boll för parti-intrigerna, och sjelfva den kon-
stituerande folkrepresentationen hade svikit det
verk den sjelf skapat.
Uti Italien hade kontrarevolutionen en tre-
faldig stödjepunkt: det österrikiska herraväldet,
katholska hierarkien och neapolitanska absolu-
tismen. Början af året 1849 fann i det split-
trade landet de mest stridiga förhållanden; uti
somliga stater var revolutionen i full besitt-
ning af makten, under det att i andra kontra-
revolutionen redan tillkämpat sig afgörande se-
grar.
Sicilien, som uti 1848 års revolutionskamp
gått i spetsen för alla öfriga stater, hade vid
det nya årets början ännu oafkortadt bibehål-
lit sina tillkämpade förmåner. I fullkomlig
-oafhängighet af Neapel, hvars tonung blifvit
förklarad förlustig den sicilianska kronan, herr-
skade ännu den provisoriska regeringen, som
erbjudit ölandets krona åt den yngre linien af
piemontesiska regenthuset. Det fortfarande
missnöjet i Neapel, och Englands indirekta be-
skydd, syntes hafva varit orsaken till Siciliens
fortfarande oafhbängighet.
I Neapel hade deremot kontrarevolutionen
redan vunnit betydliga framsteg. Det från
kammaren utgångna upproret af den 135 Maj
hade biifvit dämpadt med vapenmakt, och gaf
konungen anledning att återtaga den ena efler
den andra af de honom aftvungna koncessio-
ner, och under åtskilliga förevändningar göra
sina farligaste motståndare oskadliga. Folket
böjde kuotande sin nacke under den gamla ab-
solutismen, som trots konstitutionella former
blifvit på nytt upprättad med militärmakt.
Rom syntes vid denna tid hafva uppnått dena
italienska revolutionens kulminationspunkt,samt
för alla andra stater representera densammas
tre stora ideer: Italiens befrielse från österri-
kiskt herravälde; den påfliga hierarkiens be-
frielse från verldsliga maktens börda, och slut-
ligen återställandet af en italiensk enhet. Påf-
vens långvariga och .örnyade tvehogsenhet att
deltaga i den allmänna striden mot Österrikes
herravälde i Lombardiet, hade beröfvat honom
allt mer och mer af folkets tillgitvenhet, hvil-
ken han så länge med rätta åtnjutit. Uppro-
ret af den 15 och 16 November, i hvilket den
nyvalde ministern Rossi föll såsom offer för
folkraseriet, gaf den romerska befolkningens
fordringar et! afgörande uttryck, genom ett kraf-
tigt uppträdande för Traliens sjelfständighet och
erhet. Tillsättandet af ministeren Galetti-Ma-
miani var det hifallande svaret på denna fol-
kets fordran. Men redan den 24 November
protesterade påfven, genom sin flykt till Gaöta,
mot alla eftergifter af den 13 och 16. Den
helige fadren trädde i förbund med den nea-
politanska kontrarevolutionen, förstärkte den
med den påfliga hierarkiens makt, och utma-
nade sålunda revolutionen till öppen strid, äf-
ven emot den sistnämnde, som hittills icke
blifvit antastad. Roms folk upptog dröjande,
och med mycken tvekan denna utmaning. Man
tillsatie en regeringskommission, men blott för
den tid påfven vore frånvarande. Deremot an-
vände man genast med beslutsamhet alla kraf-
ter till lösande af Italiens tvenne vigtigaste
uppgifter, i det man rustade sig till den före-
stående striden mot Österrike för Italiens sjelf-
ständighet, samt träffade energiska förberedel-
ser för sammankallandet af en konstituerande
församling, till grundläggande af den italienska
enheten.
Men redan hotades Roms energiska uppträ-
dande med undergång, af den oerhörda öfver-
makten, i det att Spaniens den 22 December
afgilna uppmaning till de katholska makterna,
att förena sig till påfvens beskydd emot den
romerska revolutionen, vann ett afgörand- bi-
fall i Neapel och Österrike — ja till och med
i Frankrike. -
I Öfver-Italien hade Österrikes segrande va-
pen under Radetzky längesedan lagt Milano och
Lombardiet under det förhatliga främmande
oerraväldet, och tvungit Karl Albert af Sar-
dinien till ett vapenstillestånd, under det att
Venhedig — ännu obesegradt, ja knappast an-
fallet — upprätthöll sin sjelfständighet, och,
förkastande det förut beslutade införlifvandet
med Sardinien, under Manins presidentskap
proklamerade republiken.
Men det italienska folkets vedervilja för det
österrikiska herraväldet i Öfver-Italien var för
stor, och Roms yrkande på förnyande af stri-
den för våldsamt; och den österrikiska rege-
ringens uppträdande i Brässel, dit de intres-
serade makterna i förening med Frankrike och
England hade kallat en kongress till reglerande
af de italienska angelägenheterna, hade så full-
komligt tillintetgjort hvarje hopp om den ita-
lienska oafhängighetens uppnående på fredlig
väg, att konungen af Sardinien, ehuru försva-
gad han än kände sig och huru föga han kun-
de räkna på ett kraftigt bistånd från Frankri-
kes sida, likväl på nytt måste rusta sig till
strid mot Österrike, så vidt han ej ville sätta
sin egen tron på spel.
Uti Öfver- och Central-Italiens mindre sta-
ter hade befolkningen öfverallt följt rörelsens
ström; i Toscana, utan att hittills störa endräg-
ten mellan storhertig Leopold och folket; i Par-
ma och Modena deremot hade regenterna flytt
och protesterade mot de i deras ställe uppträ-
dande regeringars åtgärder; och den österriki-
ska härsmakten i Lombardiet satte äfven dessa
staters sjelfständighet i största fara.
Tyskland, hvilket liksom Italien genom re-
volutionen eftersträfvade det dubbla ända-
målet af politisk frihet och nationell enhet, lem-
nade äfven kontrarevolutionen en tvåfaldig stöd-
jepunkt: nemligen regeringarnes och kabinet-
tens absolutistiska sträfvanden, som stödde sig