assignationsrättens skadlighet, vilja vi äfven fram-
hålla tvenne omständigheter, som i sin mån utvisa
den besynnerliga oklokhet och lättsinnighet, hvartill
lagstiftningen i afseende på samma rätt gjort sig
skyldig.
Den som eger assigneringsrätt förlorar ej densam-
ma förr, än det tre serskilda dagar inträffat, att in-
visningar från honom till inlösen i Banken företetts
till högre belopp, än som å hans räkning funnits
insatt. För öfverassignering första och andra dagen
är påföljden endast böter, tre procent af den öfver-
assignerade summan. Denna ringa påföljd för öf-
verassignering utvisar tydligen, att man i detta ämne
endast haft egarcens af assigneringsrätten, men ej den
för hans bedrägeri möjligen blottställda allmänhetens
bästa för ögonen. Den visar, att hela assignerings-
rätten har sitt egentliga upphof, icke i omtankan för
underlättande af den allmänna penningrörelsen i lan-
det, utan från begäret att gynna enskilda, äfven med
äfventyr att skada allmänheten. Det okloka häruti!
är, vi vilja ej begagna något hårdare uttryck, up-
penbart.
Den andra omständigheten består deruti, att, se-
dan någon, genom trenne dagar inträffad öfverassig-
nering, slutligen förverkat sin assigneringsrätt, ålig-
ger det Banken, att, till underrättelse och varning
för allmänheten, ett sådant förhållande i officiella
tidningarne tillkännagifva I fall assignationerna
funnos endast hos de bildade klasserna, som läsa tid-
ningarne, kunde detta stadgande vara tillräckligt;
men då man vet, att assignationerna ganska ofta ut-
prånglas äfven i bondkojorna, der man ej är i till-
fälle att läsa de officiella tidningsunderrättelserna,
blir följden, att den tidningsläsande allmänheten, i
första hand underrättad om upphörandet af assigna-
tionernas gångbarhet, derigenom sättes i tillfälle att
med desamma bedraga den icke tidningsläsande de-
len af folket. Sådant anse vi icke endast oklokt,
utan vittnande om en sådan lättsinnighet i lagstift-
ningsväg, att något dylikt knappast torde stå att
finna i något annat land än Sverige. Enligt vår
åsigt borde det å!igga Bankens styrelse, att så snart
assignationernas gångbarhet upphör, i ögonblicket
draga försorg derom, att kungörelser rörande detta;
förhållande blefve öfver hela riket kungjorde. Man
kunde då i afseende på värdelösa assignationer före-
komma en stor del af de många bedrägerier, som:
nu lätteligen utöfvas med assignationerna, sedan de-
ras värdelöshet är känd. Sådana bedrägerier kunde
väl ändock icke helt och hållet förekommas, men!
man hade åtminstone visat, att man icke ville un-
derlätta dem.
Westmanlands Läns Tidning:
Verkan häraf är omätlig, Vi vilja förbigå detin-
flytande på Hr Ryttmästarens familj och alla dem,
som känt prof på hans ädelmod och frikostighet,
såsom ett ämne utom publicitetens område. Förlu-
sten för provinsen är smärtsam nog, då man besin-:
nar hvilken vidsträckt assignering Herr Ryttmästaren
drifvit och att, som det säges, öfver -40,000 R:dr,
B:ko ännu skola vara utelöpande i rörelsen. Om
än någon del af dessa kunna ligga i kassor, så finnes
dock en betydlig mängd utelöpande bland allmogen,
som naturligen sist af alla kunnat bereda sig till-
fälle att utbyta dem. Olyckan vill att detta ock skall
inträffa näst för uppbördstiden.
