landsvän förbises.
Lika med G, M. S. bäfvar jag för utgången, un-
der det försvar som nu kan åvägabringas. Armåeen
otillräcklig, oerfaren och. i allmänhet förd af män,
som äro mycket, men icke fåltöfverstar, har i bör-
jan af ett fälttåg föga sekurs af beväringsman-
skapet.
Möjligheten för oss att kunna försvara oss emötl
en starkare fiende tror jag ligger deruti, att vi medl
begagnande af de fördelar ett kuperadt land gifver,
aldrig emottaga en större batalj, utan föra ett gue-
rillakrig der fienden utmattas och förstöres utan att
han vet hvarest han har sin fiende. För att kunna
föra ett sådant krig fordras icke att armåen är så
utmärkt väl öfvad i hvad som sticker i ögat, men
att den är disciplinerad och tillräcklig till antalet
samt består af folk, som vane vid fatiger och för-
sakelser veta att lyda och känna sig tiafva förmågal
att skada och, om så fordras, stå en mot tio. Om
det är möjligt att vinna detta mål, skall det ske på
den väg det af G. M. Stiernsvärd för rikets ständer
framlagda förslag anvisar. Jag gillar således den
deruti uttalade princip såsom grund för landtförsva-
rets reorganisation. Jag är icke ibland dem som
som hysa fruktan för att låta folket blifva öfvadt i
vapnens bruk. I fruktan för folket ligger misstro-
ende till styrelsens regeringssystem. Ar detta sy-
stem i strid med nationens billiga fordringar och
landets sanna väl, så är faran icke mindre derför
att folket är frånvänjt vapnens bruk, utan snarare
större. Betraktar man (som mången gerna vill) ar-
måeen såsom ett medel i regeringens hand att hålla
folket i schack, så är denna styrka mot massan af
nationen allt för liten och uträttar i sjelfva verket
intet annat än måhända att utgjuta öfverflöd af blod,
ty såsom disciplinerad och öfvad kan den motstå ett
öfverlägset antal till en viss grad, och ibland de odi-
sciplinerade massorna blifver förödelsen stor. Men
har nationen i massa rest sig, så räknar den icke
offren och tager förr eller sednare makten till sig;
under tiden väckas alla passioner och uttaga kan-
ske en gräslig hämd. År nationen öfvad i vapen
och känner nödvändigheten af ordning och disciplin
och regeringen skulle beträda ofvanskrifne innatio-
nella bana, så blifver hufvudsakliga utgången den-
samma: att nationen tager makten från en sådan re-
gering, men med mindre offer å båda sidor, ty bå-
pa partierna äro disciplinerade, och den som har
största sympatierna i landet rår snart, utan att den
råa massan behöfver lössläppas och nedfläcka natio-
naläran. En regering kan lika litet som någon an-
nan göra alla till nöjes; skulle med anledning deraf
några brushbufvuden tillställa oroligheter, så dämpas
dessa lätt då alla äro vapenvane, emedan den ordi-
nära krigsmakten då har att af de rättänkande vänta
snart understöd i sitt svåraste värf — det att stilla
egna förvillade landsmän. Såsom en skola för lån-
dets ungdom, blifver armen då icke en stat i sta-
ten, en korporation som vid oroliga tillfällen retar
med sin blotta närvaro, utan en representant af den
lagliga makten som kräfver aktning och hörsamhet.
Vid mötande af yttre fiender lärer väl ingen fin-
nas som icke erkänner nyttan af att ega en befolk-
ning der hvarje man är soldat. Att dessa grunder
för armeens organisation icke rönt större sympatier
har många orsaker, och, som G. M. S. yttrar, det
felas public isprit. Denna brist uppkommer hos en
del genom svårigheten att arbeta sig utur den dy
hvaruti de blifvit nedtryckte genom allt för ojemnt
fördelade skatter och deraf följande fattigdom, samt
genom det fullkomliga omyndighetstillstånd hvaruti
de hållits, och hos en del åter genom för mycket)
Sgynnande prerogativer, derigenom de fästas vid det
beståndande och äggas att undandraga en stödjande
hand för de förra, torde icke så lätt kunna afbjel-
pas förrän, genom handläggande af kommunalbestyr,
tankan blifvit väckt på möjligheten och billighetenr
.deruti att hvar och en i sin mån bidrager dertilllg
att staten blifver väl styrd. Den största mängdenl,
af jordbrukare, som genom den ojemna skatteför-
delningen och de vacklande handelsförhållanderne
blifvit mångdubbelt tryckt, har oaktadt långvarig
fred icke kunnat förvärfva något allmänt välstånd, C
som kän göra dem villige till uppoffringar i peku-
niert afseende, och som genom det omyndighetstill-
stånd hvaruti de hållits blifvit i hög grad egoisterlg
och icke kunnat vinna någon lyftning i intellektu-l
ellt hänseende som lifvar till uppoffrande af egenld
beqvämlighet för förvärfvande af ett betryggadt sam-
fundslif. Dessa hafva visat ohåg och oförmåga att
nästan ensamme underhålla en tillräcklig ståendelv
arme, och ovilja för allmänna beväringspligten —Ih
man må icke döma dem för hårdt för det.
