DE nn nn -— vn — E:fter de Stockenströmska, Johanssonsks och Hammarsköldska fallissementerna får man och deita med allt skäl, höra från alla hål fördömelser öfver de så kallade assignationerna, eller öfver enskildes rätt att utfärda tryckts eller graverade invisningar på banken, ställda till sedeihafvaren. Bore hade i går några välgrundade anmärkningar härom, hvaraf vi skola meddela ett utdrag, äfvensom tidningarna från Fahblun och Westerås på det dystraste måla dea der i orten rådande bestörtning öfver hvad sor inträffat. Så till vida lärer väl denna olyckliga kris hvarom man endast kan säga att det måste : hög grad förvåna att det ej oftare inträffa med dessa invisningar, bära en helsosam frukt. att nämnde anvisningsrätt till sedelhafvaren :säkerligen varder afskaffad vid nästa riksdag. men månne tillfället icke äfven ger anledning att upprepa äfven ett annat ord, som sedar många år utgjort Aftonbladets delenda est Carthago, i saramanhang dermed: vi mena nemilgen ett upprepande af vårt gamla påstående om vådan äfven af bankernas sedlar på smärre valörer och angelägenheten att få såväl riksbankens som privatbankernas utbytta mot klingande mynt. Pluraliteten har nästan hittills alls icke velat höra på det örat och ansett otänkbart att någon våda för dessa sedlars innehafvare kan uppstå, enär slutlig säkerhet finnes att tillgå; men med alltför stor lättsinnighet har man allt hittills icke vårdat sig om att tänka efter att intet bestämdt hinder finnes, det ja samma förlägenhet kan inträffa för en bankassociation som för en enskild, och fordringsegarne blifva lidande oaktadt staien visar öfverskjutande tillgångar. Man bör komma ibåg, att faran ligger ej blott i äfventyret af en slutlig förlust, utan lika mycket i den kalamitet som uppstår genom rörelsens himmande och vådsamma realisationers fra! vingande inom en större eller mindre del affärslifvet. Vi vilja för öfrigt hafva nämnt detta blott i förbigående och lemna nu några utdrag af de förutnämnda tidningarne. Uti ;Bors läser man bland annat följande: Det strider uppenbart emot all ordning, att låta enskilda personers kreditpapper gå såsom mynt, och dertill kommer att de enskilda icke kunna hafva nån sådan rättighet, så vida de icke geandet af assignationer å större belopp, ti valuta i banken, bereda sig såväl godtgörelse för de med assigneringsrätten förenade kostnader, som äfven någon behållning derutöfver). Det med denna rättighet förenade förbud emot öfverassignering har icke inneburit någon säkerhet deremot, och man kan icke annat än anse den i ämnet utiärdade lag innefatta en tydlig uppmuntran till sin egen öfverträdelse. Sådana hafva också icke varit ovanliga; men man har ändå låtit saken hafva sin gång, under det enfaldiga förmenandet, att allmänna rörelsen kan skörda vinst, der den enskilde erhåller sådan endast genom missbruk af sin kredit. Det är bekant, att här i hufvudstaden och ännu mera i nigra provinser ett betydligt antal af Hammarskölds assignationer äroutelöpande. Enligt K. F. den 42 Mars 1750 hafva dylika papper i konkurs ej bättre rält än böter, eller erhålla ej betalning förr än alla andra fordringsegare äro förnöjda. Följaktligen har man icke att påräkna ringaste godtgörelse för de utelöpande assignationerna. Af dem torde en icke obetydlig del befinna sig i allmogens och det mindre bemedlade folkets ego. Bland den massa af olika pappersmynt, som finnes i vårt land, är det icke möjligt för det okunnigare folket att bedöma den olika säkerhet, som dessa kreditpapper ega. De tagas utan urskiljning, och den fattige blir således helt oskyldigt blottställd för förluster. Den enskilde affärsmannen, som missbrukar sin assigneringsrätt och sin kredit samt derigenom bedrager en hel allmänhet, är visserligen i högsta grad klandervärd; men klandret träffar här icke blott bedragaren, utan äfven den lagstiftning, som icke endast satt honom i tillfälle att draga fördel af bedrägeriet, utan äfven på sätt och vis dertill uppmuntrat. Allmänna opinionen bör derför högljudt ogilla det hittills följda assignerings-systemet, och man bör hoppas, att detsamma i följd deraf vid nästa riksdag helt och hållet upphör. I vårt land har man länge ropat öfver bristen på kapitaler, och man har trott sig kunna afhjelpa denna brist blott man skapat en massa myntrepresentativer, utan att man betänkt, att sådana alltid böra hemta — ) Här anse vi oss böra bifoga den anmärkningen, för deras skull, som icke tänkt sig in närmare i 4e5Sa ämnen, icke såsom erinran emot Red. af Bore, att uti en sådan vinst i sig sjelf icke ligger något ondt, utan att den tvärtom i så måtto skulle vara nyttig, som en ökad kapitaltillgång derigenom beredes, endast att säkerheten icke derigenom äfventyradas, Hela faran vore derföre förebyggd om det föroskrefs; at invisningar ej finge utställas till ianehafvaren, utan till viss man celler ordres, n vexlar, och skulle man från man transporter Mona visserligen ginge det då icke AR ms fe Än ee mange dan