. djupt öfvertygad att Syd-Amerikas han-li
del en daz skall stiga till mer än 209 millioner, lå
och min öfvertygelse grundar sig på sannolika be-l:
räkningar. 1
Dessutom måste man fästa afseende på en annan
vigtig sak, — på konkurrensen. Hvad nu sjöfar-(
ten beträffar, så finnes icke någon Syd-Amerikansk l:
flagga på de haf, som J besöken.
I Nord-Amerika finnas 50 franska fartyg på 350
amerikanska. I Syd-Amerika kan man räkna un-
gefär 40 främmande fartyg på 295 franska; och
bland dessa några och fyrtio äro 314 spanska.
I södern är en så hastig tillväxt, att den på un-
derbart sätt öfverstiger nordens; dessutom visshe-
ten att på länge icke möta någon konkurrens. Vär
handel kan under tiden utveckla sig omätligt, och
den behöfver endast dessa länder för att utveckla sig.
Edra kolonier? — Hvarför bären j utgifterna för
dem? Endast för en sak:icke för att hafva nederlags-
plats för edra produkter, utan derföre att j genom
dem hafven en inre sjöfart. Nåväl, denna sjöfart på
Guadeloupe, Martinique och Ile de Reunion är icke
af större vigt än den på Syd-Amerika.
Man säger att Frankrikes handel på Montevideo
flyttat sig derifrån, att den dragit sig till Buenos
Ayres. Nej, den kan icke draga sig derifrån och
skall det ej heller. Montevideo har en god hamn;
den ligger vid flodens utlopp; Buenos Ayres ligger
43 lieues upputi landet, och har en dålig hamn. Så
snart derför Montevideo hunnit åter uppblomstra.
skall handeln återkomma till Montevideo och der
vinna betydlig utveckling.
Hvarföre hafva nu fransmännen begifvit sig till
Montevideo och icke till Buenos Ayres? Emedan
det i Buenos Ayres finnes en barbarisk styrelse;
hvaremot det i Montevideo fanns en intelligent urg-
domsregering, der fanns Varella, som sedermera lönn-
mördades på Oribes befallning (sensation).
Det är således, som j sen, mindre riktigt att säga
det handeln flyttat sig. Den har icke dragit sig ifrån
Montevideo; jag bestrider en sådan uppgift på det
bestämdaste.
Sedan den utmärkte talaren ytterligare sökt vissa,
huru det låg i Frankrikes intresse att uppträda till
förmån för Montevideo, lät han förstå att Frankri-
ke nödvändigt skulle få Brasilien till bundsförvandt i
denna fråga, ty Rosas hotade detta land, med hvil-
ket Frankrike hade en icke obetydlig handel, som
sku!le försvinna, ifall man öfvergåfve Montevideo.
Således, fortfor talaren, hafva Frankrike och Bra-
silien i denna fråga ett gemensamt intresse. Viljen
j nu, att jag skall tala om äran och loyåtten?
Man har sagt eder, att fransmännen i Montevideo
lagt sig i en fråga, som icke angick dew. Under
den första blockaden, då vi gingo dit för första gån-
gen för den olycklige Baches skull, behöfde vi en
slags stödjepunkt. Vi vände oss då till Oribe,
som på den tiden var president; han lät skjuta på
våra båtar, dödade en officer och sårade flera ma-
troser.
Befolkningen i Montevideo var fransk. Den för-
bittrades. Oribe blef tvungen att begära sitt afsked.
Den franska amiralen sade till denna befolkning: Jag
behöfyer 2000 beväpnade man. Och Montevide-
anarne gåfvo dem genast.
Den franska befolkningen i Montevideo beväpna-
de sig på vår uppmaning, den tjenade tvenne år för
vår räkning. Sådan var sakens början. Efter den
tidens förlopp afväpnade nan denna befolkning. Jag
frågar nu om det är Montevideanarne som handlat
oförnuftigt.
Längre fram afsändes amiral de Mackau till Mon-
tevideo med en styrka af endast 2400 man. Man
underhandlade; men då Rosas fick veta att expedi
tionen så till sägandes endast blifvit företagen af
en slump, att den icke skulle förnyas, så började han
på såsom förut: våra landsmän mördades och deras
gods sköflades. Hvad sade man då åt samma be-
folkning? Man sade: j hafven icke nog styrka till
edert beskydd; beväpnen eder!
Folket beväpnade sig. Då man sedermera ville
afväpaa det, yttrade samma folk: Min gud! Vi skole
nedligga vapen! Men sänden då åtminstone tillräck-
lig styrka från Frankrike för att skydda oss mot
Oribdes raseri, mot Rosas hämnd.
Men Frankrike sände ingen styrka; och våra lands-
män stodo komprometterade, icke för egen, utan för
vår skull. Kunnen j ou öfvergifva dem? Jag säger
att det är omöjligt, och att en sålunda framstä!d och
utvecklad fråga måste inför en domstol af hederligt
fo!k anses afgjord. (Lifligt bifall.)
Talaren öfvergick derefter till Lepredours traktat,
och anmärkte att denna traktat medgaf, hvad Frank-
rike aldrig hade medgifvit. Man skulle enligt den,
erkänna Oribe såsom president 1 republiken Uru-
guay. Traktaten innehöll ingen bestämmelse till för-
mån för Montevideanare af fransk härkomst, mer
deremot stora fördelar för Rosas. Det hette der
bland annat: Man skall till Rosas öfverlemna tagna
fartyg och tvärtom.
Men, tillade Thiers, nu är förhållandet sådant, att
Rosas icke tagit en enda båt från Frankrike (skratt)
men vi hafve tagit många från honom. De hafva
blifvit sålda. Vi skulle således ersätta deras värde.
Frankrike skulle således betala ersättning till Rosa.
(Uttryck af harm på venstra sidan, — Allmän sen:
sation.)
Man säger: Traktaten är nu icke föremål för
diskussion,. Men ministeren påstår, att en beväp-
nad underhandling i det hela går ut på krig. Nå
väl! tillåten mig då säga, att i grunden är här så-
lunda fråga om traktaten eller om att helt och hål-.
let öfvergifva hela saken... (Ja, ja, från venstra
sidan.)
Jag blyges för mitt land, för sådana omständighe-
ter... (Sensation.) -
Man talar om mötande svårigheter för en sådan
expedition; man uppreser ett berg af fraser; men det
var icke längesedan som Förenta Staterna med obe-
tydlig styrka kom tiil rätta med Mexiko; engels-
männen genomdrefvo sin vilja i China med en ar-
måkår af 4060 man och 3000 sjösoldater. (Afbrott
på högra sidan.) Ia, de tvingade kejsaredömet China
att gifva sig, att mottaga opium — opium! (Skratt
— Bifall.) -
Och vi sjelfve, hafve vi icke i drabbningen vid
Obligado med 890 man fördrifvit en fiende af icke
mindre än 5000 man.
Talaren påiminte vidare om hvad fransmännen
gjort i Marocco och San Juan de Ulloa samt slutade
med följande ord:
Min innersta öfvertygelse är, att Frankrike måste
handla raskt, om vi hädanefter skole kunna bibe-
hålla något inflytande i Sydamerika; och Frankrike
måste respekteras för sin ära och sin loyåte.
Att påsiå att detta är omöjligt, det är att öfver-
Teo on oo I ham Huarfösna undarhåilla vi on MA-