anuc lagStlilldlt, Hall OCHUCS antCcHOSKAP VvValtt valSsig-
nadt med manlig afkomma! Hvilka utmärkta dyg-
der, som ensamt borde berättiga att blifva lagstif-
tare skulle man kunna hoppas af en sådanj qvinnas
lärdomar?
Hon nekade att hafva stulit sjalen, som hon påstod
sig hafva bekommit af en herre hvilken besökt hen-
ne, och vittnen afhördes, bland hvilka det ena upp-
gaf att sjalen, som den tilltalade innehaft bestämdt
var den, hvilken blifvit bortstulen. Den tilltaläde
borde så mycket mera hafva igenkänt den, som hon
bott i samma hus med och flera gånger besökt den
bestulna, och dervid sett sjalen. Målet uppsköts
och den tilltalade återfördes till häktet.
— I går förekom åter målet angående det våld-
samma uppträdet å spelhuset vid Pelikansgränd, men
då åtskillige vittnen icke inställt sig, blef ransaknin-
gen efter en kort stunds förhandling, utan att något
märkligt föreföll, uppskjuten på åtta dagar.
— Thörnquist-Bergdahlska målet hari dag före-
varit, första gången sedan Thörnqvist kommit hit
från Norrköping. En talrik samling åhörare hade
infunnit sig och nästan alla voro välklädda personer.
— Man vet att Thörnquist hålles förvarad uti just
den cellen, i hvilken Bergdahl oförskyllt fick till-
bringa många månader.
Det var naturligt att den numera tilltalade skulle
betraktas med nyfikenhet. Hans utseende hade un-
der fängelsetiden betydligt förändrats. TI stället för
ett friskt och fylligt ansigte såg man nu ett bleklagdt
och affallet, som redan börjat antaga den grågula
fängelsefärgen och den ständigt irrande blicken hade
något ömkligt uti sig. Hans röst, när han yttrade
sig, var också ödmjuk och foglig, men han kunde
det oaktadt icke borttaga det intrycket att han valt
lögnen och hyckleriet i stället för ångern och upp-
riktigheten.
Bergdahl, som ända till i dag vid de föregående
rättegångstillfällena alltid haft sin plats på de tillta-
lades sida, tillsades af ordföranden, då han äfven nu
ville placera sig der, att öfvergå på högra sidan.
Thörnquist och Bergdahl hade således äfven härutin-
nan vexlat positioner.
Ordföranden, rådman Schönmejer, öppnade för-
handlingen med några ord till Thörnquist af syfte,
att sedan Thörnquist sednast uppträdt inför samma
domstol, hade mycket förändrats i Thörnquists ställ-
ning, ehuru domstolen ännu icke fått någon officiell
kunskap om att Thörnquist hitkommit, hade likväl
domstolen velat företaga hans mål, på det han icke
måtte få skäl att klaga öfver tidsutdrägt. Domsto-
len hade etfarit att Thörnquist varit i Norrköping
och der blifvit känd skyldig att stå ansvar såsom tjuf.
Thörnquist medgaf detta, med tillägg att det var
för det han innehaft stulet gods.
Sedan protokollet för den rättegångsdag, då Thörn-
quist sednast närvarit vid kämnersrätten blifvit upp-
läst och erkändt, framställde ordföranden fråga om
hvad som kunnat vara orsaken till det nära förbål-
lande, hvari Thörnquist stått till smedsgesällerna
Svensson och Lindberg, och hvarföre han varit så
frikostig mot dessa personer.
Den tilltalade förnekade att han betalat dessa sina
vittnen mera än 32 skillingar banko hvardera.
Ordföranden: Hvyar vistas nu Lindberg ?
Thörnquist: Det vet jag ickel
Ordföranden: Träffade icke Thörnquist honom i
Norrköping ?
Thörnquist: Nej, har icke talat med honomp.
Ordföranden upplyste derefter Thörnquist, att!
domstolen skrifvit till Norrköping för att få reda på!
Lindberg, men att han då redan varit afrest tilll.
Westervik, derifrån han också hade begifvit sig till
annan ort.