- Se der! hvilken olycklig förvirring kan uppstå,
hvilken oberäknelig förlust kan drabba alldeles oskyl-.
diga personer genom en förvänd kreditlag — en lag,
som under det den rättvisligen förbjuder enskilda
Bankbolag, hvilka ändock äro en för alla och alla
för en med hela deras förmögenhet ansvarige för
Bankens sedlar, att utsläppa sådana utöfver ett visst
belopp, likväl på samma gång tillåter hvarje enskild
person, som behagar, att utan ringaste kontroll, drifva
en obegränsad bankrörelse; ty enskildas assignering
på Riksbanken är till sin natur ej annat än en bank-
rörelse, med den enda formela skilnad att de begag-
na riksbanken till sitt vexlingskontor. Om några
förluster genom sådan kreditrörelse drabba allmän-
heten är man naturligtvis genast färdig att härför
skjuta skulden på assignatören, som säges missbruka
den frihet, lagen gifvit honom. Detta kan väl till
viss grad vara sannt, men vill man vara rättvis, så
måste klandret i ännu högre grad drabba den för-
vända lagstiftningen, som uppmuntrar enskilda till
öfverassignering vid goda konjunkturer. Häraf är
klart att lagstiftaren eller staten bär största ansvaret
för dylika förluster. Det vore derföre ej mer än
billigt, om staten i sådant fall som detta trädde emel-
lan, och vi hafva ryktesvis hört sägas att Banken
härstädes icke skulle vara obenägen att öfvertaga
assignationernas invexling, blott den erhölle garanti
att förr eller sednare blifva godtgjord härför.
En annan lika kännbar, om också aflägsnare för-
lust, drabbar orten i följd af detta fallissemang der-
igenom att jordbrukarens tillfälle att afsätta sina
produkter väsendtligen försvårats. Hr ryttmästaren
Hammarsköld har nemligen ofta nog varit en oegen-
nyttig medlare mellan producenten och konsumenten,
samt härigenom förökat lifligheten i provinsens affärer.
Mången torde klandra och fördömma upphofvet
till alla de blifvande förlusterna, och sådant äri dy-
lika fall naturligt. Vi för vår del vilja blott erinra
tadlarena, att man ej för ögonblickets förlust bör
förgäta alla de välgerningar och förmåner orten nju-
tit under hr ryttmästaren Hammarskölds 49-åriga
verksamhet. 9
Huruvida hr Hammarsköld, efter erhållen känne-
dom om affärernes upphörande, har nog mod atti
återkomma och träda olyckan under ögonen, kan en-;
dast framtiden utvisa.n
Tidning för Fahlu Län och Stad:
. Inställandet af de Johanssenska assignationernas
iulösen utgör en tilldragelse, som när och fjerran
utvecklar sina bedröfliga följder och hos hvarje rätt-
tänkande väcker djup indignation. Huru mycket
af dessa olyckliga invisningar ännu äro ute i rö-
relsen, torde ingen så noga veta: det gör ock föga
till saken. Det är nog, att hvarhelst en sådan fin-
nes, uttalar sig en förbannelse, om icke öfver ut-
gifvaren, dock öfver samhällsinrättningar, som bere-
da rikedomen möjlighet att så utan kontroll ockra
och gyckla med det allmänna förtroendet. Serdeles
ifrån trakten af de Johanssonska bruken, hvarest
liqviderne ännu kort före cessionen lära bestridts med
assignationer, förljudes bittra och upprörande klago-
mål. Fattiga arbetare och kolbönder, som i dettaj
nödmynt mottagit sin aflöning, utan att nu för det-;
samma kunna erhålla något slags valuta; enkor och
faderlösa, som i en eller annan sådan sedel haft sin
enda sparpenning; ja personer, som varit fullt burg-
na och inlåtit sig i egendomsköp, men genom as-
signationernas fall icke endast gått miste om hvad:
de ämnat förvärfva, utan äfven förlorat hvad del
förut egt; till och med exekutionsuppbärdsmän, som
vid redovisningen blifvit sätta i stor förlägenhet,
genom att i assignationernas ställe, som de på god
tro mottagit, nödgas anskaffa gångbart mynt: —
se der den tafla, som flere sammanstämmande un-
derrättelser från Grangärde och andra socknar fram-;
ställa, för att icke tala öm de protester och återre-
misser, förfrågningar och beskärmelser, som från an-
dra orter postdagligen afhöras (ty de Johanssonska
20-bankrona hafva varit vida kringspridda och haft
stort förtroende). Öiverallt frågas: Hvad skola in-!
nehafvarne taga sig till, i händilse assignatio-!
Ah me Ö Famn amn — AN TESE-