att den kom till läkarnes eller sköterskornas öron —
och då Sundholm den 4 följande Maj förflyttades till
provisoriska sjukhuset, skedde detta, icke såsom
Morgonbladet uppgifver, till följe deraf, att veder-
börande lasarettschirurgi förklarat honom obotligp,
utan, såsom anfördt blifvit, derföre, att han, såsom
behäftad med ett svårt rötsår, enligt stadgarne ej
fick inom ifrågavarande sjukhus qvarstanna, utan
bereddas honom i stället en plats på den för sådana
patienter bestämda inrättning.
Hvad angår den pathetiska refräng, med hvilken
artikeln slutar, om det från jorden ropande blo-
det af en medmenniska, så är detta åtminstone
ieke tillämpligt på Sundholm, så länge han var på
lasarettet. Inom dess område förlorade mannen, mig
veterligen, icke en enda blodsdroppa — och den
uppfinningsrika och grymma fantasi, som. ut-
funderat alla de qval, om hvilka artikelförfattaren
talar, tillhör utan tvifvel författaren sjelf och icke
de läkare, som vårdat den sjuke. Den som känner
sakens verkliga förhållande och sedermera genomlä
ser Morgonbladets artikel i frågan, kan svårligen
tro annat, än att maran ridit författaren — att det
är en pinsam och ohygglig dröm han upptecknat —
eller ock att han med sin historia afsett ett helt an-
nat intresse än sanningens och välviljans.
Detta om Sundbolms behandling inom serafimer-
lasarettet. Det må tillåtas mig bifoga några an-
märkningar. Straxt efter det Morgonbladets infa-
merande artikel blifvit offentliggjord hörde jag den
väl omtalas, men fästade vid densamma ej någon
närmare uppmärksamhet, än vid den öfriga mäng-
don insidiösa anfall och skamliga beskyllningar, hvilka
man uti vissa publicitetens organer blifvit så vand
fiana riktade mot såväl enskilda personer som all-
männa inrättningar, och dem man i allmänhet gör
bäst att lemna obesvarade. Någon förklaring ansåg
jag då ej nödig till mötande af de ogrundade och
öfverdrifna beskyllningar man framkastat mot lasa-
rettet och läkarevården derstädes, helst jag från sä-
ker hand fick den upplysning, att artikeln verkligen
förskref sig från det hå!l man allmänt uppgaf, och
jag dessutom hörde målningen beskrifvas såsom ut-
förd på ett sätt, att omöjligheten af dess sanning
borde fallit hvar och en tänkande och förståndig lä-
sare genast i ögonen. Jag kände noga sakens hela
sammanhang. Fulit öfvertygad, att sanningen till
slut tager ut sin rätt och att lögnen cch förtalet
förr eller sednare hårdast drabbar sir upphofsman
och utspridare, lät jag dervid bero. Förhållanderna
hafva förändrat sig: historien har funnit genklang
och väckt uppseende. För min egen de skulle jag
dock ej brutit tystnaden, väl vetande, att Sundholms
behandling inom lasarettet ej kunde gifva anledning
till billigt klagomål. Jag har dock nu afgifvit en
förklaring, På anmodan af personer, hvilkas mening
jag måste respektera och hvilkas uppmaning det var
min skyldighet att hörsamma. Jag har gjort det
såväl i afsigt att upplysa allmänheten om det san-
ningsenliga förhållandet med sjelfva species facti, så
vidt detta rörer lasarettet, som för denna inrättnings
eget anseende, vid hvilken jag innehar en förtroende-
post och på hvilken den ifrågavarande artikelns för-
fattare sökt kasta en vid detta tillfälle oförskylld
skugga. Att allmänna inrättningar äro och böra
vara föremål för publicitetens granskning och kon-
troll är lika sannt som nyttigt; men man har der-
vid en lika oeftergiflig rättighet att fordra, det den,
som sätter sig till doms öfver en sådan, gör sig nå-
got underrättad om förhållanderna innan han dömer,
isynnerhet der domen blir en fördömelse, att han
fullständigt och framförallt ärligt uppgifver de facta,
på hvilka han grundar sitt omdöme, att han ejlitar
på sqvaller eller af eget hufvud fyller luckorna i de
upplysningar han behöfver, men ej besvärar sig med
att på ort och ställe inhemta af vederbörande — och
detta så mycket mer, der en uppfinningsrik och
grym fantasin lätt kan förleda domaren att af en
ingalunda ovanlig filldragelse taga sig anledning
sammandikta en hel roman eller åtminstone en no-
vell af idel rysligheter. Nog kan den, som vill klan-
dra, finna anledning till anmärkniogar utan att be-
höfva, på sätt vid detta tillfålle skett, trampa san
ningen under fötterna. Att med nit och värma om-
fatta den lidandes och olyckliges sak är vackert och
ädelt, helst der detta tänkesätt visar sig verksamt i
handling; men att vilja slå sig till en menniskokär-
lekens riddare på bekostnad af andras goda namn
och rykte medelst sanningslösa och förvridna upp-
gifter är lika fult som oädelt. Hvad lycka och väl-
signelse för samhället kan väl det slags filantropi
hafva med sig, som under det den söker anslå och
väcka ett deltagande medlidandes ömare känslor för
en olycklig medmenniska, ej skyr att för ett sådant
ändamål på samma gång beröfva andra medmenni-
skor deras moraliska värde och på lösliga, af oför-
stånd eller illvilja förvridna uppgiter, göra dem
de mest sårande och skymfliga tillvitelser? — S2
Nya Synglaset Je 45 för fredagen den 19 Okto-
ber 1849. — En sådan filantrops värd2 som menni-
ska åch medborgare kan, så långe han fortgår i denna
riktninvg. icke gerna vara tvetydigt.
Stockholm den 49 Januari 1850.
Carl Santesson,
T. f. öfverchirurg vid K.
Serafimerlasarettet.