ma vandringen eller det svåra vädret, fram kom hon, i sällskap med de öfrige arrestanterne, förliden måndag klockan 3 på aftonen, ef ter att under dagen hafva tillryggalagt tre och en half mils väg, från Södertelje till Aby, de! hon genast började känna sig illamående oct efter eti par timmars förlopp framfödde et! flickebarn, utan annat biträde än en för barna: mord dömd och i samma arrestrum som Ann: Andersdotter förvarad qvinna. Det synes oförklarligt, att en så slapp tillsyn skall äga rum vid häktena, att en händelse som denna skall kunna inträffa. Det är icke svårt at: föreställa sig det både fysiska och moraliska lidande som måste ligga deri, att en stackars hafvande qvinna, som kommer hit till staden, troligen redan i en förtviflad sinnesstämning öfver att vara öfvergifven af den som försatt henne i denna belägenhet, då hon ehuru medellös begifvit sig en så lång väg för att återfinna honom, afsändes till fots, sammanförd med ett sällskap brottslingar, ehuru hon icke sjelf begått något ondt, och utan att någon af alla dem som skulle taga hand om henne, uppmärksammat att hon befann sig i en belägenhet, som anses mest af allt påszalla hjelp, skonsamhet och deltagande, och som nödvändigt måste vara synlig för enhvar, samt att hon i detta tillstånd måste tillryggalägga en dagmarsch som äfven för en fullt frisk och stark person måste anses ansträngande. I detta fall förekommer dessutom, att flickans inställande för polisen redan förut varit omnämndt i tidningarna och föranledt en förklarings afgifvande. Det vore derföre intressant nog att erfara, huruvida icke hennes grossess varit bekant redan innan hennes hemskickande anbefalldes, äfvensom huruvida ingen läkare plägar besöka arrestanterna i häktet, synnerligen dem som skoia transporteras till fots. En sådan tilldragelse som denna synes emedlertid ieke vara egnad att väcka något godt intryck hos allmogen i den ort, der Anna Andersdotter har sitt hem.