lessa möten göra af de utländska förbuden
not militärens deltagande i politiska klubbar.
Dessa förbud, anmärker den officielle, hafva
utrikes ägt rum ,öfverallt der styrelsen haft
nog kraft att sätta ea sådan ordre i verk-
ställighet. I Sverige, — fortfar han — har
den från krigsstyrelsen endast utgått i form
af önskan. Men, — tillägger han slutligen
— nden som känner denna och icke ställer den
sig till efterrättelse, må vara beredd på att
blifva satt å sido, vid besättandet af platser,
der pålitlighet är första vilkoret hos deras in-
nehafvare.n
Här har man nu sjelfva den officiella mo-
alkakan af hela den föregående diatriben. ÅÄ
na sidan förståndigas militären här hvad som
nenas med pålitlighet, från det hållet, som kan
pjuda den en sådan moralkaka; å den andra
år allmänheten lära hvad slags pålitlighet den
vör vänta hos militärer som äro eller väljas
ill representanter.
Mot denna sista slutsats af den från lands-
orten inlemnade, artikeln, har väl Posttidnin
sen velat inlägga en reservation. Men då hon
cke reserverat sig på något sätt mot premis-
serna, så är reservationen 2mot slutsatsen al-
enast ett non-sens. Det gifves dessutom, i
frågan om reformmötenas förhållande till det
vilande representationsförslaget, icke mer än
vå alternativer:
1) Antingen saknar det officiella kungöran-
let af detta förslag den ärliga syftning, S).
;rundlagens stiftare med et så beskaffadt
kungörande förutsat!, nämligen att hela sven-
ska folket måtte få tillfälle att lära känna och
öfverväga ifrågasatta grundlagsförändringar. Och
saknas denna syftning, då följer, såsom oaf-
vislig motsats, att man vill inskränka re-
formfrågans granskning inom riksståndens öf-
verläggningsrum; samt vidare, lika oafvisligt,
att Sveriges öfriga invånare, samtligen, göra
klokt uti att icke taga kännedom om försla-
set, och att, så vidt de äro valmän, formligen
uppmana sina ombud att förkasta hvad man
velat förhindra hufvudmännen att lära känna
och att bedöma; härvid tillämpande den gamla
sodkända regeln, att man icke bör ,köpa gri-
sen i säcken;
2) Eller ock äger det officiella meddelandet
den syftning, som vi och mängden af folket, i
srund af förtroende till styrelsen, anse det äga,
nämligen att förslaget blifvit ärligt öfverlåtet
ill heia folkets granskning. Men då kunnm
de ledamöter af detta folk, som bilda reform
sällskaper och sammanträda på reformmöten,
icke vara mindre befogade, än alla andra le-
damöter af samma folk, att företaga denna
sranskning och att i grund deraf yttra sitt om-
döme, jemte motiverna för detta, hvilket, om
det är skiljaktigt från förslaget, måste inne-
fatta något annat förslag. Men när de icke
fö etagit något annat hafva de hvarken dervid,
handlat lagstridigt hittills, eller handla så hä-
danefter om de fortsätta.
Mellan dessa två alternativer gifves icke nå-
sot tredje; vi ärna derföre framdeles hänvisa
ill de två, om så skulle kunna behöfvas. Men
om man, för styrelsens heders skull, måste an-
taga det sednare, så är det ett tydligt misstag
alt vilja hindra militären från att taga känne-
dom om reformfrågor och deltaga i de offent-
liga rådplägningarne derom; så framt menin-
ser icke med detsamma är, att fsolera detta
stånd icke blott från nationen i allmänhet,
utan särskildt från rådplägningen öfver natio-
ners angelägenheter; hvilket nationen natur-
ligtvis då har att teckna sig till minnes, såväl
med hänseende till bedömandet i allmänhet af
sjelfskrifna representarter, hvilka äro militärer,
som vid fråga om wal af militärer till repre-
sentanter.
Militärens officiella utestängande från med-
borgares rättigheter och med detsamma från
deras förtroende, är kanske i vårt land men-
ligare än i många andra, derföre att kunskap
och bildning äro mest jemnt utbredda bland
just den afdelning af Sveriges embetsmanna-
kår, som tillhör krigsståndet, och valet till re-
presentanter inom embetsmannaklassen således
skulle ganska ofta falla på officerarne.