OO MVA LUSPA MPS UL SfE REPOTLURTELE SITER FER stamfäder, nästan underkastade tyranniets godtycke Huruvida Taciti Sviones äro med dessa identiska lärer icke hafva sig så lätt att bevisa; men att ha ej varit i deras land och der sett deras hemseder lär deremot vara noga bekant. Att de på krigstå; voro anföraren lydige bevisar icke dennes envä!de Derhän kan väl icke heller Wildes arbitrium ty das, anfördt såsom ett öfvergångsstadium från more. till leges. Att afskyn för mångas styrelse icke va rit så afgjord, synes af de många Fylkis-, Sjöoch Näs-konungar m. fl. som äldsta historien vet om tala, ej heller hade det factum, som Tiden sjelf an för, att 5 konungar på en gång dränktes vid Mul källa, kunnat äga rum, om allenastyrelsen den ti den varit så gifven, som Tiden vill låta påskina En patriarkalisk styrelse utestänger icke heller folk representationen; ty är styrelsen verkeligen en Fa ders, så höres gerna de mogna sönernas röst. On också Odens ättlingar icke skulle hafva behöft akt: på denna röst, är dock tiden urgammal nog, frår hvilken den börjat göra sig gällande. — Att denn: röst alltid berodde af tilltagsenhet och kroppsstyrka är ett påstående, utan skälig grund. Tillfälliga miss bruk kunde ej upphäfva sjelfva rättighetens likhe för alla, om också många icke ville begagna den: samma. Utan denna rättighet hade väl ingen kun nat infinna sig; dock tyckes sjelfva Tiden medgifva att samlingen varit talrik, åtminstone vid det be kanta tillfället under Olof Skötkonung. Månne me nigheten så skulle hafva infunnit sig för att blot vara åhörare? Valdes lagmännen af folket, så torde de ock böra anses af detsamma hafva fått rättighet att föra dess talan; med deras insättande i konun: gens råd fingo de först ett annat intresse. Om oci 0:of Skötkonung ansåg sig tvungen att ge vika så erkände han ju derigenom folkviljan, om icke orden dock i gerningen, och detta är väl det amplaste erkännande. Ått någon, genom samhällsfördrag ordnad, demokrati då fanns eller någonsin funnits i Sverige, har aldrig varit påstådt. De århundraden, då under Sverkerska och Erikska ätterna nästan hvarje konung, genom inbördes krig och sin företrädares mord, uppsteg på den blo. diga thronen för att lika blodigt nedstiga från densamma: då under Folkungaätten konungarna och deras bröder med hvarannan täflade uti inbördes svek, förräderi och lönnmord: då ändtligen Calmar-unionen än söndrade hierarkien och aristokratien till strid emot hvarannan, än förenade dem i strid emot konungen eller folket, ödelade landet, förnedrade dess barn till lastdjur och sluteligen hann sitt mål i ett österländskt blodbad: dessa århundraden har jag kal lat mörka, så mycket mer som det ljus och den frid, som, christendomen bordt medföra, undanhölls folket, och religionen vändes i påfvedöme under ett presterskap, allt mer nedsjunkande i okunnighet, girighet och sedeslöshet. Hyad båtar ljuset om det ställes under ena skäppo eller missbrukas att vilseleda? Må detta vara det ljus, som TIdEÅ prisar; men icke allenast den TUtherska presten, utan hvarje förnuftig menniska skall kalla för mörksens denna tid, då dei blödande döende fäderneslandet syntes, om någonsin, bjelplöst förloradt. Att likväl ur all denna förvirring något godt kunde utvecklas, är ett bevis på den ledande Försyn, som, då den tillstädjer det onda, sätter der ett visst mål före och styrer till en god utgång. — Hade icke, såsom Moses för Israels, Gustaf Wasa blifvit väckt för Sveriges befrielse, torde mörkret ännu längre fått regera. Att tillvälla sig ensam den makt, som man förut med någon haft gemensam, lärer