nr ——— LL
——seitN
att vara, med allt uti sitt gamla skick, och påmin-
nelserna för lifliga och hjertskärande.
Dörren var nu öppnad. Strålar af solljus och
doft af friska blommor strömmade emot grefvinnan.
Gobelins- och gyllenläderstapeterna voro borta tillika
med de urgamla möblerna. Allt var modernt, ele-
gant och smakfullt, och der fanns: intet som kunde
påminna om sekler tillbaka. Grefvinnan såg sig om-
kring med en suck af lättnad och en mine af full-
komlig belåtenhet. Hon fann sig verkligen ange-
nämt öfverraskad och sade till Marcelline: Ah Gud
ske lof, här är jag som hemmap. Laga nu min
gumma att min kammarjungfru får hjelp med sa-
kerna. Då allt är i ordning, låt bära upp kaffe godt
och varmt; och jag tror min kära Marcelline att
jag denna gången skall trifvas väl här.
Den goda gumman sökte på det hjertligaste att
gifva sin glädje tillkänna öfver detta grefvinnans
yttrande, och gick bort helt förnöjd med den be-
fallning hon fått.
Då grefvinnan blef allena gick hon med sakta steg
fram till fönstret, och öppnade en af dess rutor.
För första gången i sitt lif, tyckte hon awt Orlin-
court ej var så förfårande. Aftonsolen spridde på
molnen i vester ett skönt guld- och purpursken och
detta återföll med en lysande färgblandning på de
lätta vågorna, som i omärklig och långsam svallning
höjde och sänkte sig mot stranden. Grafkapellet på
den lilla holmen, hennes ögons oaflåtliga hvilopunkt,
hade äfven fått sin andel af det skimrande färgspe-
let, och underbart framlyste mellan poplar och tår-
pilar det blanka koppartaket med sina kupoler och
spiror. Ett djupt vemod lägrade sig öfver grefvin-
nans yttre och inre varelse, hon betraktade sina an-
höriges och sin egen graf. Det djupaste allvar ge-
nomströmmade hennes själ. Jorden med dess små
bestyr sjönko tillsammans för hennes fötter, under
det himmelen med dess lofvade herrlighet närmade
sig allt mer och mer. Dessa stilla betraktelsestun-
der uti en menniskas lif äro kanhända få, men då
de komma, huru ljufva, huru sköna äro de ej? Man
kunde kalla dem englar, som föra oss med sig långt
bort, fjerran öfver molnen. Grefvinnan Orlincourt
upplefde nu en sådan stund. I hennes troende och
klara ögon, än fästade på kapellet än på vesterns
purprade aftonmoln, brann en stråle, hvari lästes
det saliga hoppet om ett ljuft återseende på andra
sidan grafven, och en salig boning bakom dessa gyl-
lene moln, hvilka hennes blickar ej nu förmåddt
att genomtränga. En af dessa seglande molnbädda
närmade sig nu solen och betäckte den för ett ögon
samt svepte allt uti en dyster och fårglö