rkännande, hvarför de också brukades i stor nängd, men då fredens afslutande år 1805 örminskade deras efterfrågan, lades machinen sido. Vid samma tid tilldrog sig ångbåtsarten hans uppmärksamhet. Han byggde ett f de största Ramsgateångfartygen och tillämade på dem, så vidt man vet, principen af lubbelmachiner. Likaledes förmådde han geom sina uppmaningar amiralitetet att bygga ionom ett ångfartyg, för att bogsera fartyg till sjös, hvaraf möjligheten då bestreds. Han yen selsatte sig med många andra föremål af allmän nytta, men vår korta skildring af hans ånga, verksamma lefnad tillåter icke att här vidröra desamma. Då ryske kejsaren Alexanler efter fredens afslutande ankom till Engand, framlade Brunel för honom en plan till n tunnel under Nevafloden, öfver hvilken det har många svårigheter att slå en bro, i ansende till isens hopning och den hastighet, med vilken den lossnar om våren. Detta var uppvinnelsen till hans plan att gräfva en tunnel under Themsen, hvilket försökts två gånger förut, men utan lycka. Ar 1824 bildade sig för planens förverkligande ett sällskap, som understöddes utaf hertigen af Wellington, hvilken mycket lifligt interesserade sig för förslavet. I sällskapet inträdde många vetenskapsmän, bland hvilka den nu aflidne doktor Wallaston var den mest framstående och hvilkens broder i lång tid förblef en af företagets mest verksamme befordrare. Arbetet började år 1824, men afstadnade flera gånger genom vattnets inträngande och än mera genom uttömmandet af sällskapets penningetillgångar, som aldrig öfverstego 2180,000 pund sterling. Sedan arbetet många år ståttstilla, öppnades omsider för detsamma ett lån genom en särskild parlamentsakt. Skatthammar-kommissarierna försträckte de nödiga summorna till arbetets fullföljande, och trots de många sakkunniga röster, som höjde sig emot dess verkställbarhet, dels på grund af lösheten i det jordlager, genom hvilken tunneln gräfdes, och dels på grund af vattenmassans tryckning, fulländades det och öppnades för publiken år 1843. Ur vetenskaplig synpunkt skall detta arbete städse vittna om en utomordentlig sakkännedom, om en kraft i viljan, en uthållighet, en fruktbarhet på uppfinningar och hjelpkällor, under, såsom det syntes, oöfvervinneliga vanskligheter, hvilka evigt betrygga åt Jobn Brunel en hög plats bland Englands ingeniörer. Då lord Melburne var minister, erhöll hr Brunel riddarevärdigheten, dertill anbefald af den förre lord Spencer, nu lord Althorp. Brunel var vicepresident i den kongl. vetenskapsföreningen, korresponderande medlem af franska institutet och vicepresident i civilingeniörernas sällskap. Han var derjemte riddare af hederslegionen. Hans karakter var öppen, oförställd, anspråkslös och vänskaplig; han var lika villig att göra godt som att glömma en förnärmelse., Han afled 81 år gammal efter en långvarig sjukdom, som första gången angrep honom efter tunnelns fulländande. En oafbruten sinnesspänning, bekymmer, kroppsoch själsansträngningar framkallade ett lätt anfall af apoplexi, hvarifrån han likväl aldrig fullkomligt tillfrisknade. Han efterlemnar enka, en son den utmärkte ingeniören af samma namn, och tvenne döttrar.