anuc lagStlilldlt, Hall OCHUCS antCcHOSKAP VvValtt valSsignadt med manlig afkomma! Hvilka utmärkta dygder, som ensamt borde berättiga att blifva lagstiftare skulle man kunna hoppas af en sådanj qvinnas lärdomar? Hon nekade att hafva stulit sjalen, som hon påstod sig hafva bekommit af en herre hvilken besökt henne, och vittnen afhördes, bland hvilka det ena uppgaf att sjalen, som den tilltalade innehaft bestämdt var den, hvilken blifvit bortstulen. Den tilltaläde borde så mycket mera hafva igenkänt den, som hon bott i samma hus med och flera gånger besökt den bestulna, och dervid sett sjalen. Målet uppsköts och den tilltalade återfördes till häktet. — I går förekom åter målet angående det våldsamma uppträdet å spelhuset vid Pelikansgränd, men då åtskillige vittnen icke inställt sig, blef ransakningen efter en kort stunds förhandling, utan att något märkligt föreföll, uppskjuten på åtta dagar. — Thörnquist-Bergdahlska målet hari dag förevarit, första gången sedan Thörnqvist kommit hit från Norrköping. En talrik samling åhörare hade infunnit sig och nästan alla voro välklädda personer. — Man vet att Thörnquist hålles förvarad uti just den cellen, i hvilken Bergdahl oförskyllt fick tillbringa många månader. Det var naturligt att den numera tilltalade skulle betraktas med nyfikenhet. Hans utseende hade under fängelsetiden betydligt förändrats. TI stället för ett friskt och fylligt ansigte såg man nu ett bleklagdt och affallet, som redan börjat antaga den grågula fängelsefärgen och den ständigt irrande blicken hade något ömkligt uti sig. Hans röst, när han yttrade sig, var också ödmjuk och foglig, men han kunde det oaktadt icke borttaga det intrycket att han valt lögnen och hyckleriet i stället för ångern och uppriktigheten. Bergdahl, som ända till i dag vid de föregående rättegångstillfällena alltid haft sin plats på de tilltalades sida, tillsades af ordföranden, då han äfven nu ville placera sig der, att öfvergå på högra sidan. Thörnquist och Bergdahl hade således äfven härutinnan vexlat positioner. Ordföranden, rådman Schönmejer, öppnade förhandlingen med några ord till Thörnquist af syfte, att sedan Thörnquist sednast uppträdt inför samma domstol, hade mycket förändrats i Thörnquists ställning, ehuru domstolen ännu icke fått någon officiell kunskap om att Thörnquist hitkommit, hade likväl domstolen velat företaga hans mål, på det han icke måtte få skäl att klaga öfver tidsutdrägt. Domstolen hade etfarit att Thörnquist varit i Norrköping och der blifvit känd skyldig att stå ansvar såsom tjuf. Thörnquist medgaf detta, med tillägg att det var för det han innehaft stulet gods. Sedan protokollet för den rättegångsdag, då Thörnquist sednast närvarit vid kämnersrätten blifvit uppläst och erkändt, framställde ordföranden fråga om hvad som kunnat vara orsaken till det nära förbållande, hvari Thörnquist stått till smedsgesällerna Svensson och Lindberg, och hvarföre han varit så frikostig mot dessa personer. Den tilltalade förnekade att han betalat dessa sina vittnen mera än 32 skillingar banko hvardera. Ordföranden: Hvyar vistas nu Lindberg ? Thörnquist: Det vet jag ickel Ordföranden: Träffade icke Thörnquist honom i Norrköping ? Thörnquist: Nej, har icke talat med honomp. Ordföranden upplyste derefter Thörnquist, att! domstolen skrifvit till Norrköping för att få reda på! Lindberg, men att han då redan varit afrest tilll. Westervik, derifrån han också hade begifvit sig till annan ort. Sedan Thörnquist vidare fortsatt sitt nekande att hafva betalt smedsgesällerna 22 rdr, förklarar ordf.l. att han skall få höra hvad vittnen derom berättat första rättegångsdagen, då Thörnquist var