vara nära nog det samma som usurpation, om också den undanträngde icke kan göra nägon reklamation. Christendomen var icke skulden till folkets uteslutande från riksmötena, utan religionens missbruk af maklystnaden i presterlig och ridderlig drägt. — Både före och efter denna tid hafva ju de christna folken kunnat rådpläga om sina angelägenheter. Detta vederlägges icke af de anförda citationerna om lagmännens sträfvande till aristokrati, om ståndens uppkomst m. m. — Herredagarne medgåfvo visst icke den ordnade och lagliga folkrepresentalion, som Tiden säg hafva bundit konungamakten från Allhärjartingens försvinnande. På de 2 första seklerna, då Evangelium fredligt fick sprida sitt ljus i Svea land, kan Geijers poetiska åskådning af christendomens uppgång hafva sin tillämpning; men att han menat de af mig påpekade århundraden, gränsar till det otroliga, heldst med hans kända värma för personlighetsprincipen. I en föregående tid ligger alltid den följandes ungdomslif; förvirringen på ytan är emedlertid, så länge den varar, lika bedröflig, om ock ur det dolda djupet sedan uppstå bilder, som skalden i förhand lånade ur önskningarnas verld. Konungarna Gustaf I och Carl XI må hafva haft hvilka valspråk som heldst, så vete vi dock, att den förre, näst Gud, tackade svenska folket, som upphöjt honom till ett så förnämligt embete, och den sednare kunde väl icke alldeles förgäta, att hans fader af detta samma folk emottagit kronan, och att arfvet af densamma, såisom allt dylikt arf, icke var annat än ett, genom ättefadren, utsträckt val. Ingendera kan anses så fördomsfull att han trodde, det Guds band omedelbart satt kronan på hans hufvud. J. G. Askengren. (Insändt.) Som Aftonbladet för den 44 dennes innehålier en från Östgötha-Correspondenten, hemtad artikel, innefattande klander af den nyligen skedda utnämningen till regementsläkarebeställningen vid andra Lifgrenadierregementet, får insändaren anhålla,-det redaktionen jemväl behagade meddela allmänheten nedanstående, förnämligast från offentliga handlingar bemtade upplysningar, hvilka ådagalägga obefogenheten af Correspondentens, öfver den skedda ut nämningen fällda omdöme. . Skulle redaktionen af Östgötha-Correspondentem jemväl vilja lemna sin publik del af hvad insända ren nu går att meddela, afgåfve den derigenom pro på en rättskänsla, lika sällspord som aktningsvärd då den förmår göra sig gällande. . Förhållandet med ifrågavarande befordringsmål ä i korthet följande: Till den lediga tjensten hade inom fatalietiden utgång anmält sig följande sökande: 4:0 Bataljons läkaren vid andra Lifgrenadierregementet, doktor Sö derström; 2:0 regementsläkaren vid Westerbotten fältjägarecorps, doktor Hvitfeldt, och 3:0 regements läkaren vid Smålands grenadiercorps, doktor Eger DE sundhetskollgium, till förslags upprättande företog granskning af ansökningshandlingarne, be funnos de 2:ne förstnämnde sökanderne stå hvaran dra i kompetent tjenstetid så nära, att skilmade dem emellan icke ens utgjorde en månad. Doktc Söderströms tjensteår uppgingo nemligen till 44 i 10 månader och 27 dagar, hvaretaot doktor Hvi Ifeldts tjensteförteckning, att räkna från dagen då ha lundergick medicine licentistexamen, upptog 25 d gar mindre, eller 42 25 40 månader och 2 daga Doktor Söderström hade att åberopa endast batö fi jonsläkaretjenste7r, nemligen omkring 2. år Y Jemtlands fMitjägareregemente samt återstoden VY -landra I Vtgrenadierregementet. Doktor Hvitfeldt de lew företedde 3!4 tjensteår såsom bataljonsläka och 8!V, år såsom regementsläkare; samt hade i Triot mera än 10 år innehaft lazarettsoch kurhu