Markisen är redan här, ers nåd, sade kam-
martjenaren. ;
Bed honom då förnöja sig med litet musik,
under det han väntar.
Albrekt, som stod i rummet bredvid, hade
sjelf hört hennes önskan och skyndade nu att
uppfylla den. Som han var en skicklig pia-
nist, flöto tonerna än Jjufva och smekande, än
vilda och stormande under hans konstnärs-
mässiga fingrar.
Temligen länge fick han qvardröja vid in-
strumentet, men ändtligen förrådde reglarnas
frånskjutande att dörrarna skulle öppnas. To-
nerna tystnade, och glad och lycklig flög han
emot den kommande tanten. Han studsade
dock något tillbaka vid åsynen af hennes all-
varsamma drägt och utseende.
Grefvinnan var alldeles -svartklädd, och den
hvita camelian hon funnit vid sin fot, var fä-
stad vid hennes skärp, och den enda prydnad
hon bar. I ena handen höll hön en fint ar-
betad rotkorg, hvaruti flere blanka nycklar lågo
jemte den fina näsduken, i den andra höll hon
tvenne bruina bref. os
Du förvånas öfver mig, Albrekt,; sade gref-
vinnan sedan hon emottagit hans helsning,
men det är ej så alldeles utan orsak, som du
ser mig i denna! svarta drägt. Jag har nyss
fått tvenne bref med posten. Det ena af en
ganska glad beskaffenhet, ty det ger mig hopp
att snart återse en älskad syster; men det an-
dra är motsatsen. ij
Det har väl ingen olycka händt er, min äl-
skade tant, utropade Aibrekt med tydlig oro
i det han bjöd grefvinnan sin arm för att led-
saga henne ut i förmaket.
Jag vet ej om jag bör säga olyckan, sade
grefvinnan under det hon lät sig föras af bror-
sonen till en beqväm emma, som i detta prakt-
rum var hennes käraste plats. Men sorglig
och af en bekymmersam beskaffenhet, isynner-
het i ekonomiskt afseende. Ser du detta bref
ifrån Normandie, från vårt gamla stamgods;
det notificerar mig att slottets åldrige inten-
dent blifvit död. Detta gör mig i flera fall
bekymmer, ty jag vet ej hvilken. jag kan få,