Af beundran för förfäders tapperhet och uppoff-
rande sjelfförsakelse och af hemlig skamkänsla förifi
egen sjelfviskhet, under det man vill behålla skeneta!
af varm fosterlandskärlek, kommer sqvadronörernel e!
med vackra ord om nationens gripande till vapen ilsö
massa om nöden det kräfver. Det ömkliga och orim-lå
liga i att ställa en nation i det redlösa skick attO
den snart sagdt måste låta slagta sig om den villlb
försöka att försvara sig mot en mäktig och öfver-a!
modig fiende, derpå tänka de icke. Då det är fråga läf
om att bereda sig för striden då har bonden, såsomgö
materialist, icke tid, och herrn, såsom förr fri, ickelen
vilja att deltaga i öfningarna. Då fienden står förm
dörren, då går det som med studenternas löfte attde
strida för skandinavismen, rop på vapen höres, men er
ingen vill bära dem om det finnes några. Man bly-ge
ges måhända då icke att bönfalla om bjelp af andraga
eller att tigga om förbarmande af våldskräktaren — be
och så lågt skulle då egoism, okunnighet och läghetlar
hafva sänkt en nation, förr van att icke frukta sina Jo
fiender, men vanäran. Nationens representanter, G
hvilka borde vara upphöjda öfver allt småsinne och si!
endast skåda tingen från en högre synpunkt och be-åt
fåsta fäderneslandets framtid, hafva vid gransknin-
gen af det Stiernsvärdska förslaget till ändrad or-
ganisation af landtförsvaret, blifvit plågade af starkalen
spasmodiska ryckningar med åtföljande slapphet, som de
skulle ett nerfslag träffat dem, och de hafva fram-G1
krystat ett utlåtande som gaf dem uppskof. Den som ldr
vinner tid vinner allt, är ett gammalt ordspråk, men Li
då tiden vinnes å ena sidan, behöfver den derförre
icke förloras å den andra. Förändring i landtför-
svarets organisation är behöflig och saken kan ickelde
falla. Då jag anser de hufvudgrunder hvilka G. M.i
Stiernsvärd utvecklat i sitt riksdagsförslag för deltäl
säkraste till vinnande af ett pålitligt försvar, och fö!
detta förlag, med några modifikationer, dem jag aflat
otillräcklig sakkännedom icke vågar bedöma, må-Li
hända framdeles kunnat genomdrifvas, och då G.
M. 5. förslag till en del är i strid med det förra, så
tror jag det hade varit bättre och lyckligare för lan-
det och för framgången af reorganisation om G. M.
S. stått fast vid det Stiernsvärdska förslaget, och nå-
gon annan med förmåga och nit framträdt för attsec
modifiera detsamma. Ehuru G. M.S. i Aftonblads-ev!
artikeln uttryckligen säger att han anser det förrake
förslaget för det enda rätta och framlagt detta sed-
nare endast för att vinna någon förbättring, då sym-
patier saknas för det förra, blifver det dock uttydtko
som ansåge G. M. S. det sjelf för outförbart. Må
gen förbättring af det närvarande synes dock försla-
get af G. M. 8. onekligen innehålla, och måhändalsar
kan det lättare genomdrifvas än det förra; måtte det me
blott icke afklippa ytterligare förbättringar för en -
mansålder.
—SR—
Insändt. og!
Under rubriken Militär-afdelninon ,. (Insändt.) 2 og