hvilkas möda och arbete förskaffar dem nöjen oc lustbarheter. Friherrinnan Barnekow, född af el den största ätt, hade de angenämaste gåfvor att gör sig älskad, och var den mildaste husfru och huldast moder för sina underhafvande. Hon ansåg ej sil ära för när, att deltaga i deras oskyldiga nöjen, fastä! hennes svägerska, den högdragna landshöfdingskai Thott, deröfver yttrade sin stora förtrytelse. All godsets innevånare togo således den ömmaste del herrens sorg, då denna älskvärda fru, efter en lång varig och svår sjukdom, i sin bästa ålder afled 1784 Efter den2a tid hade baron Barnekow föga trefnac på det herrliga Widtsköfle, som nu förlorat sin bäst prydnad. Hon saknades äfven af sina syskon, sär deles a? bofmarskalken grefve Gustaf Bondes fru som, för att vara denna sin älskade syster närmare förmått sin herre att köpa Wankifva gods i Skåne En annan af samma slägt omtalas deremo såsom en mycket hetlefrad herre, kanske kon det sig något deraf, att han föddes i Bröm samma ögonblick som denna stad som häfti gast bombarderades af fransmännen. Det berättas neml. att han vid manskapets exerse rande stundom brukade kasta sig handlöst pi en paroxysm af vrede. En gång lä aft det besynnerliga infallet att ön: t f-n måtte taga dem allihop och för: dem raka vägen till h—e, så att blott er tillbaka för att rapportera de andras Sten Holck, som tyckes hafva vari! dJunchhaussen, berättas följande löjlig: pHerr Sten Holck hade varit öfverste uti fransk tjenst, och var således ej utan tapperhet och för tjenst, då han stridt under en Turenne och Luxem burg. Den sednare delen af sin lefnad tillbragte har på sina i Halland, hvarest han ännu omtala såsom en crimlig ljugare och dum storskrytare. De var han, som, vid berättelsen om ina resor, sade sig vid hofvet i Beris hafva dansat så förträffligt, at franska ambassadören skämdes i sitt hjerta deröfver En annan gång berättade han sig ha varit närva: rande, då ett glupande lejon angrep hela franska här ren, utan att någon vågade nedhugga detsamma Franska marskalken hade då frågat, om der ej fann: någon jfutsk adelsman. När Holck i följd deraj anmälde sig, hade marskalken yttrat: att de Holckar pläga vara behjertade män, samt anmodat honom att anfalla det förfärliga djuret. Detta åtog sig Holck genast, men som han glömt värjan hemma, fattade han den resolution att köra armen in i lejonets öppna gap, hvilket så lyckades, att han fick tag i dess svans, hvarefter han hastigt och lustigt vände ut och in på hela djuret. Han berättade äfven, huru han en gång i ungdomen jagat uti Frölinge skog, och i en der befintlig sjö med laddstocken skjutit ett halftjog vildänder så behändigt, att de alla sutit i rad på laddstocken, liksom på ett spett. Då ingen båt fanns att tillgå, hade han, för att få sitt jagtbyte till lands, gripit till en jernharf, som han kastade ut öfver änderna, för att dermed draga dem åt sig, hvilket lyckades så väl, att han vid upptagandet fann icke blott änderna, utan dessutom en gädda hängande på hvarje harfpinne. Man kan med högsta skäl räkna honom bland en af tidens lika bereste som oputsade adelsmän, hvilket tydligt bevisade, att de mera sett byggnader än umgåtts med folk, och att södra länders artighet ej insupes med luften. Att somliga längre tid bevistat utländska akademier och hemkommo lika obelefvade, är prof derpå, att bokvett och folkvett äro ganska skiljaktiga. Men att Holck, hvilken köpt sig till öfverste, och såsom sådan var satt i nödvändighet att bevista de storas sällskap, kunnat falla i sådan grofhet, visar spänstigheten af den kraft, hvarmed menniskolynnet ur en tvungen ställning återgår till den ursprungliga form, som af en slät uppfostran blifvit detsamma meddelad., Angående skyldigheten för vissa godsegare, att i tre dagar underkålla biskopen och allt hans följe under dennes besök på Rägen,upplyser författaren, att det var en dryg tunga, något när lika med 2 dagars underhåll åt hofstaten, hvarpå en förteckning finnes införd i Lagerbrings Svenska Historia. Nemligen 2, skålp. honing, 6 pund hafra å 20 skäppor pundet, 4 pund rågmjöl, 4 pund hvetmjöl, ett halft pucd kornmjöl, 3 pund malt, 4 pund pors eller humla, 26 saltade, 14 lefvande svin, 46 saltade okar, 26 seltade får, 44 byttor smör, 360 ostar, 360 höns, 180 gäss, 2 skålp, peppar och kummin, 4 skålpund sa!:, 8 valar sill, 360 stockfiskar, 2 marker silfver till fårsk fisk, 2 mer silfver till bärarne, 4 mark silfver till marskalken, en half till under-marskalken, 1 m:k till öfverdrotsen, en half till underdrotsen, 2 öre silfver till vakthafv. i kapellet, 4 m:k silfver ti!l öfverskänken, en half till under-skänken, 40 öre silver till källaren, 40 dito till köket, ett halft öre till den som tvättade diskarne, 2 penningar till hbailfolket, 4 öre till den som utdelte ljusen, 4 öre till allmosegifvaren, 400 träfat, 400 trätallrikar, en half mark silfver till ved.n kommer äfven åtskilligt om baron Görgen Krabbe. Det säges bland annat, att denne oiycklige herre sändt sitt guldar till sin istaden varande fru, när han skulle arkebuseras på stadens torg (i Malmö) och att klockan stadnat i samma ögonblick som Krabbe blef skjute -Följar.I rättelse om hertig Bogislaus, då denne, åtföljd af sitt lands förnämsta ädlingar gjorde en aadaktsresa till det förlofvade landet, finnes äfven intagen. Sedan detta riddaresällskap utbärdat en svår storm vid kusten af Candia, öfverfölls det af 9 turkiska sjöröfvarefarisg. Denna öfvermakt injagade sådan skräck hos må af hertigens folk, att de togo sin tilllykt under däck, hvarifrån hertigen sjelf framdrog dem vid håret. Striden fortgick sedermera med största häftighet. och hertigen fäktade främst ispetsen för de sina. Nio pilar fastnade i hans sköld. Faran ökades, då hertigens värja brast, sedan han med densarzma genomborrat många turkar. Hertigen, som förgäfves sökte efter ett nytt svärd, ryckte till sig ett stekspett, som var fullsatt med höns och