de Stocka holms stad, och följaktligen ej var berättigad att å stadens sjukhus intagas, hade han endast de ömr mande omständigheter, hvari han sig befann, att tacka för dec plats han derstädes erhöll. Under sju minaders tid försöktes mot hans åkomma den behandling, hvilken ansågs änpdamålsenligast, men utan framgång; såret var och förblef oförändradt. — Nu iaträffade den tidpunkt, då tilloppet af uslingar är som störst, och då läkaren, för utrymmes vinnande, såttes i den obehagliga nödvändigheten att företaga den årliga utgallringen af dem, hvilkas år, oaktadt en med ihärdighet fortsatt kur, rotsa hvarje bemödande — en åtgärd, alldeles ousdgänrglig, så framt sjukhuset, ifrån att vara en inrättning för botlige sjuke, ej skall förvandlas till ett försörjningshus — och Sundholm, som olyckligtvis befann sig i de obotliges klass, måste dela öde med flera andra — att utskrifvas, för att genom vederbörande remitteras till lämpliga anstalter för vaxföre och obotlige. Detta skedde ock, hvad Sundbo 1 beträffar, ingalunda oförberedt eller genom nåcon öfverraskning, utan efter förutgången tillsägee och derjemte formlig skrifvelse till öfverståthållarsembetet i polisärender med anhållan, att den obotlige patienten måtte till sin födelsebygd varda hecförpassad. Någoanhållan eller bön till mig rörande patienagda vistande på sjukhuset framfördes af dotter ej förr än samma dag Sundholm ens försorg från sjukhuset redan blifvit afhemtad, och den biljett i samma syftning, hvilken hade hr kammarjunkaren Pontia till författare, kom mig tillhanda först dagen derefter; hvadan det med bästa vilja varit mig omöjligt att villfara deras önskHvad i öfrigt beträffar de tillmälen för osnygghet rd, hvilka i Morgonblads artikeln göras sa sjukhuset, så anser jag här icke stället 2ga desamme; utan föreslår deremot redaktionen, att genom ett besök på nämnde sjukhus sjelf sätta sig i tillfalle inse, hurusom den genom dels allisles falska, dels öfverdrifna uppgifter blifvit förledd till kolporterandet af de mest obefogade och kränkaud3 beskyllningar; om hvilket förhållande man sedermera af red:s sanningskärlek borde kunna hoppas att allmänheten i sin ordning vunne en behörig upplysning. Stockholm den 42 December 1849. 0. A. Svalin. Häraf finner nu visserligen, den som vill jemföra, huru oblygt sanningslös Morgonbladets angifvelse varit till vissa delar, hvad patientens behandiiaz vid provisoriska sjukhuset be träffar. Det må emellertid sättas i fråga, huruvida detta kan anses tillräckligt. Den igårdagsbladet omförmälda Morgonbiadsberättelsen innehål! er flera direkta och positiva beskyllningar äfven angående den sjukes behandling vid lasarettet, af så graverande, ja man kan i förevarande fall nästan säga infamerande art, kryddade och förtyngda af Morgonbladets egna reflexioner, att det knappt synes tänkbart att vederbörande för sin egen heder skull borde låta saken stanna på den punkten der den nu befinner sig, så mycket hellre som Morgonblarligen icke låtit af hr doktor Svalins tillrätta visning förmå sig att återtaza något af hvad det i sak yttrat, eller förklarat någon ledsnad öfver sitt ohemula, för läkarnes goda namn cch rykte komprometterande anfall, utan fastmer citerat en vacker strof utur Geijers skrifter 2ngående pligterna mot de svage, och säger att redaktionen, städse handlande efter den grundsats som der uttryckes, ansett sig icke böra vägra utrymme i bladet för ifrågavarande berättelse, ehuru det är konstateradt, att hr Pontin, som dirigerar Morgonbladet, äfven skrifvit berättelsen. Vi skole kanhända en annan dag litet närmare granska hvad ifrågavarande artikel innehåller, helst red. enskildt erhållit upplysningar, som visa att hela den färg sjelfva saken fått genom berättelsen, är lögnaktig.