. djupt öfvertygad att Syd-Amerikas han-li del en daz skall stiga till mer än 209 millioner, lå och min öfvertygelse grundar sig på sannolika be-l: räkningar. 1 Dessutom måste man fästa afseende på en annan vigtig sak, — på konkurrensen. Hvad nu sjöfar-( ten beträffar, så finnes icke någon Syd-Amerikansk l: flagga på de haf, som J besöken. I Nord-Amerika finnas 50 franska fartyg på 350 amerikanska. I Syd-Amerika kan man räkna ungefär 40 främmande fartyg på 295 franska; och bland dessa några och fyrtio äro 314 spanska. I södern är en så hastig tillväxt, att den på underbart sätt öfverstiger nordens; dessutom vissheten att på länge icke möta någon konkurrens. Vär handel kan under tiden utveckla sig omätligt, och den behöfver endast dessa länder för att utveckla sig. Edra kolonier? — Hvarför bären j utgifterna för dem? Endast för en sak:icke för att hafva nederlagsplats för edra produkter, utan derföre att j genom dem hafven en inre sjöfart. Nåväl, denna sjöfart på Guadeloupe, Martinique och Ile de Reunion är icke af större vigt än den på Syd-Amerika. Man säger att Frankrikes handel på Montevideo flyttat sig derifrån, att den dragit sig till Buenos Ayres. Nej, den kan icke draga sig derifrån och skall det ej heller. Montevideo har en god hamn; den ligger vid flodens utlopp; Buenos Ayres ligger 43 lieues upputi landet, och har en dålig hamn. Så snart derför Montevideo hunnit åter uppblomstra. skall handeln återkomma till Montevideo och der vinna betydlig utveckling. Hvarföre hafva nu fransmännen begifvit sig till Montevideo och icke till Buenos Ayres? Emedan det i Buenos Ayres finnes en barbarisk styrelse; hvaremot det i Montevideo fanns en intelligent urgdomsregering, der fanns Varella, som sedermera lönnmördades på Oribes befallning (sensation). Det är således, som j sen, mindre riktigt att säga det handeln flyttat sig. Den har icke dragit sig ifrån Montevideo; jag bestrider en sådan uppgift på det bestämdaste. Sedan den utmärkte talaren ytterligare sökt vissa, huru det låg i Frankrikes intresse att uppträda till förmån för Montevideo, lät han förstå att Frankrike nödvändigt skulle få Brasilien till bundsförvandt i denna fråga, ty Rosas hotade detta land, med hvilket Frankrike hade en icke obetydlig handel, som sku!le försvinna, ifall man öfvergåfve Montevideo. Således, fortfor talaren, hafva Frankrike och Brasilien i denna fråga ett gemensamt intresse. Viljen j nu, att jag skall tala om äran och loyåtten? Man har sagt eder, att fransmännen i Montevideo lagt sig i en fråga, som icke angick dew. Under den första blockaden, då vi gingo dit för första gången för den olycklige Baches skull, behöfde vi en slags stödjepunkt. Vi vände oss då till Oribe, som på den tiden var president; han lät skjuta på våra båtar, dödade en officer och sårade flera matroser. Befolkningen i Montevideo var fransk. Den förbittrades. Oribe blef tvungen att begära sitt afsked. Den franska amiralen sade till denna befolkning: Jag behöfyer 2000 beväpnade man. Och Montevideanarne gåfvo dem genast. Den franska befolkningen i Montevideo beväpnade sig på vår uppmaning, den tjenade tvenne år för vår räkning. Sådan var sakens början. Efter den tidens förlopp afväpnade nan denna befolkning. Jag frågar nu om det är Montevideanarne som handlat oförnuftigt. Längre fram afsändes amiral de Mackau till Montevideo med en styrka af endast 2400 man. Man underhandlade; men då Rosas fick veta att expedi tionen så till sägandes endast blifvit företagen af en slump, att den icke skulle förnyas, så började han på såsom förut: våra landsmän mördades och deras gods sköflades. Hvad sade man då åt samma befolkning? Man sade: j hafven icke nog styrka till edert beskydd; beväpnen eder! Folket beväpnade sig. Då man sedermera ville afväpaa det, yttrade samma folk: Min gud! Vi skole nedligga vapen! Men sänden då åtminstone tillräcklig styrka från Frankrike för att skydda oss mot Oribdes raseri, mot Rosas hämnd. Men Frankrike sände ingen styrka; och våra landsmän stodo komprometterade, icke för egen, utan för vår skull. Kunnen j ou öfvergifva dem? Jag säger att det är omöjligt, och att en sålunda framstä!d och utvecklad fråga måste inför en domstol af hederligt fo!k anses afgjord. (Lifligt bifall.) Talaren öfvergick derefter till Lepredours traktat, och anmärkte att denna traktat medgaf, hvad Frankrike aldrig hade medgifvit. Man skulle enligt den, erkänna Oribe såsom president 1 republiken Uruguay. Traktaten innehöll ingen bestämmelse till förmån för Montevideanare af fransk härkomst, mer deremot stora fördelar för Rosas. Det hette der bland annat: Man skall till Rosas öfverlemna tagna fartyg och tvärtom. Men, tillade Thiers, nu är förhållandet sådant, att Rosas icke tagit en enda båt från Frankrike (skratt) men vi hafve tagit många från honom. De hafva blifvit sålda. Vi skulle således ersätta deras värde. Frankrike skulle således betala ersättning till Rosa. (Uttryck af harm på venstra sidan, — Allmän sen: sation.) Man säger: Traktaten är nu icke föremål för diskussion,. Men ministeren påstår, att en beväpnad underhandling i det hela går ut på krig. Nå väl! tillåten mig då säga, att i grunden är här sålunda fråga om traktaten eller om att helt och hål-. let öfvergifva hela saken... (Ja, ja, från venstra sidan.) Jag blyges för mitt land, för sådana omständigheter... (Sensation.) Man talar om mötande svårigheter för en sådan expedition; man uppreser ett berg af fraser; men det var icke längesedan som Förenta Staterna med obetydlig styrka kom tiil rätta med Mexiko; engelsmännen genomdrefvo sin vilja i China med en armåkår af 4060 man och 3000 sjösoldater. (Afbrott på högra sidan.) Ia, de tvingade kejsaredömet China att gifva sig, att mottaga opium — opium! (Skratt — Bifall.) Och vi sjelfve, hafve vi icke i drabbningen vid Obligado med 890 man fördrifvit en fiende af icke mindre än 5000 man. Talaren påiminte vidare om hvad fransmännen gjort i Marocco och San Juan de Ulloa samt slutade med följande ord: Min innersta öfvertygelse är, att Frankrike måste handla raskt, om vi hädanefter skole kunna bibehålla något inflytande i Sydamerika; och Frankrike måste respekteras för sin ära och sin loyåte. Att påsiå att detta är omöjligt, det är att öfverTeo on oo I ham Huarfösna undarhåilla vi on MA