— frihet; men till deras stora förundran gick han dem hvarje gång förbi, behållande sin dam och endast viftande med handen, men utan att göri min af att stanna. Så länge kungen var qvar på maskeraden, kunde grefvinanan Umanoff vara lugn för den tanken, att riksrådets möjligen skulle kunna komma hem och sakna Clara; ty de plägade aldrig fara hem, så länge monarken ännu var synlig; men så snart han aflägsnade sig, ville grefvinnan skynda derifrån med den unga flickan till förekommande af all ledsamhet: Bland hela den stora samlingen fanns väl ingen, som icke gaf akt på huru kungen spatserade, samtalade och uteslutande sysselsatte sig med en dam, ingen som icke undrade hvem den lyckliga kunde vara. Framhviskade gissningar, al:a olika hvarandra, gingo från mun till mun, ingen kunde dock bli slug på den afundsvärdas namn, hon som fick vandra vid sjelfva kungens arm och var nog qvick, för att kunna aflocka honom det ena hjertliga skrattet efter det andra. Bland dem söm mest undrade och afundades, voro riksrådinnan Rosenbjelke och hennes döttrar, hvilka nu började att tränga sig allt närmare, för att om möjligt uppsnappa något ord af samtalet. Men ehuru mycket de önskade det, hiadrade dock vördnaden för kungens person dem att gå allt för nära, och den stora alla de öfriga. g Men Chra, som varit behjelplig Vid fru och fröknarna Rosenbjelkes påklädande, igenkände alltför vä! deras kostymer, då de kommo henne något nära. Hon bleknade dervid under masken och var nära att falla i vanmakt, så att hon måste något mer än förut stödja sig på sin kavaljer, som kände huru hon darrade, Nästan gissande sammanhanget, frågade han henne då om hon visste hvilka de tre damerna voro, som med hvar sin kavaljer under armen nu vandrade förbi dem, hvarvid hon helt naivt sade deras namn. Gustaf, för grannlaga att göra henne mera brydd än hon sedan war, för