Jag tror: Hans belät, menskan, blott är född
Att spinrmachin och ångbåt inventera;
Thy är all dygd på dugligheten stödd,
Och duga är att jemt förvärfva mera.
Den stora lögn med litet sannt uti,
Den man med namn af poesi beprisar,
Det därskapsvett, som nämns filosofi,
Med klokhet och kalkyl jag platt förvisar.
Jag tror att, ger jag uslingen en bit,
När först jag sjelf är mätt, jag på det viset,
Då döden kommer med sin lia hit,
Får kånka skatten med till paradiset.
EPIGRAMMATISKA SATSER.
A. Vördige pastor! Far min är sjuk och han vän-
tar sig döden:
Kom med ett tröstande ord! Gubben är blödig
och svag.
Kry han varit alltjemt och känner det tungt,
att ur lifvet
Vandra från maka och barn, syssla, förkofran
och lust.
Tala de herrliga ord, från predikstolen vi hörde:
Döden är lifvets vinst: ack, huru ljufligt att dö!
B. Ack, kära barn! Sjelf har jag fått slag; du ser,
hur jag ligger:
Tänka jag får på mig sjelf, stryker väl med,
fattig fan.
Hvad jag gör nu, har jag gjort i all min tid, och
med nöje;
Vet dock ej, hvad jag gör, ej hvari nöjet består.
A. Säg, hur ni skapar en Gud och tänker Hans
väsen, herr löjtnant!
B. JIo, ers högvördighet! som — hvarken soldat
eller prest.
Lefva och skapa är ett hos Gud så äfven hos men
skan,
Men hon skapar blott om hvad som är skapad:
förut,
Sätter det gröna i stället för gult, för det gula de
gröna,
Parar de spriddaste ting, danar Chimera och Sphinx
Aldrig begriper hon plaoen rätt eller verket fullän.
dar,
Ämnet hon lånar af Gud, får genom härmning iden
Alla. som lefva de skapa också, ja! ännu i sömnen
Lättjan och dumheten sjelf är blott sålunda till.
Döden blott så är hemsk, att han är vårt skapan
des slutpunkt:
Det!a, hur lumpet som helst, sällhetens hemlighet är