dala, på hvars egor backstugusittaren Anders
Björn bland andra har sin bostad. Till denna
skizz sällar sig på sätt och vis, hvad ämnet
beträffar, en annan i samma häfte, kallad Skjuts-
bonden; men på det den i många fall ganska
sorgliga matieren ei må trötta läsaren genom
att för mycket röra blott svenska förhål-
landen, har förf. skickligt slagit en helt och
hållet annan skizz emellan dem begge. Den
handlar om Francesco Francian, den Bolog-
nesiska målarskolans grundläggare. Gustaf
Wasa och Prestupproret rör de begge prela-
terne Peder Sunnanväders och mäster Knuts
rebelliska försök mot Gustaf I; skildringen slu-
tar med erkebiskop Knuts afrättande på Stock-
holms Stortorg. Afven i England visar sig
förf. hemma; han har skrifvit vAnna Mont-
ford), den dramatiska konstens triumf på Drury-
lane. Denna skizz är ännu i 3:dje häftet ej
afslutad. — Såsom tid och rum, så här vid jul,
nekas oss för att ingå i större utförlighet, måste
vi denna gång nöja oss med det sagda, och ön-
ska endast genom en reproduktion, som vi valt
ur Skjuisbonden, gifva de läsare, hvilka icke
redan känna Albano, ett prof på hans fram-
ställningssätt:
Det brikades af alla krafter inom rådhuset i X-
köping. Den stora våningen var af magistraten upp-
låten till en annoncerad glädjefest, med hvilken
borgmästare och råd, på kronprinsens födelsedag,
ville högtidligt proklamera sina underdåniga känslor.
Alla stadeus dignitärer hade slagit sina hufvuden
tillsammans, för att bibringa ett visst utseende af
öfverflöd åt tillställningen; ja, man kunde påstå:
att i hvart enda rum spelade lyxen så förföriskt sin
roll, att den inom orten annars välkända fattigdo-
men ej vågade knysta.
Den efterlängtade högtidsdagen kom, och redan
hade ljusen blifvit tända i balsalongen, under det
att det ena ekipaget efter det andra rullade in uti
staden. Visserligen hade en icke så oansenlig tig-
garhop lägrat sig omkring de rykande mareschallerna
vid stora rådhustrappan, och hade troligen stört il-
lusionen, om icke i detsamma en långsam och väl-
kommen strid om herraväldet hade börjat emellan
de konstgjorda glädje-eldarna och det infallande na-
turliga mörkret, med sitt thy åtföljande snöyr.
Ungefär tvenne mil från X-köping låg Flänginge
gästgifvaregård. Vägen emellan de båda stationerna
slingrade sig ömsom öfver höga och branta bergs-
kullar, ömsom öfver flacka och sumpiga ängar. Flera
gånger hade skjutslaget hos landshöfdinge-embetet
klagat öfver den alltför långa och tungkörda vägen,
men alltid fått till svar: ju längre skjutshåll, ju dry-
gare betalning. Att hästarne icke här kommo med
i beräkningen var ju naturligt, såsom hörande till
framåtskridandets parti, detta i allmänhet, så anti-
podiskt sinnadt till höga vederbörandes.
Klockan strax efter fem på eftermiddagen stannade
en norsk cariol vid Flänginge hållstuga. -I åkdonet
satt en herre, insvept uti en skinnfodrad rock, som
var omsorgsfullt igenknäppt. Knappt hade den re-
-sande stannat sin flåsande och sönderpiskade dragare,
förr än ett väldigt rop på hållkarlen afbröt tystnaden
på stället.
Hålkarlen dröjde ej att infinna sig.
En häst genast, fordrade mannen i cariolen.
Det finns ingen inne, svarade sous-chefen på
stället.
Hvad djefvulen! ingen häst — det är omöjligt,
dundrade den resande.
Herrn må titta i dagboka, om han ej tror mig,
sade hållkarlen tvärt.
Hit med boken!,
Denna framlemnades. Efter en hastig och mörk-
nande blick i densamma, kastades boken åt drängen,
som anbefalldes att hastigt skaffa häst. Beredd att
ögonblickligt åtlyda tillsägelsen, hejdades hållkarlen
af den resande med denna fråga:
Karl, hur lång tid ämnar du låta mig sitta här,
i detta förbannade hundväder?
En timma eller sex qvart på sin höjd.
Således en evighet. Men jag säger dig, drum-
mel, att om jag ej har häst inom qvarten, så — be-
klagar jag mera dig, än mig. .
Det är en dryg halfmil till reserven.
Jag ger tusan djeflar reserven, och måste innan
balen börjar vara i X-köping. Hör du, tjurskalle,
annars klappar jag pelsen på dig.
Detta tyckte hållkarlen, som annars var en foglig
menniska, något för mycket. Eftertryckligt svarade
han endas:: Finner herrn tiden för lång och vädret
för fult, så kan han gå in i stugan och lugna sig.
Jag känner min skyldighet, har haft att göra med
resande förr, och låter ej topprida mig, aldra minst
af en sådan der snasker, så sannt jag heter Lars
Olsa i Flärginge. Sedan denna tillrättavisning var
uttalad, vände sig hållkarlen om och försvann.
Den resande, en liten och spenslig samt bleklagd
kunglig sekter, en af de s. k. liljorna på marken,
hade formligen af borgmästare Floderus i X-köping
blifvit inviterad, att med sin närvaro hedra balen.
De båda herrarne hade gjort bekantskap under sista
badsejouren i Warberg, der vår sekter, såsom ett
ställets lejon, hade visat en något utsträckt attention
för mamsel! Ulla Floderus, en dotter till nämnde
borgmästare. Skriftligen hade vår man i verken
anhållit om första valsen med sitt ideal; och det
var ju ej att undra på, om han nu, så kort tid före
den lyckliga, efterlängtade stunden visade sig uti ett
slags gäsnings- eller febertillstånd, och alldra helst
efter den nyss emottagna underrättelsen om vänt-
ningen. Dock — vid hållkarlens ord öfvergick ber-
serkavreden hastigt till en sentimental ödmjukhet.
Så bryter sig den våldsamma floden mot den damm,
som är starkare än han.
Betäckt af snöslask steg vår sekter så varsamt ur
kariolen, ingick i det nyss eldade rummet för re-
sande och började snart förlora sig i spekulativa
drömmar. Att vara eller icke vara — mumlade
han — derom är frågan. Dock, förr en tiggare i
Stockholm, än en Cresus på landet, detta fattiga,
otrefliga och dumma bondland, med sina snuskiga
orrkojor, sina fulla hönder, sina tråkiga skogar, illa-
luktande träsk och tröttande landsvägar. Men för
att lefva, måste man mången gång beqväma sig att
tjuta med vargarna; alltså fram Silfverstjerna att
lysa oeh behaga. Man säger att gubben Floderus är
rik, är det lika säkert, som att den der mamsellen,
hans dotter, är en fullkomlig hönspiga, nå välan! så
måste nyttan vå för nöiet. I andanom ser jag hurra