frånva) rande. Med anledning häraf kom domaren att fråga honom om orsaken hvarföre han icke då hade inställt sig, derpå den anklagade lemnade den upplysning, att orsaken var arresteringen i Norrköping. för det han innehaft ett paket silfver, som var stulet derstädes under hans vistande i staden och somit han af en okänd person mottagit, för att i Stockholm 1 öfverlemna det åt en fru, hvilkens namn han icke mindes sedan den papperslapp, hvarpå han uppskrif-. vit detsamma jemte hennes adress, förkommit vid den visitation, som blifvit anställd bland hans saker. Mu kom det i fråga, hvarföre Thörnquist brukat innehafva silfver, om det varit såsom pant för lån 0. d., hvilket han bejakade. På särskilda frågorr uppgaf han vidare, att han börjat sålunda borga varor och låna ut penningar under år 1848, men att han egentligen brukat det under våren 41849, att han aldrig lånat ut mer än 350 rdr banko på en gång, hvilket skett åt en betjent mot pant af ett dussin refflade gafflar, men betjentens namn var Thörnquist obekant. Alla sådana försträckningar hade skett på blott några få dagar och så vidt han kunde minnas voro de alla guldne, så att han icke numera hade qvar några flera silfverpanter, men om l1 så vore, så vore det något obetydligt, som då låge förvaradt i den bostad han begagnat före sin afresa S från Stockholm. På ytterligare fråga af ordföranden, om Thörn1 quist icke ville, sedan ett pär vittnesberättelser rörande Svenssons och Lindbergs uppgifter om att de fått större betalning än Thörnquist nu ville medgifva, voro upplästa, erkänna sanningen, fortsatte denne: sitt nekande. Afven bestred han, att han innehaft dubbla nycklar till bodlåset, och då han icke kunde bestrida att han verkligen låtit förfär-l, diga dubbla nycklar. till ett hänglås, så ville han påstå, att dessa nycklar varit gjorda till det lås!I han haft med sig på marknader, och hvilket han ännu hade qvar i sin bostad. Då ordf. vidare upplyste honom, att hans förra ! rättegångsbiträde och ombud, notarien Franz Sjöberg, äfven vittnat i målet, så ville Thörnquist jäfva denne för det han varit hans rättegångsbiträde och haft hans förtroende; men då ordf. upplyste, att, innan hr Sjöberg fått vittna, hade domstolen fästat hans upp-! märksamhet derpå, att han icke vore skyldig eller ens: berättigad att omtala, hvad han i egenskap af Th:s bi1 träde fått veta, och att hr Sjöberg förklarat sig icke hafva mottagit något sådant förtroende, som han ansåg sig böra hemlighålla, utan ansåg sig böra afgifva sin berättelse, så yrkade Thörnquist ansvar åll hr Sjöberg, för det han, som varit rättegångsbiträde, likväl vittnat. Ordf. anmärkte Härvid, att det var domstolen, som tillåtit hans hörande och och att således Thörnqvist, ifall han ville väcka talan om ansvar, borde föra sin ansvarstalan mot domstolen. Då hr Sjöbergs vittnesmål upplästes, försökte Thörn-, qvist i början åtskillige insinuationer mot vittnet, såsom att det just varit hr Sjöberg, som rådt Thörnquist att anklaga Bergdahl o. d., men då notarien Sjöberg just i detsamma sjelf kom tillstädes, tystnade Thörnquist helt snöpligen. V Det blef vidare fråga om de oriktiga uppgifter Thörnqvist gjort i sin till polisen ingifne balansräkning, hvilket han ville förklara dermed, att han icke lq haft några böcker till ledning för dess uppgörande. På frågor upplyste han nu, att han efter branden låtit förfärdiga åt sig nya böcker, som han en tidl! haft förvarade hos en vaktmästare Bostedt, emedan han fruktat besök af exekutionsbetjenter. Emellertid hade han efter hemkomsten från Westergöthland, dit han rest på eftersommaren, hemtat dem från Bostedt och hade dem nu förvarade der hanl