nr ——— LL ——seitN att vara, med allt uti sitt gamla skick, och påminnelserna för lifliga och hjertskärande. Dörren var nu öppnad. Strålar af solljus och doft af friska blommor strömmade emot grefvinnan. Gobelinsoch gyllenläderstapeterna voro borta tillika med de urgamla möblerna. Allt var modernt, elegant och smakfullt, och der fanns: intet som kunde påminna om sekler tillbaka. Grefvinnan såg sig omkring med en suck af lättnad och en mine af fullkomlig belåtenhet. Hon fann sig verkligen angenämt öfverraskad och sade till Marcelline: Ah Gud ske lof, här är jag som hemmap. Laga nu min gumma att min kammarjungfru får hjelp med sakerna. Då allt är i ordning, låt bära upp kaffe godt och varmt; och jag tror min kära Marcelline att jag denna gången skall trifvas väl här. Den goda gumman sökte på det hjertligaste att gifva sin glädje tillkänna öfver detta grefvinnans yttrande, och gick bort helt förnöjd med den befallning hon fått. Då grefvinnan blef allena gick hon med sakta steg fram till fönstret, och öppnade en af dess rutor. För första gången i sitt lif, tyckte hon awt Orlincourt ej var så förfårande. Aftonsolen spridde på molnen i vester ett skönt guldoch purpursken och detta återföll med en lysande färgblandning på de lätta vågorna, som i omärklig och långsam svallning höjde och sänkte sig mot stranden. Grafkapellet på den lilla holmen, hennes ögons oaflåtliga hvilopunkt, hade äfven fått sin andel af det skimrande färgspelet, och underbart framlyste mellan poplar och tårpilar det blanka koppartaket med sina kupoler och spiror. Ett djupt vemod lägrade sig öfver grefvinnans yttre och inre varelse, hon betraktade sina anhöriges och sin egen graf. Det djupaste allvar genomströmmade hennes själ. Jorden med dess små bestyr sjönko tillsammans för hennes fötter, under det himmelen med dess lofvade herrlighet närmade sig allt mer och mer. Dessa stilla betraktelsestunder uti en menniskas lif äro kanhända få, men då de komma, huru ljufva, huru sköna äro de ej? Man kunde kalla dem englar, som föra oss med sig långt bort, fjerran öfver molnen. Grefvinnan Orlincourt upplefde nu en sådan stund. I hennes troende och klara ögon, än fästade på kapellet än på vesterns purprade aftonmoln, brann en stråle, hvari lästes det saliga hoppet om ett ljuft återseende på andra sidan grafven, och en salig boning bakom dessa gyllene moln, hvilka hennes blickar ej nu förmåddt att genomtränga. En af dessa seglande molnbädda närmade sig nu solen och betäckte den för ett ögon samt svepte allt uti en dyster och fårglö