkien blifvit störtad just derföre, a!t regenten icke ville gå in på att göra det representativa styrelsesättet till en verklighet gesom inrymmande af en allmännare valrätt åt folket. 1 båda fallen ligger felet således icke i den parlamentariska principen utan tvertom deruti att denna princip blifvit ofullständigt utförd och att vissa privilegierade intressen ännu alltid fortfarande behållit öfvertaget. Betraktom nu vidare buru det här står till med de konstitutionella garantierna och frihetens sak i styrelsens utgrening nedåt. Man har på den sednare tiden mycket talat om de hisdr, som maktens stora centralisation i Frankrike lägger emot rättstillståndets lugna utveckling derstädes, oberoende af sjelfva regeringssättets form af monarki eller republik; och detta är till en viss grad onekligen en sanning: men sällan har väl det gamla ordspråket, att man ser grandet i sin broders öga, men icke hjelken i sitt eget, inträffat i högre grad än för oss i detta hänseende. Vi behöfva hör icke uppehålla oss vid regeringens envälde uti den ekonomiska lagstiftningen och den makt öfver vilkoren för de enskildes utkomst, som härigenom kan utöfvas samt den utsträckning som under fortgående tillämpning blifvit gifven åt denna makt; derom är öfvertygelsen redan temligen stadgad; vi vilje nu endast sysselsätta oss med sjelfva styrelsemachineriets organisation, i hvad densamma står i beröring med folket, eller med serskilda klasser deraf. Såsom bekant är utlöpa regeringstrådarne i landet från medelpunkten, hvad den civila förvaltningen beträffar, hufvudsakligen genom de embetsrmäg, som kallas konungens befallningshafvande. Desse äro endast 24 till antalet, hvilka skola handhafva styrelsemaschineriet öfver en yta af nära 5,000 qvadratmil. Konungen kan till beklädandet af dessa poster likaledes utnämna hvem han behagar, utan att de behöfva förut hafva undergått någon civil examen, eller dokumenterat sig ega ringaste kunskap om de talr:ka och vigtiga åligganden, som tillhöra deras befattningar. — Till underordnade organer: för de verkställande åtgärderna, utse desse konungens befallningshafvande sjelfve och kuana efter eget behag suspendera och afsätta sina verkställande kronobetjente, länsmännen, utan att menigheterna dervid -ega någon röst. Derjemte hafva desse konungens: befallningshafvande enligt instruktionen, somlike med hela den öfriga embetsmannaorganisationen, det beror af konungen ensamt utan ständernas inverkan att skapa eller förändra, en så vidsträckt maktfullkomlighet öfver dön: en skilde medborgaren, att de ega rätt att när som helst inkalla till förhör inför sig hvem som helst, hög eller låg utan åtskillnad, utan att ens behöfva angifva skälet hvarföre en sådan kallelse sker, och a:t hvar och en, äfven om han bor på 12 eller 15 mils afstånd från residenset, är skyldig att genast infinna sig. Dessutom hafva konungens befallningshafvande myndighet att utfärda en del polisförfattningar och ekonomiska reglementen, som ofta kunna vara af betydlig vigt. Vid allt detta blir icke folket rådfrågadt eller har någon röst. — Huru är förhållandet i städerna? Hafva rmenigheterha der rätughet att tillsätta sina förvaltningschefer såsom förhållandet är med mairerna i Frankrike oca lordmajorerne i England? Nej, de ut-; nimnas al koutr I Stecktholm utnämner: konunpe d rådmännen, fastän i