—
frihet; men till deras stora förundran gick han
dem hvarje gång förbi, behållande sin dam och
endast viftande med handen, men utan att gö-
ri min af att stanna.
Så länge kungen var qvar på maskeraden,
kunde grefvinanan Umanoff vara lugn för den
tanken, att riksrådets möjligen skulle kunna
komma hem och sakna Clara; ty de plägade
aldrig fara hem, så länge monarken ännu var
synlig; men så snart han aflägsnade sig, ville
grefvinnan skynda derifrån med den unga flic-
kan till förekommande af all ledsamhet:
Bland hela den stora samlingen fanns väl
ingen, som icke gaf akt på huru kungen spat-
serade, samtalade och uteslutande sysselsatte
sig med en dam, ingen som icke undrade hvem
den lyckliga kunde vara. Framhviskade giss-
ningar, al:a olika hvarandra, gingo från mun
till mun, ingen kunde dock bli slug på den
afundsvärdas namn, hon som fick vandra vid
sjelfva kungens arm och var nog qvick, för att
kunna aflocka honom det ena hjertliga skrattet
efter det andra.
Bland dem söm mest undrade och afundades,
voro riksrådinnan Rosenbjelke och hennes dött-
rar, hvilka nu började att tränga sig allt när-
mare, för att om möjligt uppsnappa något ord
af samtalet. Men ehuru mycket de önskade
det, hiadrade dock vördnaden för kungens per-
son dem att gå allt för nära, och den stora
alla de öfriga. g
Men Chra, som varit behjelplig Vid fru och
fröknarna Rosenbjelkes påklädande, igenkände
alltför vä! deras kostymer, då de kommo hen-
ne något nära. Hon bleknade dervid under
masken och var nära att falla i vanmakt, så
att hon måste något mer än förut stödja sig
på sin kavaljer, som kände huru hon darrade,
Nästan gissande sammanhanget, frågade han hen-
ne då om hon visste hvilka de tre damerna
voro, som med hvar sin kavaljer under armen
nu vandrade förbi dem, hvarvid hon helt naivt
sade deras namn. Gustaf, för grannlaga att
göra henne mera brydd än hon sedan war, för-