Sedan Thörnquist vidare fortsatt sitt nekande att
hafva betalt smedsgesällerna 22 rdr, förklarar ordf.l.
att han skall få höra hvad vittnen derom berättat
första rättegångsdagen, då Thörnquist var frånva- )
rande. Med anledning häraf kom domaren att
fråga honom om orsaken hvarföre han icke då hade
inställt sig, derpå den anklagade lemnade den upp-
lysning, att orsaken var arresteringen i Norrköping.
för det han innehaft ett paket silfver, som var stu-
let derstädes under hans vistande i staden och somit
han af en okänd person mottagit, för att i Stockholm 1
öfverlemna det åt en fru, hvilkens namn han icke
mindes sedan den papperslapp, hvarpå han uppskrif-.
vit detsamma jemte hennes adress, förkommit vid
den visitation, som blifvit anställd bland hans saker.
Mu kom det i fråga, hvarföre Thörnquist brukat
innehafva silfver, om det varit såsom pant för lån
0. d., hvilket han bejakade. På särskilda frågorr
uppgaf han vidare, att han börjat sålunda borga va-
ror och låna ut penningar under år 1848, men att
han egentligen brukat det under våren 41849, att
han aldrig lånat ut mer än 350 rdr banko på en
gång, hvilket skett åt en betjent mot pant af ett
dussin refflade gafflar, men betjentens namn var
Thörnquist obekant. Alla sådana försträckningar
hade skett på blott några få dagar och så vidt han
kunde minnas voro de alla guldne, så att han icke
numera hade qvar några flera silfverpanter, men om l1
så vore, så vore det något obetydligt, som då låge
förvaradt i den bostad han begagnat före sin afresa S
från Stockholm.
På ytterligare fråga af ordföranden, om Thörn- 1
quist icke ville, sedan ett pär vittnesberättelser rö-
rande Svenssons och Lindbergs uppgifter om att de
fått större betalning än Thörnquist nu ville med-
gifva, voro upplästa, erkänna sanningen, fortsatte
denne: sitt nekande. Afven bestred han, att han
innehaft dubbla nycklar till bodlåset, och då han
icke kunde bestrida att han verkligen låtit förfär-l,
diga dubbla nycklar. till ett hänglås, så ville han
påstå, att dessa nycklar varit gjorda till det lås!I
han haft med sig på marknader, och hvilket han
ännu hade qvar i sin bostad.
Då ordf. vidare upplyste honom, att hans förra !
rättegångsbiträde och ombud, notarien Franz Sjö-
berg, äfven vittnat i målet, så ville Thörnquist jäfva
denne för det han varit hans rättegångsbiträde och
haft hans förtroende; men då ordf. upplyste, att, innan
hr Sjöberg fått vittna, hade domstolen fästat hans upp-!
märksamhet derpå, att han icke vore skyldig eller ens:
berättigad att omtala, hvad han i egenskap af Th:s bi- 1
träde fått veta, och att hr Sjöberg förklarat sig icke
hafva mottagit något sådant förtroende, som han
ansåg sig böra hemlighålla, utan ansåg sig böra af-
gifva sin berättelse, så yrkade Thörnquist ansvar åll
hr Sjöberg, för det han, som varit rättegångsbiträde,
likväl vittnat. Ordf. anmärkte Härvid, att det var
domstolen, som tillåtit hans hörande och och att så-
ledes Thörnqvist, ifall han ville väcka talan om an-
svar, borde föra sin ansvarstalan mot domstolen.
Då hr Sjöbergs vittnesmål upplästes, försökte Thörn-,
qvist i början åtskillige insinuationer mot vittnet,
såsom att det just varit hr Sjöberg, som rådt Thörn-
quist att anklaga Bergdahl o. d., men då notarien
Sjöberg just i detsamma sjelf kom tillstädes, tyst-
nade Thörnquist helt snöpligen. V
Det blef vidare fråga om de oriktiga uppgifter
Thörnqvist gjort i sin till polisen ingifne balansräk-
ning, hvilket han ville förklara dermed, att han icke lq
haft några böcker till ledning för dess uppgörande.
På frågor upplyste han nu, att han efter branden
låtit förfärdiga åt sig nya böcker, som han en tidl!
haft förvarade hos en vaktmästare Bostedt, emedan
han fruktat besök af exekutionsbetjenter. Emel-
lertid hade han efter hemkomsten från Westergöth-
land, dit han rest på eftersommaren, hemtat dem
från Bostedt och hade dem nu förvarade der hanl