beligt fast vid denna rätt, som blifvit detsamma beröfvad genom öppet våld. Det böjde sig väl för våldet, men det underkastade sig icke detsamma, och erkände det icke, utan rustade sig stilla och fredligt, men enigt och beslutsamt, till den måhända långvariga och allvarsamma kamp, som det var sianadt att föra mot kontrarevolutionen. Folket hade förlorat förtroendet till en regering, af hvilken det såg sig så bittert dåradt, och vaknade till medvetandet att det,!endast stödt på sin egen kraft, kan uppbygga och fullända den nya frihetens verk. ÖSTERRIKE är i alla hänseenden Tysklands motsats. Såväl revolutionen som kontrarevolutionen hade här en annan grund, ett annat syfte och andra medel för vinnande af sitt ändamål. Uti Tyskland gällde det vid revolutionen förenandet af särskilda stater till en nationell enhet, i Österrike bestod densammas förnämsta kraft uti sträfvandet att upphöja en stats särskilda nationaliteter till politisk sjelfständighet. I Tyskland stödde sig kontrarevolutionen på dynastiernas och regeringarnes afsöndringsintressen mot nationens gemensamma intresse; i Osterrike deremot på de olika nationaliteternas sträfvande mot regeringens och dynastiens enhetsplaner. I Osterrike började kontrarevolutionen liktidigt med revolutionen. Hofkamarillan, från hvilken den utgick, menade aldrig ärligt med de gjorda koncessionerna. De gåfvos med afsigt att vid första lägliga tillfälle taga dem tillbaka. I Österrike var kontrarevolutionen en dynastiens strid mot hela nationen, i det att icke enstaka partier och klasser af folket understödde regeringen i striden mot revolutionen, utan alla monarkiens delar efter hvarandra måst underkufvas genom den regeringen till buds stående vapenmakten. Redan kejsar Ferdinands flykt till Innsbruck den 17 Maj var kontrarevolutionens första försök, men som ej kunde lyckas, emedan revolutionens låga ännu flammade alltför lifligt i alla delar af landet. Man sökte derföre till en början blifva mästare öfver densamma på en punkt, uti Italien, hvilket, i anseende till dess fullkomligt isolerade ställning, ägde de minsta sympatierna hos Österrikes öfriga befolkning; och den 6 Augusti intågade Radetzky åter såsom segervinnare i det underkufvade Lombardiets hufvudstad, under det att Venedig, ännu icke angripet, bibehöll sin fullkomliga sjelfständighet. Emedlertid hade man, såsom d2t syntes, i Wien lemnat demokratien åt sig sjelf, gjort ungerska nationen de betydligaste koncessioner samt lofvat densamma sjelfständig lagstiftning och förvaltning, äfvensom Kroatiens och Siebenbärgens införlifvande med densamma. Tyskarna och magyarerna hade blifvit insöfde i allt större säkerhet, ju mer man syntes vilja qväsa den slaviska befolkningen; ty den 10 Juni blef sydslavernas förnämsta ledare, banen Jellacic, afsatt från alla sina embeten och beröfvad alla sina värdigheter, och Czechernas uppresning i Prag hade blifvit kufvad med vapenmakt. Hofpartiet var måhända i detta ögonblick ännu obeslutsamt, hos hvilken af de olika natisnaliteterna borde söka sitt förnämsta stöd, antingen hos den genom innerlig sympai med hvarandra förenade magyarisk-germanska, eller hos den slaviska, som likaledes sönderföll i flera serskilda stammar. I all händelser var beslutet fat!adt att underblås: nationernas afund, för att, när den utbrustit : vilda, härjande flammor, ketjena sig deraf till vapen emot alia sina fiender. Först då man, på den af erkehertig Johar den 22 Juli öppnade riksdagen, erfor slavernas enighet och öfvervigt öfver tyskarna, äfven som deras beredvillighet att obetingadt upp offra sig för dynastiens önskningar, om denn: blott vore bojd att göra den slaviska nationer till det nyskapade rikets tyngdpunkt, beslö man att söka ett stöd uti densamma, och upp: trädde å ena sidan mot de tyska enhetssträfvanderna, i det man öppet bestred Frankfur terbeslutens giltighet för Österrike, under dej man å andra sidan icke blott lät banen Jellacic obehindradt fortsätta sin öppna strid tvärtemo kejsarens otvetydiga anordningar, utan lät mi nistern Wessenberg den 20 September ändtli gen uppträda mot Ungern med en öppen för klaring, genom hvilken alla de frioch rät: tigheter, som blifvit magyarerna beviljade, förklarades ogiltiga. Tyskarnes och magyarernas fara att blilv: uppoffrade för slaverna låg nu i öppen dag Den förestående striden var oundviklig oct båda nationerna slöto stillatigande ett ömsesi digt förbund, under det att slaverna beredvil ligt lånade sig till verktyg för de dynastisk: planerna. Men Jellacics, den kort förut såsom upprorsstiftare afsatte banens utnämnande till oinskränkt betälhafvare i hela Ungern, 1 förening med den ungerska riksdagens upplösning, sam ogillandet af alla densammas beslut, måste icke blott i Ungern utan äfven i Wien gifva ökad näring åt den förtviflade striden mot dennz öppna trolöshet; ty kontrarevolutionens tillintetgörelse gällde påtagligen lika mycket ty