OO MVA LUSPA MPS UL SfE REPOTLURTELE SITER FER
stamfäder, nästan underkastade tyranniets godtycke
Huruvida Taciti Sviones äro med dessa identiska
lärer icke hafva sig så lätt att bevisa; men att ha
ej varit i deras land och der sett deras hemseder
lär deremot vara noga bekant. Att de på krigstå;
voro anföraren lydige bevisar icke dennes envä!de
Derhän kan väl icke heller Wildes arbitrium ty
das, anfördt såsom ett öfvergångsstadium från more.
till leges. Att afskyn för mångas styrelse icke va
rit så afgjord, synes af de många Fylkis-, Sjö- och
Näs-konungar m. fl. som äldsta historien vet om
tala, ej heller hade det factum, som Tiden sjelf an
för, att 5 konungar på en gång dränktes vid Mul
källa, kunnat äga rum, om allenastyrelsen den ti
den varit så gifven, som Tiden vill låta påskina
En patriarkalisk styrelse utestänger icke heller folk
representationen; ty är styrelsen verkeligen en Fa
ders, så höres gerna de mogna sönernas röst. On
också Odens ättlingar icke skulle hafva behöft akt:
på denna röst, är dock tiden urgammal nog, frår
hvilken den börjat göra sig gällande. — Att denn:
röst alltid berodde af tilltagsenhet och kroppsstyrka
är ett påstående, utan skälig grund. Tillfälliga miss
bruk kunde ej upphäfva sjelfva rättighetens likhe
för alla, om också många icke ville begagna den:
samma. Utan denna rättighet hade väl ingen kun
nat infinna sig; dock tyckes sjelfva Tiden medgifva
att samlingen varit talrik, åtminstone vid det be
kanta tillfället under Olof Skötkonung. Månne me
nigheten så skulle hafva infunnit sig för att blot
vara åhörare? Valdes lagmännen af folket, så torde
de ock böra anses af detsamma hafva fått rättighet
att föra dess talan; med deras insättande i konun:
gens råd fingo de först ett annat intresse. Om oci
0:of Skötkonung ansåg sig tvungen att ge vika
så erkände han ju derigenom folkviljan, om icke
orden dock i gerningen, och detta är väl det amp-
laste erkännande. Ått någon, genom samhällsför-
drag ordnad, demokrati då fanns eller någonsin fun-
nits i Sverige, har aldrig varit påstådt.
De århundraden, då under Sverkerska och Erik-
ska ätterna nästan hvarje konung, genom inbördes
krig och sin företrädares mord, uppsteg på den blo.
diga thronen för att lika blodigt nedstiga från den-
samma: då under Folkungaätten konungarna och
deras bröder med hvarannan täflade uti inbördes svek,
förräderi och lönnmord: då ändtligen Calmar-unionen
än söndrade hierarkien och aristokratien till strid
emot hvarannan, än förenade dem i strid emot ko-
nungen eller folket, ödelade landet, förnedrade dess
barn till lastdjur och sluteligen hann sitt mål i ett
österländskt blodbad: dessa århundraden har jag kal
lat mörka, så mycket mer som det ljus och den frid,
som, christendomen bordt medföra, undanhölls folket,
och religionen vändes i påfvedöme under ett pre-
sterskap, allt mer nedsjunkande i okunnighet, girig-
het och sedeslöshet. Hyad båtar ljuset om det stäl-
les under ena skäppo eller missbrukas att vilseleda?
Må detta vara det ljus, som TIdEÅ prisar; men icke
allenast den TUtherska presten, utan hvarje förnuftig
menniska skall kalla för mörksens denna tid, då dei
blödande döende fäderneslandet syntes, om någonsin,
bjelplöst förloradt. Att likväl ur all denna förvir-
ring något godt kunde utvecklas, är ett bevis på den
ledande Försyn, som, då den tillstädjer det onda,
sätter der ett visst mål före och styrer till en god
utgång. — Hade icke, såsom Moses för Israels, Gu-
staf Wasa blifvit väckt för Sveriges befrielse, torde
mörkret ännu längre fått regera.
