lessa möten göra af de utländska förbuden not militärens deltagande i politiska klubbar. Dessa förbud, anmärker den officielle, hafva utrikes ägt rum ,öfverallt der styrelsen haft nog kraft att sätta ea sådan ordre i verkställighet. I Sverige, — fortfar han — har den från krigsstyrelsen endast utgått i form af önskan. Men, — tillägger han slutligen — nden som känner denna och icke ställer den sig till efterrättelse, må vara beredd på att blifva satt å sido, vid besättandet af platser, der pålitlighet är första vilkoret hos deras innehafvare.n Här har man nu sjelfva den officiella moalkakan af hela den föregående diatriben. ÅÄ na sidan förståndigas militären här hvad som nenas med pålitlighet, från det hållet, som kan pjuda den en sådan moralkaka; å den andra år allmänheten lära hvad slags pålitlighet den vör vänta hos militärer som äro eller väljas ill representanter. Mot denna sista slutsats af den från landsorten inlemnade, artikeln, har väl Posttidnin sen velat inlägga en reservation. Men då hon cke reserverat sig på något sätt mot premisserna, så är reservationen 2mot slutsatsen alenast ett non-sens. Det gifves dessutom, i frågan om reformmötenas förhållande till det vilande representationsförslaget, icke mer än vå alternativer: 1) Antingen saknar det officiella kungöranlet af detta förslag den ärliga syftning, S). ;rundlagens stiftare med et så beskaffadt kungörande förutsat!, nämligen att hela svenska folket måtte få tillfälle att lära känna och öfverväga ifrågasatta grundlagsförändringar. Och saknas denna syftning, då följer, såsom oafvislig motsats, att man vill inskränka reformfrågans granskning inom riksståndens öfverläggningsrum; samt vidare, lika oafvisligt, att Sveriges öfriga invånare, samtligen, göra klokt uti att icke taga kännedom om förslaset, och att, så vidt de äro valmän, formligen uppmana sina ombud att förkasta hvad man velat förhindra hufvudmännen att lära känna och att bedöma; härvid tillämpande den gamla sodkända regeln, att man icke bör ,köpa grisen i säcken; 2) Eller ock äger det officiella meddelandet den syftning, som vi och mängden af folket, i srund af förtroende till styrelsen, anse det äga, nämligen att förslaget blifvit ärligt öfverlåtet ill heia folkets granskning. Men då kunnm de ledamöter af detta folk, som bilda reform sällskaper och sammanträda på reformmöten, icke vara mindre befogade, än alla andra ledamöter af samma folk, att företaga denna sranskning och att i grund deraf yttra sitt omdöme, jemte motiverna för detta, hvilket, om det är skiljaktigt från förslaget, måste innefatta något annat förslag. Men när de icke fö etagit något annat hafva de hvarken dervid, handlat lagstridigt hittills, eller handla så hädanefter om de fortsätta. Mellan dessa två alternativer gifves icke nåsot tredje; vi ärna derföre framdeles hänvisa ill de två, om så skulle kunna behöfvas. Men om man, för styrelsens heders skull, måste antaga det sednare, så är det ett tydligt misstag alt vilja hindra militären från att taga kännedom om reformfrågor och deltaga i de offentliga rådplägningarne derom; så framt meninser icke med detsamma är, att fsolera detta stånd icke blott från nationen i allmänhet, utan särskildt från rådplägningen öfver nationers angelägenheter; hvilket nationen naturligtvis då har att teckna sig till minnes, såväl med hänseende till bedömandet i allmänhet af sjelfskrifna representarter, hvilka äro militärer, som vid fråga om wal af militärer till representanter. Militärens officiella utestängande från medborgares rättigheter och med detsamma från deras förtroende, är kanske i vårt land menligare än i många andra, derföre att kunskap och bildning äro mest jemnt utbredda bland just den afdelning af Sveriges embetsmannakår, som tillhör krigsståndet, och valet till representanter inom embetsmannaklassen således skulle ganska ofta falla på officerarne.