het; denna skärpa måste undvikas vid föreställningen af i grunden ädla karakterer, på det att icke karakteren skall vanställas. Herr Dahlqvist såsom Olof var helt och hållet på sin plats; hans egendomliga fält är framställningen af de ungdomliga, himmelsstormande passioner, som bjuda ödet spetsen för att våga en väldig strid på lif och död; herr Söderberg (såsom munk), herr om konung) och herr Svensson (såsom sina roller ganska väl; dock hade vi ire karrikatyr hos herr Söderberg, hos ery samma fasthet i språkuttrycket som i den yttre hållningen, och hos herr Svensson mera schattering i rösten. Fru iVennbom (som abbedissa) har visserligen en ganska klangfull organ, men gör sitt bästa att spela sin roll med femligen falsk pathos. Fru Strandberg passade med bästa vilja icke rätt väl för Agdas) roll, emedan organen sviker henne; om man säger om Raphael, att han skulle hafva blifvit en stor målare äfven om han varit född utan händer, så är fru Strandberg, äfven utan organ, en stor skådespelerska, och derifrån hennes förträfliga spel såsom Fenella i den Stumma. Ph. I. M.