så ofta prisade lugn under verldsstormen, fick Aftonbladet nyligen anledning att fästa sina lä-. sares uppmärksamhet, så vidt tecknen härtill röjde sig bos Tiden och Posttidningen. Ensamt uppenbarande sig der, skulle företeelsen med skäl öfverraskat, men öfverraskningen försvinner så snart man erinrar sig att det stora kontinentala feodalgodsets trälinventarium — servum pecus som man sade fordom — hemtar mönstret för sina härmningar från herrskapsbyggningen i Petersburg och inspektorsflyglarne i Berlin och Wien. Vet man att sympatierna skiftat om hos patronaget, så blir det lätt begripligt att de icke kunna bibebålla sig hos domestikerna. Orsaken till de förändrade känslorna på kontinenten synas emellertid värda sin särskilda betraktelse. Man torde ännu minnas att engelska tidnin-garne, al snart sagdt alla färger, voro vid denna tiden för ett år sedan outtröttliga i deklamationer emot kontinentalfolkens revolutionära förvillelser och demokratiska öfverdrifter, och i motsvarande lofqväden öfver det gamla Englands djupa trygghet, under hägn af dess aristokratiska institutioner. Der kunde Ludvig Filip och Metternich i lugn rådpläga med landets visaste öfver villfarelserna annorstädes och medlen att rätta dem; der egde den gamla goda tiden och dess representanter en säker tillflykt undan kontinentens skakningar. Men sedan furst Metternich, restaurationens stormästare, sett sig föranlåten att vända ryggen åt England och slå upp sitt fältläger på fasta landet: sedan engelska tidningarne begynt tillhandagå de belägringsoch oktrojeringslystna kontinentalkabinetterna med lärdomar och varningar i rikt mått, och icke alltid i det höfligaste språk: sedan hela England (med några få och på orten föraktade undantag) begynt röja lika omisskännliga som ihärdiga sympatier för reaktionens offer, och i synnerhet för det med ryskt bistånd nedgjorda Ungern och dess svikna friheter och rättigheter, hvilka ega så många konstitutionella likheter med britternas egna — sedan synes icke blott den närvarande Whigministerens störtande, och i synnerhet störtandet af den för Metternichska skolan så misshaglige lord Palmerston, utan till och med en koalition mellan kontinentalmakterna mot England, begynt blifva en älsklingsid hos de i Mars 1848. aflägsnåde statsmän, som öppet eller halfbeslöjadt tagit restaurationen om hand. Vore det tänkbart, att denna omvexling i den europeiska politiken kunde fortsättas så länge, att den i verldshistorien komme att bilda epok, så skulle man kunna säga, att vårt århundrades sednare hälft ingått under alldeles motsatta politiska konstellationer, mot dem som bebådade den förra hälftens horoskop. I början af detta århundrade var det nemligen England, som genom ständigt förnyade koalitioner förde kontinental-makterna mot Frankrike, — såväl emot det kejserliga som det republikanska, och som härvid understödde dem med guld och vapen. Nu tycks restaurationen vilja i ett stort förbund emot samma England förena icke blott kabinetterna i Sarskojezelo, Olmätz och Potsdam, utan äfven det i Elys-national. Det tycks, att restaurationspartiet på kontinenten ärft kejsar Napoleons, republikens arftagares, systematiska hat och hans krigsplaner af alla slag emot Engländ. När Napoleon nödgades öfvergifva ideen att likt Filip II skicka en armanda mot de brittiska öarne, och i stället försökte hämma Englands afsättning på verldsmarknaden, för att sålunda tillintetgöra dess industri och dess handel på samma gång; när han i denna afsigt anbefallde kontinentalsystemet, för att stegra industrien och handeln hos de kontinentala folken, då var det blott med motvilja som kontinentens absolutistiska makter fogade sig efter. hans gigantiska prohibitifsystem. Att absolutismen aldrig brytt sig serceles om de materiella intressena, när de dynastiska och legitimistiska varit i fråga; derom vittnar ryska gränsspärrningen emot preussiska Östersjöprovinserna: derom det preussiska samtycket till republiken Krakaus undergång, utan minsta afseende på att schlesiska handeln föll med detsamma: derom vittnar hela historien från 1815 till 1848, och från 1848 till nu. Men just derföre väcker det också uppseende och misstanka, när man hör restaurationen ropa ve öfver den engelska krämarpolitiken och förnimmer restaurationens öma nit att hägna kontinentens handel och industri mot Englands kapitalstyrka och näringsflit; helst detta bekymmer synes ännu mera öfverflödigt nu, än någonsin förut, sedan England låtit sina egna prohibitiflagar falla, den ena efter den andra, och derigenom öppnat en förut otänkbar möjlighet för ömsesidiga friheter i handeln och rörelsen mellan kontinenten och brittiska riket. Kabinetternas besynnerliga missbelåtenhet med medeltidsinstitutionernas förlofvade land, mot den kistoriska visdomens hembygd, skulle låta förklara sig, om kartisterna hade lyckats genomdrifva sina förslag : och brittiska öarne nu befunnes under en kartistisk styrelse. Det vore då konseqvent af restaurationen att nu vända sig lika ihärdigt emot det revolutionära England, som förut emot det revolutionära Frankrike. : Men England är ännu samma aristokratiskt konservativa monarki, som i början af vårt århundrade. Väl sitta icke några tories, utan endast whigs, för närvarande i Storbritanniens konselj. Men detsamma har varit händelsen vid de fomina koalitionerna mot Frankrike: — men lord Jbhn Russel, lord Grey,lord Palmerstone, höra samtligen till engelska aristokratiens mest firade fullblod; och till och med den hetlefrade. visAannnt Dalamarvotan omm hadauaa annd 02 tra Ale