beligt fast vid denna rätt, som blifvit detsam-
ma beröfvad genom öppet våld. Det böjde sig
väl för våldet, men det underkastade sig icke
detsamma, och erkände det icke, utan rustade
sig stilla och fredligt, men enigt och beslut-
samt, till den måhända långvariga och allvar-
samma kamp, som det var sianadt att föra
mot kontrarevolutionen. Folket hade förlorat
förtroendet till en regering, af hvilken det såg
sig så bittert dåradt, och vaknade till medve-
tandet att det,!endast stödt på sin egen kraft, kan
uppbygga och fullända den nya frihetens verk.
ÖSTERRIKE är i alla hänseenden Tysklands
motsats. Såväl revolutionen som kontrarevo-
lutionen hade här en annan grund, ett annat
syfte och andra medel för vinnande af sitt
ändamål.
Uti Tyskland gällde det vid revolutionen
förenandet af särskilda stater till en nationell
enhet, i Österrike bestod densammas förnämsta
kraft uti sträfvandet att upphöja en stats sär-
skilda nationaliteter till politisk sjelfstän-
dighet. I Tyskland stödde sig kontrarevolu-
tionen på dynastiernas och regeringarnes af-
söndringsintressen mot nationens gemensamma
intresse; i Osterrike deremot på de olika na-
tionaliteternas sträfvande mot regeringens och
dynastiens enhetsplaner.
I Osterrike började kontrarevolutionen lik-
tidigt med revolutionen. Hofkamarillan, från
hvilken den utgick, menade aldrig ärligt med
de gjorda koncessionerna. De gåfvos med af-
sigt att vid första lägliga tillfälle taga dem
tillbaka. I Österrike var kontrarevolutionen
en dynastiens strid mot hela nationen, i det
att icke enstaka partier och klasser af folket
understödde regeringen i striden mot revolu-
tionen, utan alla monarkiens delar efter hvar-
andra måst underkufvas genom den regeringen
till buds stående vapenmakten.
Redan kejsar Ferdinands flykt till Innsbruck
den 17 Maj var kontrarevolutionens första för-
sök, men som ej kunde lyckas, emedan revo-
lutionens låga ännu flammade alltför lifligt i
alla delar af landet. Man sökte derföre till en
början blifva mästare öfver densamma på en
punkt, uti Italien, hvilket, i anseende till dess
fullkomligt isolerade ställning, ägde de minsta
sympatierna hos Österrikes öfriga befolkning;
och den 6 Augusti intågade Radetzky åter så-
som segervinnare i det underkufvade Lombar-
diets hufvudstad, under det att Venedig, ännu
icke angripet, bibehöll sin fullkomliga sjelf-
ständighet.
Emedlertid hade man, såsom d2t syntes, i
Wien lemnat demokratien åt sig sjelf, gjort un-
gerska nationen de betydligaste koncessioner
samt lofvat densamma sjelfständig lagstiftning
och förvaltning, äfvensom Kroatiens och Sie-
benbärgens införlifvande med densamma. Ty-
skarna och magyarerna hade blifvit insöfde i
allt större säkerhet, ju mer man syntes vilja
qväsa den slaviska befolkningen; ty den 10
Juni blef sydslavernas förnämsta ledare, banen
Jellacic, afsatt från alla sina embeten och be-
röfvad alla sina värdigheter, och Czechernas
uppresning i Prag hade blifvit kufvad med
vapenmakt.
Hofpartiet var måhända i detta ögonblick
ännu obeslutsamt, hos hvilken af de olika
natisnaliteterna borde söka sitt förnämsta
stöd, antingen hos den genom innerlig sym-
pai med hvarandra förenade magyarisk-ger-
manska, eller hos den slaviska, som likaledes
sönderföll i flera serskilda stammar. I all
händelser var beslutet fat!adt att underblås:
nationernas afund, för att, när den utbrustit :
vilda, härjande flammor, ketjena sig deraf till
vapen emot alia sina fiender.
Först då man, på den af erkehertig Johar
den 22 Juli öppnade riksdagen, erfor slavernas
enighet och öfvervigt öfver tyskarna, äfven
som deras beredvillighet att obetingadt upp
offra sig för dynastiens önskningar, om denn:
blott vore bojd att göra den slaviska nationer
till det nyskapade rikets tyngdpunkt, beslö
man att söka ett stöd uti densamma, och upp:
trädde å ena sidan mot de tyska enhetssträf-
vanderna, i det man öppet bestred Frankfur
terbeslutens giltighet för Österrike, under dej
man å andra sidan icke blott lät banen Jellacic
obehindradt fortsätta sin öppna strid tvärtemo
kejsarens otvetydiga anordningar, utan lät mi
nistern Wessenberg den 20 September ändtli
gen uppträda mot Ungern med en öppen för
klaring, genom hvilken alla de fri- och rät:
tigheter, som blifvit magyarerna beviljade, för-
klarades ogiltiga.
Tyskarnes och magyarernas fara att blilv:
uppoffrade för slaverna låg nu i öppen dag
Den förestående striden var oundviklig oct
båda nationerna slöto stillatigande ett ömsesi
digt förbund, under det att slaverna beredvil
ligt lånade sig till verktyg för de dynastisk:
planerna.
Men Jellacics, den kort förut såsom upprors-
stiftare afsatte banens utnämnande till oin-
skränkt betälhafvare i hela Ungern, 1 förening
med den ungerska riksdagens upplösning, sam
ogillandet af alla densammas beslut, måste icke
blott i Ungern utan äfven i Wien gifva ökad
näring åt den förtviflade striden mot dennz
öppna trolöshet; ty kontrarevolutionens tillin-
tetgörelse gällde påtagligen lika mycket ty-