hvilkas möda och arbete förskaffar dem nöjen oc
lustbarheter. Friherrinnan Barnekow, född af el
den största ätt, hade de angenämaste gåfvor att gör
sig älskad, och var den mildaste husfru och huldast
moder för sina underhafvande. Hon ansåg ej sil
ära för när, att deltaga i deras oskyldiga nöjen, fastä!
hennes svägerska, den högdragna landshöfdingskai
Thott, deröfver yttrade sin stora förtrytelse. All
godsets innevånare togo således den ömmaste del
herrens sorg, då denna älskvärda fru, efter en lång
varig och svår sjukdom, i sin bästa ålder afled 1784
Efter den2a tid hade baron Barnekow föga trefnac
på det herrliga Widtsköfle, som nu förlorat sin bäst
prydnad. Hon saknades äfven af sina syskon, sär
deles a? bofmarskalken grefve Gustaf Bondes - fru
som, för att vara denna sin älskade syster närmare
förmått sin herre att köpa Wankifva gods i Skåne
En annan af samma slägt omtalas deremo
såsom en mycket hetlefrad herre, kanske kon
det sig något deraf, att han föddes i Bröm
samma ögonblick som denna stad som häfti
gast bombarderades af fransmännen. Det be-
rättas neml. att han vid manskapets exerse
rande stundom brukade kasta sig handlöst pi
en paroxysm af vrede. En gång lä
aft det besynnerliga infallet att ön:
t f-n måtte taga dem allihop och för:
dem raka vägen till h—e, så att blott er
tillbaka för att rapportera de andras
Sten Holck, som tyckes hafva vari!
dJunchhaussen, berättas följande löjlig:
pHerr Sten Holck hade varit öfverste uti fransk
tjenst, och var således ej utan tapperhet och för
tjenst, då han stridt under en Turenne och Luxem
burg. Den sednare delen af sin lefnad tillbragte har
på sina i Halland, hvarest han ännu omtala
såsom en crimlig ljugare och dum storskrytare. De
var han, som, vid berättelsen om ina resor, sade sig
vid hofvet i Beris hafva dansat så förträffligt, at
franska ambassadören skämdes i sitt hjerta deröfver
En annan gång berättade han sig ha varit närva:
rande, då ett glupande lejon angrep hela franska här
ren, utan att någon vågade nedhugga detsamma
Franska marskalken hade då frågat, om der ej fann:
någon jfutsk adelsman. När Holck i följd deraj
anmälde sig, hade marskalken yttrat: att de Holckar
pläga vara behjertade män, samt anmodat honom
att anfalla det förfärliga djuret. Detta åtog sig Holck
genast, men som han glömt värjan hemma, fattade
han den resolution att köra armen in i lejonets
öppna gap, hvilket så lyckades, att han fick tag i
dess svans, hvarefter han hastigt och lustigt vände
ut och in på hela djuret.
Han berättade äfven, huru han en gång i ung-
domen jagat uti Frölinge skog, och i en der befint-
lig sjö med laddstocken skjutit ett halftjog vildänder
så behändigt, att de alla sutit i rad på laddstocken,
liksom på ett spett. Då ingen båt fanns att tillgå,
hade han, för att få sitt jagtbyte till lands, gripit
till en jernharf, som han kastade ut öfver änderna,
för att dermed draga dem åt sig, hvilket lyckades
så väl, att han vid upptagandet fann icke blott än-
derna, utan dessutom en gädda hängande på hvarje
harfpinne. Man kan med högsta skäl räkna honom
bland en af tidens lika bereste som oputsade adels-
män, hvilket tydligt bevisade, att de mera sett bygg-
nader än umgåtts med folk, och att södra länders
artighet ej insupes med luften. Att somliga längre
tid bevistat utländska akademier och hemkommo lika
obelefvade, är prof derpå, att bokvett och folkvett
äro ganska skiljaktiga. Men att Holck, hvilken köpt
sig till öfverste, och såsom sådan var satt i nödvän-
dighet att bevista de storas sällskap, kunnat falla i
sådan grofhet, visar spänstigheten af den kraft, hvar-
med menniskolynnet ur en tvungen ställning åter-
går till den ursprungliga form, som af en slät upp-
fostran blifvit detsamma meddelad.,
Angående skyldigheten för vissa godsegare,
att i tre dagar underkålla biskopen och allt
hans följe under dennes besök på Rägen,upp-
lyser författaren, att det var en dryg tunga,
något när lika med 2 dagars underhåll åt hof-
staten, hvarpå en förteckning finnes införd i
Lagerbrings Svenska Historia.
Nemligen 2, skålp. honing, 6 pund hafra å 20
skäppor pundet, 4 pund rågmjöl, 4 pund hvetmjöl,
ett halft pucd kornmjöl, 3 pund malt, 4 pund pors
eller humla, 26 saltade, 14 lefvande svin, 46 saltade
okar, 26 seltade får, 44 byttor smör, 360 ostar, 360
höns, 180 gäss, 2 skålp, peppar och kummin, 4 skål-
pund sa!:, 8 valar sill, 360 stockfiskar, 2 marker
silfver till fårsk fisk, 2 mer silfver till bärarne, 4
mark silfver till marskalken, en half till under-mar-
skalken, 1 m:k till öfverdrotsen, en half till under-
drotsen, 2 öre silfver till vakthafv. i kapellet, 4 m:k
silfver ti!l öfverskänken, en half till under-skänken,
40 öre silver till källaren, 40 dito till köket, ett
halft öre till den som tvättade diskarne, 2 pennin-
gar till hbailfolket, 4 öre till den som utdelte ljusen,
4 öre till allmosegifvaren, 400 träfat, 400 trätallri-
kar, en half mark silfver till ved.n
kommer äfven åtskilligt om baron
Görgen Krabbe. Det säges bland annat, att
denne oiycklige herre sändt sitt guldar till sin
istaden varande fru, när han skulle arkebu-
seras på stadens torg (i Malmö) och att kloc-
kan stadnat i samma ögonblick som Krabbe
blef skjute
-Följar.I
rättelse om hertig Bogislaus, då
denne, åtföljd af sitt lands förnämsta ädlingar
gjorde en aadaktsresa till det förlofvade lan-
det, finnes äfven intagen.
Sedan detta riddaresällskap utbärdat en svår storm
vid kusten af Candia, öfverfölls det af 9 turkiska
sjöröfvarefarisg. Denna öfvermakt injagade sådan
skräck hos må af hertigens folk, att de togo sin
tilllykt under däck, hvarifrån hertigen sjelf fram-
drog dem vid håret. Striden fortgick sedermera med
största häftighet. och hertigen fäktade främst ispet-
sen för de sina. Nio pilar fastnade i hans sköld.
Faran ökades, då hertigens värja brast, sedan han
med densarzma genomborrat många turkar. Herti-
gen, som förgäfves sökte efter ett nytt svärd, ryckte
till sig ett stekspett, som var fullsatt med höns och