assignationsrättens skadlighet, vilja vi äfven framhålla tvenne omständigheter, som i sin mån utvisa den besynnerliga oklokhet och lättsinnighet, hvartill lagstiftningen i afseende på samma rätt gjort sig skyldig. Den som eger assigneringsrätt förlorar ej densamma förr, än det tre serskilda dagar inträffat, att invisningar från honom till inlösen i Banken företetts till högre belopp, än som å hans räkning funnits insatt. För öfverassignering första och andra dagen är påföljden endast böter, tre procent af den öfverassignerade summan. Denna ringa påföljd för öfverassignering utvisar tydligen, att man i detta ämne endast haft egarcens af assigneringsrätten, men ej den för hans bedrägeri möjligen blottställda allmänhetens bästa för ögonen. Den visar, att hela assigneringsrätten har sitt egentliga upphof, icke i omtankan för underlättande af den allmänna penningrörelsen i landet, utan från begäret att gynna enskilda, äfven med äfventyr att skada allmänheten. Det okloka häruti! är, vi vilja ej begagna något hårdare uttryck, uppenbart. Den andra omständigheten består deruti, att, sedan någon, genom trenne dagar inträffad öfverassignering, slutligen förverkat sin assigneringsrätt, åligger det Banken, att, till underrättelse och varning för allmänheten, ett sådant förhållande i officiella tidningarne tillkännagifva I fall assignationerna funnos endast hos de bildade klasserna, som läsa tidningarne, kunde detta stadgande vara tillräckligt; men då man vet, att assignationerna ganska ofta utprånglas äfven i bondkojorna, der man ej är i tillfälle att läsa de officiella tidningsunderrättelserna, blir följden, att den tidningsläsande allmänheten, i första hand underrättad om upphörandet af assignationernas gångbarhet, derigenom sättes i tillfälle att med desamma bedraga den icke tidningsläsande delen af folket. Sådant anse vi icke endast oklokt, utan vittnande om en sådan lättsinnighet i lagstiftningsväg, att något dylikt knappast torde stå att finna i något annat land än Sverige. Enligt vår åsigt borde det å!igga Bankens styrelse, att så snart assignationernas gångbarhet upphör, i ögonblicket draga försorg derom, att kungörelser rörande detta; förhållande blefve öfver hela riket kungjorde. Man kunde då i afseende på värdelösa assignationer förekomma en stor del af de många bedrägerier, som: nu lätteligen utöfvas med assignationerna, sedan deras värdelöshet är känd. Sådana bedrägerier kunde väl ändock icke helt och hållet förekommas, men! man hade åtminstone visat, att man icke ville underlätta dem. Westmanlands Läns Tidning: Verkan häraf är omätlig, Vi vilja förbigå detinflytande på Hr Ryttmästarens familj och alla dem, som känt prof på hans ädelmod och frikostighet, såsom ett ämne utom publicitetens område. Förlusten för provinsen är smärtsam nog, då man besin-: nar hvilken vidsträckt assignering Herr Ryttmästaren drifvit och att, som det säges, öfver -40,000 R:dr, B:ko ännu skola vara utelöpande i rörelsen. Om än någon del af dessa kunna ligga i kassor, så finnes dock en betydlig mängd utelöpande bland allmogen, som naturligen sist af alla kunnat bereda sig tillfälle att utbyta dem. Olyckan vill att detta ock skall inträffa näst för uppbördstiden. Se der! hvilken olycklig förvirring kan uppstå, hvilken oberäknelig förlust kan drabba alldeles oskyl-. diga personer genom en förvänd kreditlag — en lag, som under det den rättvisligen förbjuder enskilda Bankbolag, hvilka ändock äro en för alla och alla för en med hela deras förmögenhet ansvarige för Bankens sedlar, att utsläppa sådana utöfver ett visst belopp, likväl på samma gång tillåter hvarje enskild person, som