Att tillvälla sig ensam den makt, som man förut
med någon haft gemensam, lärer vara nära nog det
samma som usurpation, om också den undanträngde
icke kan göra nägon reklamation. Christendomen
var icke skulden till folkets uteslutande från riks-
mötena, utan religionens missbruk af maklystnaden
i presterlig och ridderlig drägt. — Både före och
efter denna tid hafva ju de christna folken kunnat
rådpläga om sina angelägenheter. Detta vederlägges
icke af de anförda citationerna om lagmännens sträf-
vande till aristokrati, om ståndens uppkomst m. m.
— Herredagarne medgåfvo visst icke den ordnade
och lagliga folkrepresentalion, som Tiden säg
hafva bundit konungamakten från Allhärjartingens
försvinnande.
På de 2 första seklerna, då Evangelium fredligt
fick sprida sitt ljus i Svea land, kan Geijers poetiska
åskådning af christendomens uppgång hafva sin til-
lämpning; men att han menat de af mig påpekade
århundraden, gränsar till det otroliga, heldst med
hans kända värma för personlighetsprincipen. I en
föregående tid ligger alltid den följandes ungdomslif;
förvirringen på ytan är emedlertid, så länge den
varar, lika bedröflig, om ock ur det dolda djupet
sedan uppstå bilder, som skalden i förhand lånade
ur önskningarnas verld. Konungarna Gustaf I och
Carl XI må hafva haft hvilka valspråk som heldst,
så vete vi dock, att den förre, näst Gud, tackade
svenska folket, som upphöjt honom till ett så för-
nämligt embete, och den sednare kunde väl icke
alldeles förgäta, att hans fader af detta samma folk
emottagit kronan, och att arfvet af densamma, såi-
som allt dylikt arf, icke var annat än ett, genom
ättefadren, utsträckt val. Ingendera kan anses så
fördomsfull att han trodde, det Guds band omedel-
bart satt kronan på hans hufvud.
J. G. Askengren.
(Insändt.)
Som Aftonbladet för den 44 dennes innehålier en
från Östgötha-Correspondenten, hemtad artikel, in-
nefattande klander af den nyligen skedda utnämnin-
gen till regementsläkarebeställningen vid andra
Lifgrenadierregementet, får insändaren anhålla,-det
redaktionen jemväl behagade meddela allmänheten
nedanstående, förnämligast från offentliga handlingar
bemtade upplysningar, hvilka ådagalägga obefogen-
heten af Correspondentens, öfver den skedda ut
nämningen fällda omdöme. .
Skulle redaktionen af Östgötha-Correspondentem
jemväl vilja lemna sin publik del af hvad insända
ren nu går att meddela, afgåfve den derigenom pro
på en rättskänsla, lika sällspord som aktningsvärd
då den förmår göra sig gällande. .
Förhållandet med ifrågavarande befordringsmål ä
i korthet följande:
Till den lediga tjensten hade inom fatalietiden
utgång anmält sig följande sökande: 4:0 Bataljons
läkaren vid andra Lifgrenadierregementet, doktor Sö
derström; 2:0 regementsläkaren vid Westerbotten
fältjägarecorps, doktor Hvitfeldt, och 3:0 regements
läkaren vid Smålands grenadiercorps, doktor Eger
DE sundhetskollgium, till förslags upprättande
företog granskning af ansökningshandlingarne, be
funnos de 2:ne förstnämnde sökanderne stå hvaran
dra i kompetent tjenstetid så nära, att skilmade
dem emellan icke ens utgjorde en månad. Doktc
Söderströms tjensteår uppgingo nemligen till 44 i
10 månader och 27 dagar, hvaretaot doktor Hvi
Ifeldts tjensteförteckning, att räkna från dagen då ha
lundergick medicine licentistexamen, upptog 25 d
gar mindre, eller 42 25 40 månader och 2 daga
Doktor Söderström hade att åberopa endast batö
fi jonsläkaretjenste7r, nemligen omkring 2. år Y
Jemtlands fMitjägareregemente samt återstoden VY
-landra I Vtgrenadierregementet. Doktor Hvitfeldt de
lew företedde 3!4 tjensteår såsom bataljonsläka
och 8!V, år såsom regementsläkare; samt hade i
Triot mera än 10 år innehaft lazaretts- och kurhu