att den kom till läkarnes eller sköterskornas öron — och då Sundholm den 4 följande Maj förflyttades till provisoriska sjukhuset, skedde detta, icke såsom Morgonbladet uppgifver, till följe deraf, att vederbörande lasarettschirurgi förklarat honom obotligp, utan, såsom anfördt blifvit, derföre, att han, såsom behäftad med ett svårt rötsår, enligt stadgarne ej fick inom ifrågavarande sjukhus qvarstanna, utan bereddas honom i stället en plats på den för sådana patienter bestämda inrättning. Hvad angår den pathetiska refräng, med hvilken artikeln slutar, om det från jorden ropande blodet af en medmenniska, så är detta åtminstone ieke tillämpligt på Sundholm, så länge han var på lasarettet. Inom dess område förlorade mannen, mig veterligen, icke en enda blodsdroppa — och den uppfinningsrika och grymma fantasi, som. utfunderat alla de qval, om hvilka artikelförfattaren talar, tillhör utan tvifvel författaren sjelf och icke de läkare, som vårdat den sjuke. Den som känner sakens verkliga förhållande och sedermera genomlä ser Morgonbladets artikel i frågan, kan svårligen tro annat, än att maran ridit författaren — att det är en pinsam och ohygglig dröm han upptecknat — eller ock att han med sin historia afsett ett helt annat intresse än sanningens och välviljans. Detta om Sundbolms behandling inom serafimerlasarettet. Det må tillåtas mig bifoga några anmärkningar. Straxt efter det Morgonbladets infamerande artikel blifvit offentliggjord hörde jag den väl omtalas, men fästade vid densamma ej någon närmare uppmärksamhet, än vid den öfriga mängdon insidiösa anfall och skamliga beskyllningar, hvilka man uti vissa publicitetens organer blifvit så vand fiana riktade mot såväl enskilda personer som allmänna inrättningar, och dem man i allmänhet gör bäst att lemna obesvarade. Någon förklaring ansåg jag då ej nödig till mötande af de ogrundade och öfverdrifna beskyllningar man framkastat mot lasarettet och läkarevården derstädes, helst jag från säker hand fick den upplysning, att artikeln verkligen förskref sig från det hå!l man allmänt uppgaf, och jag dessutom hörde målningen beskrifvas såsom utförd på ett sätt, att omöjligheten af dess sanning borde fallit hvar och en tänkande och förståndig läsare genast i ögonen. Jag kände noga sakens hela sammanhang. Fulit öfvertygad, att sanningen till slut tager ut sin rätt och att lögnen cch förtalet förr eller sednare hårdast drabbar sir upphofsman och utspridare, lät jag dervid bero. Förhållanderna hafva förändrat sig: historien har funnit genklang och väckt uppseende. För min egen de skulle jag dock ej brutit tystnaden, väl vetande, att Sundholms behandling inom lasarettet ej kunde gifva anledning till billigt klagomål. Jag har dock nu afgifvit en förklaring, På anmodan af personer, hvilkas mening jag måste respektera och hvilkas uppmaning det var min skyldighet att hörsamma. Jag har gjort det såväl i afsigt att upplysa allmänheten om det sanningsenliga förhållandet med sjelfva species facti, så vidt detta rörer lasarettet, som för denna inrättnings eget anseende, vid hvilken jag innehar en förtroendepost och på hvilken den ifrågavarande artikelns författare sökt kasta en vid detta tillfälle oförskylld skugga. Att allmänna inrättningar äro och böra vara föremål för publicitetens granskning och kontroll är lika sannt som nyttigt; men man har dervid en lika oeftergiflig rättighet att fordra, det den, som sätter sig till doms öfver en sådan, gör sig något underrättad om förhållanderna innan han dömer, isynnerhet der domen blir en fördömelse, att han fullständigt och framförallt ärligt uppgifver de facta, på hvilka han grundar sitt omdöme, att han ejlitar på sqvaller eller af eget hufvud fyller luckorna i de upplysningar han behöfver, men ej besvärar sig med att på ort och ställe inhemta af vederbörande — och detta så mycket mer, der en uppfinningsrik och grym fantasin lätt kan förleda domaren att af en ingalunda ovanlig filldragelse taga sig anledning sammandikta en hel roman eller åtminstone en novell af idel rysligheter. Nog kan den, som vill klandra, finna anledning till anmärkniogar utan att behöfva, på sätt vid detta tillfålle skett, trampa san ningen under fötterna. Att med nit och värma omfatta den lidandes och olyckliges sak är vackert och ädelt, helst der detta tänkesätt visar sig verksamt i handling; men att vilja slå sig till en menniskokärlekens riddare på bekostnad af andras goda namn och rykte medelst sanningslösa och förvridna uppgifter är lika fult som oädelt. Hvad lycka och välsignelse för samhället kan väl det slags filantropi hafva med sig, som under det den söker anslå och väcka ett deltagande medlidandes ömare känslor för en olycklig medmenniska, ej skyr att för ett sådant ändamål på samma gång beröfva andra medmenniskor deras moraliska värde och på lösliga, af oförstånd eller illvilja förvridna uppgiter, göra dem de mest sårande och skymfliga tillvitelser? — S2 Nya Synglaset Je 45 för fredagen den 19 Oktober 1849. — En sådan filantrops värd2 som menniska åch medborgare kan, så långe han fortgår i denna riktninvg. icke gerna vara tvetydigt. Stockholm den 49 Januari 1850. Carl Santesson, T. f. öfverchirurg vid K. Serafimerlasarettet.