behagar, att utan ringaste kontroll, drifva en obegränsad bankrörelse; ty enskildas assignering på Riksbanken är till sin natur ej annat än en bankrörelse, med den enda formela skilnad att de begagna riksbanken till sitt vexlingskontor. Om några förluster genom sådan kreditrörelse drabba allmänheten är man naturligtvis genast färdig att härför skjuta skulden på assignatören, som säges missbruka den frihet, lagen gifvit honom. Detta kan väl till viss grad vara sannt, men vill man vara rättvis, så måste klandret i ännu högre grad drabba den förvända lagstiftningen, som uppmuntrar enskilda till öfverassignering vid goda konjunkturer. Häraf är klart att lagstiftaren eller staten bär största ansvaret för dylika förluster. Det vore derföre ej mer än billigt, om staten i sådant fall som detta trädde emellan, och vi hafva ryktesvis hört sägas att Banken härstädes icke skulle vara obenägen att öfvertaga assignationernas invexling, blott den erhölle garanti att förr eller sednare blifva godtgjord härför. En annan lika kännbar, om också aflägsnare förlust, drabbar orten i följd af detta fallissemang derigenom att jordbrukarens tillfälle att afsätta sina produkter väsendtligen försvårats. Hr ryttmästaren Hammarsköld har nemligen ofta nog varit en oegennyttig medlare mellan producenten och konsumenten, samt härigenom förökat lifligheten i provinsens affärer. Mången torde klandra och fördömma upphofvet till alla de blifvande förlusterna, och sådant äri dylika fall naturligt. Vi för vår del vilja blott erinra tadlarena, att man ej för ögonblickets förlust bör förgäta alla de välgerningar och förmåner orten njutit under hr ryttmästaren Hammarskölds 49-åriga verksamhet. 9 Huruvida hr Hammarsköld, efter erhållen kännedom om affärernes upphörande, har nog mod atti återkomma och träda olyckan under ögonen, kan en-; dast framtiden utvisa.n Tidning för Fahlu Län och Stad: . Inställandet af de Johanssenska assignationernas iulösen utgör en tilldragelse, som när och fjerran utvecklar sina bedröfliga följder och hos hvarje rätttänkande väcker djup indignation. Huru mycket af dessa olyckliga invisningar ännu äro ute i rörelsen, torde ingen så noga veta: det gör ock föga till saken. Det är nog, att hvarhelst en sådan finnes, uttalar sig en förbannelse, om icke öfver utgifvaren, dock öfver samhällsinrättningar, som bereda rikedomen möjlighet att så utan kontroll ockra och gyckla med det allmänna förtroendet. Serdeles ifrån trakten af de Johanssonska bruken, hvarest liqviderne ännu kort före cessionen lära bestridts med assignationer, förljudes bittra och upprörande klagomål. Fattiga arbetare och kolbönder, som i dettaj nödmynt mottagit sin aflöning, utan att nu för det-; samma kunna erhålla något slags valuta; enkor och faderlösa, som i en eller annan sådan sedel haft sin enda sparpenning; ja personer, som varit fullt burgna och inlåtit sig i egendomsköp, men genom assignationernas fall icke endast gått miste om hvad: de ämnat förvärfva, utan äfven förlorat hvad del förut egt; till och med exekutionsuppbärdsmän, som vid redovisningen blifvit sätta i stor förlägenhet, genom att i assignationernas ställe, som de på god tro mottagit, nödgas anskaffa gångbart mynt: — se der den tafla, som flere sammanstämmande underrättelser från Grangärde och andra socknar fram-; ställa, för att icke tala öm de protester och återremisser, förfrågningar och beskärmelser, som från andra orter postdagligen afhöras (ty de Johanssonska 20-bankrona hafva varit vida kringspridda och haft stort förtroende). Öiverallt frågas: Hvad skola in-! nehafvarne taga sig till, i händilse assignatio-! Ah me Ö Famn amn — AN TESE