REVY AF TIDNINGARNE.
Tidningen Reform, som ifrån början augifvit
en helt och hållet radikal tendens i sina åsig-
ter, men tillräckligt upplysande vederlagt det
utspridda - ryktet, att den skulle strida för
kommunismen, utkommer nu två gånger i
veckan. Den är af en helt och hållet allvar-
lig och resonnerande karakter, med ett klart
och populärt framställningssätt, men tyckes
misstaga sig deri, att den ännu tror på re-
volutionerna, som enligt vår tanke numera
böra hafva utspelt sin roll och icke behöfva
anlitas för demokratiens framgång, om folken
förstå att begagna de krafter som dessförutan
stå dem till buds. Ett par af de sednare
numrorna innefatta för öfrigt några artiklar,
hvilka utgöra ett slags trosbekännelser i sär-
skilda riktningar och hvaraf vi derföre citera
några utdrag, för att göra läsaren närmare be-
kant med nämnde blad.
Uti en artikel i JM 3, kallad Socialismens
betydelse, förklarar Reform sin mening an-
gående detta bekanta ord, bland annat som
följer:
Under det det ena partiet förkättrar allt, som
dermed sammanhänger och deri skådar djupet och
den hemliga syfiningen af alla vår tids onda rörel-
ser, så är det andra partiet af hjertat intaget för
detta system och tror barnsligt derpå, såsom på ci-
vilisationens räddare, medan det kanske för mäng-
den, ätminstone i Sverige, ännu är fördoldt hvad
man rätteligen bör tänka om detta nya fenomen i
tankens och politikens verld, om man nemligen får
antaga, att ljudel ens ar detia mäktiga ord fram-
trängt till den större svenska allmänheten, som, utan
närmare bekantskap med verldens nyare rörelser, för
det mesta bortlefver sina dagar i tiomila skogar, i
lugn omgifning och beröring med verldens gamla i-
dåer och inrättningar. Men låtom oss i få ord ut-
tala hetydelsen af denna nya rörelse i det borger-
liga lifvet och litteraturen, i kyrkan och i konsten.
Hvad man kallar socialism, är den praktiska de-
len, utöfningen, af mensklighetens religion. Den-
na åter är ämnad att i framtiden efterträda kristen-
dom, judendom, hedendom m. m. och blifva en ny
religionslära för hela slägtet. Taga vi bort alla de
öfverdrifter, hvarunder socialismen framträdt, så
qvarstår för oss detta antagande såsom resultatet af
alla vår tids spekulationer. . Derföre skall socialis-
mens betydelse numera icke vara någon hemlighet
för de tänkande och klarsynte. Och icke heller bör
det vara en skam, att af hjertat sluta sig till denna
rörelse, för hvem som helst, gamla och unga, fattiga
och rika, lärda och olärda. Vi äro nu blott i första
Perioden af dessa lärors utbredande öfver jorden: vi
äro kanske ännu blott i dess evangeliska och apo-
stoliska tidsafdelning, i deras första smärtfulla tids-
ålder, då dess bekännare äro martyrer. Men med
en naturkrafts oemotståndlighet skall den bana sig
väg fram och eröfra allt större rymder af den gamla
förfallna verlden. Så inträffar det alltså, att allt af
ära och heder, som vårt århundrade innesluter, går
ut på att eröfra allt hvad samvetsgrannt och inner-
ligt det ligger i denna rörelse. Det är från detta
gebit, som i den närmaste framtiden de mest lysan-
de lagrar för skriftställare och statsmän stå att häm-
ta: allt annat skall snart af historien blifva betrak-
tadt som en surdeg, såsom en återstod af hedendom
i vår tid, såsom det åt undergång och förakt hem-
fallna. - Snart skall kanhända den ädlere delen at
slägtet få ögonen öppna för dessa sanningar och än-
nu mycket mer: deras uttalande skall då icke längre
klinga hvarken löjligt eller paradoxt.
Men vi, i vår stillhet, följa troget gången af
den nya lärans utbredande och öden. De som söka
att undertrycka eller utrota den, äro vår tids fari-
s2r och skriftlärde. De äro af ödet bestämda att
genom sitt oförstånd befordra utvecklingen och ut-
spridningen af det nya verldshistoriska lifvet och
ljuset. Detta veta de, men de tro sig icke sjelfva.
De skola le åt oss och åt detta vårt förmenande;
men derigenom äro de dömde, ty vi fatta endast
detta leende som ett hån, och genom sitt oförstånd
lyda de en högre vilja och blifva redskap i en vis
och orubblig verldsordnings hand och tjena derige-
nom vår sak.n :
Uti Vi 5 för gårdagen, i fortsättningen af en
artikel om Representationsfrågan, förekomma:
I vårt föregående nummer hafva vi visat. hvilka
stora företrädesrättigheter eliten (den utvalda delen)
af nationen ännu har, hvilka företräden, då de icke
kunna uppbäras i närmaste hand, tillfalla den rike,
och deremot adeln endast behåller namnet och sina
ljufva minnen).
Den andra medeltidsqvarlefvan är presteståndet.
Hvad är prosten? Dess närvarande bestämmelse är
icke lik dess ursprungliga. Presten är menniskornas
lärare, men han är hvarken deras öfversteprest eller
konucg, eller ens en fjerdedel af deras konung. Men-
niskans öfversteprest är hennes förnuft, som står