kycklingar, och började med detta en förtviflad strid.
En stor turk, som flera gånger försökte att springa
ombord på hertigens skepp, fick sin bane af stek-
spettet, som rändes honom i halsen. Slutligen blef
segren på hertigens sida, och då han lyckligen an-
lände till Jerusalem, slog han der till Johanniter-
riddare dem af sina hjeltar, som mest utmärkt sig i
drabbningen.
Christian Malteson Wiffert omtalas såsom
en ganska tapper herre. Han eröfrade i sla-
get vid Falkenberg, med egen hand från de
svenske en fana, som till vedermäle af denna
hjeltebragd upphängdes öfver hans graf i Feld-
balle kyrka i Danmark, der nu äfven följande
grafskrift läses: Lef så, att du kan lefva; tänk
så, att du kan döl
Om erkebiskopen Anders Suneson, som blef
med spetälska belagd och derunder vistades på
Ifvö, sedan han lemnaåt erkebiskopsdömet till
sin frände Absalon (Axel Hvide), förmäles, att
han derstädes skall hafva fört en så gudelig
lefnad, att han blifvit såsom helig ansedd; varandes
en hel bok skrifven om denne erkebiskops mirakler.
Af desamma anför Hvidfeld följande till läsarens
uppbyggelse, men men utan att vilja gå i borgen
för sannfärdigheten. När erkebiskopens betjenter vid
en julhögtid fått frihet att roa sig, men vinet bör-
jade tryta, skickade prelaten en dräng att hemta vat-
ten från närmaste källa; men då han frambar vatt-
net, fanns det vara förvandladt i vin. Afven andra
gången, som drängen skickades till källan, skedde
samma under. När han tredje gången sändes åstad,
förbjöds han af erkebiskopen att smaka på drycken
under vägen; men då detta förbud ej åtlyddes, hade
han vid återkomsten ej annat än vatten att fram-
bära, emedan erkebiskopen på sådant sätt bestraffa-
de hans otro och ringa tillit till sin husbondes un-
dergörande kraft.
Anders Suneson bevisade äfven sin stora lärdom
genom författande af flera böcker, såsom ett hexa-
metriskt carmen, innehållande förklaring på synner-
liga stycken i den himmelska lärdomen; och en an-
nan på vers om de 7 sakramenterna, samt en latinsk
öfversättning af skånska lagen, som sedan finnes ut-
gifven af Hvidfeld.
Om den originelle Malte Ramel, Hans Ra-
mels son finner man rätt roliga anteckningar.
Malte Ramels lefnad var eljest nog blandad med
den gammaldags enfaldigheten i seder, som hos den
fordna skånska adeln gick nära till besynnerlighet.
Han hade den vanan, att ofta tala för sig sjelf på
hålfbruten danska, och att ständigt mumla: Malte
Ramel 4; Malte Ramel 2, Malte Ramel 3, Malte
Ramel 4, hvilka sista tal han många gånger upp
repade. När han läst sitt penningehvalf, stod han
alltid och kände på dörren tills han räknat till 12,
med mera dylikt, som torde härrört från vanan att
öfverse sina räkenskaper, hvilka dock före grefvin-
nans tid voro föga vidlyftiga, emedan fogdarne me-
rendels höllo karfstockar, hvilka bilades med dryga
summor af plåtar och hvita penningar. När de se-
dermera kommo med grefvinnans sedlar på gjorda
anticipationer, sade grefven sig hafva varit mycket
bättre belåten med sådana fogdar, som hvarken
kunde räkna aller skrifva, emedan desse aldrig in-
funnit sig med papperslappar.
Han såg gerna sin betjening må väl, och missun-
nade ej sina fogdar en skälig vinning. Då grefvin-
nan en gång öfvertalt honom att fördrifva en fogde
på Sireköpinge, och denne, vid underrättelsen härom,
stormodigt svarade grefven, att han nog egde så
många hundra daler, att han kunde köpa sig ett
hemman, sade hr Malte till samma fogde: Nå- väl,
far då hem igen, och sköt både mitt och ditt.
Han föreställde sedan grefvinnan, att det vore aldra
bäst behålla den som redan stulit sig rik, och gjorde
följande sinnrika tillägg: atl den svultna lusen gna-
ger värre än den mättan.
När han en annan gång beslog en fogde, att hafva
utstulit ut räkningen en hel veckas tröske, yttrade
han: det var för mycket: du skall layja så, att
vi ha lite hvar. Hans godhet gick stundom ända
till flathet. ,En gång då fogden på Sireköpinge som
fann sig generad af husbondens ankomst, sade att
der ej fanns hö till herrens spannhästar, reste hr
Malte, oaktadt kusken sade att der fanns mer än
tillräckligt hö, i mörkret derifrån, utan att säga an-
nat till fogden, än: du må skämma dig, att ej
unna mina hästar så mycket hö, som de äta en
natt. .
Du må skämma dig! var det hårdaste han nå-
gonsin sade. Då en skogstjuf vid Maltesholm ned-
huggit en ung bok, som herrn kallade sin egen, och
derföre såsom en missgerningsman framfördes, slapp
han med, att höra: du må skämma dig! Du måtte
keldre tagit det största träd på hela skogenn.
Uti sin andakt var han ifrig, och läste alltid högt,
samt med lif och värma. Fader vår paraphrasera-
de han mångfaldigt, och syndabekännelsen begynte
han alltid således: Jag, jag Malte Ramel, fattig
syndig, syndig menniska,. Uti sina böner uppre-
pade han alltid sitt namn på lika sätt; hvaraf hän-
de, att öfverste Barnekow, som på ett främmande
ställe låg i rummet bredvid Ramel och hörde ho-
nom ropa: Herre Jesus, hjelp Malte Ramel! trod-
de någon ville mörda honom, och hastade med dra-
gen värja till Ramels undsättning; men fann honom
ysselsatt med att bedja. Han läste på samma sätt
till bords, hvaråt hans unga svägerska, fröken Anna
Christina Liewen, någon gång råkade att skratta,
hvilket gubben ej kunde förlåta henne, och troddes
detta vara förnämsta orsaken, hvarföre han aldrig
ville bifalla till hennes af grefvinnan förordade gif-
termål med deras son Hans. Då grefvinnan föror-
dade detta, sade han helt kallsinnigt: Nej min
sann ! hvilket var hans sätt att bedyra något, om
Hans skall ha Anna Stina.
Deremot såg han med mycket nöje sin sons äkten-
skap med fröken Amalia Lewenhaupt, hvilken han
ilskade som eget barn, och sjelf, i faders ställe för-
le i brudstolen. När grefvinnan föreställde honom,
ut han till en så högtidlig akt borde hafva en grann
slädning, och åtminstone för den dagen borde bort-
ägga sin gamla grå råck, svarade han väl: nej,
nin sann! men det oaktadt lät han hemligen ät
ig förfärdiga en ny sammetsklädning, hvari han på
röllopsdagen inställde sig hos grefvinnan, med för-
rågan, om han anu var god nog, att följa fram
—LAk——— ——