vodet, samt derigenom likasom gjorde den ena begäran beroende af den andra, så kunde således icke utan orättvisa eller kränkande af den held fullmakten lemnar, den ena delen al begäran bifallas och den andra afslås 2). — Men der fanns, säger man, en tredje utväg, den newligen, att afslå ansökningen i sin helhet. Dei återstår då att tillse, dels om detta varit rättvist, dels med statens sanna fördel öfverensstämmande. Då lotsdirektören Lundstedt utnämndes till embetet, ombesörjdes det s. k. svenska sjökarteverket af viceamiralen G. al Klint, som dermed fortior till sin död, hvarefter det öfvertogs af bans son, kaptenen vid flottan af Klint, hvars tidiga bortgång ändade hans verksamhet äfven i detta fall. Icke utan sannolikhet hade amiral af Klints arfvingar då med fördel kunnat till utländningen afyttra de vigtiga samlingarne, tillhörande berörde verk, men af fosteriändskt nit föredrogo de deras qvarblifvande inom laudet. Samlingarnes inköp för allmän räkning medförde nödvändigheten af karteverkets upprätthållande genom statens försorg. — Amiral af Klint och hans efterträdare i omsorgen kirom hade derför årligen erhållit af kronan 1,666 rdr 32 sk. banko. Då denna omsorg öfvertogs af staten jemte författandet af dermed i sammanhang stående kustbeskrifvingar vödvändigheten att i möjligen största utsträckning tillhandahålla de sjöfarande så välj kartor som beskrifningar, den härför nödiga korrespondens och kontroll, så torde med skäl kunna frågas, huruvida hela denna nya detalj, med. iaktiagande af rättvisa, kunde utan vidare omständ:;aeier öfverflyttas på lotsdirektören 3), såsom tillika chef för det förra sjökartearkivet? Kunde sådant icke ske åtminstone utan vedergällning, derom alla torde vara ense, så vore det ock i och med detsamma hvad man säger hugget som stucket. Om åter någon sådan icke ansågs behöfva ifrågakomma, så innefattar fullmakten och uppfyllda åligganden ingen säkerhet att få behålla sin tjenst, emedan man i sådant fail kunde påbörda innehafvaren så många nya bestyr och omsorger, att han skulle nedtryckas eller nödgas lemna tjensten, tvifvelsutan mycket beqvämt för att göra sig af med en person den man ville blifva qvitt, men för ingen del rättvist 2). Men ej nog med orättvisan deri, det vore icke! heller nyitigt och ändamålsenligt, emedan tjensten komme derigenom att lida: under de sista 20 åren har svenska fyroch båkväsendet till den grad gått framåt, att det ej torde finnas någon gren af den allmänna förvaltningen, som gjort sådana framsteg. Sverige står i berörde afseende nu i jemnbredd med dem af utländningen, som gått längst. Förtjensten deraf är! tvifvelsutan i första rummet deras. som lemnat anslagen, men att icke tillerkänna nuvarande lots-direktören, som i 47 år bestridt embetet, en betydlig del i framgången, vore ej rättvistj — vackra anstalier för lots-barnens undervisning hafva under tiden äfven kommit till verkställighet och bära goda frukter. Om nu genom det tillkomma stora antalet af nya fyrar, dessas ändamålsenligare inrättning med flera omsorger Lots-direktörens embetshandläggning blifvit flera hundra procent utvidgad, hvarigenom den numera kan anses upptaga en mans hela verksamhetsförmåga, vore det väl då i administrativt afseende klokt, att ytterligare hopa på samma man nya maktpåliggande omsorger? Måste det ej förutsättas alt, äfven med största ansträngning och bästa vilja, krafterna, serdeles hos en äldre man, skola svika, och tjensten på ett eller annat håll deraf lida?) Saken företer dock ännu en sida: enligt den för kongl. förvaltaingen af sjö-ärendena utfärdade instruktion, är lots-direktören ledamot af förvaltningen, med skyldighet att, utom del hans detalj tillhörande ärenden, äfven vid del 2 militärledamöternas förfall, handlägga hvad! dem åligger. De militära ledamöterne hafva,l utom lönerna vid flottan, årliga arfvoden af 800! rdr bko hvardera. Den ena militärledamoten har lika lön som lots-direktören. Vore det väll då billigt att borttaga det arfvode af 600 rdr lots-direktören hittils åtnjutit, på den grund, att han ej medhinner sköta nya men nödvändiga detaljer, under det berörde militärledamot, med lika lön på stat som han, derutöfver uppbär 800 rdrs arfvode, och detta serdeles då lots-direktörens embets-handläggning är vida 1) Det är just naturen af arfvode, som gör att) denna del af lotsdirektörens inkomst icke kan an-). ses vara en honom personligen tillförsäkrad löneinkomst, bvilken vid uppdragets upphörande skulle fortfarande åtnjutas. (Red. anm.) ) Detta medgifves; ehuru det synes vara olämpligt, att dylika vilkor få inflyta i ansökningen om afsked elter endtlediganden från uppdrag eller för-ordnanden. Den som gör en dylik ansökan har antingen rätt till pension, eller icke. I förra fal-I let endast kan han göra till villkor att få åtnjuta pensionen — i det sednare är vilkoret opassande. (Red. anm.) 3) Vi betvifla att af hela detta räsonnemang någonting återstår, om man granskar hvari lotsdirektörens personliga göromål ökats. Det är säkert de underordnade som fått den drygaste andelen för sig. Det är imedlertid eget att se, huru man vill åberopa tillökning och fullständiggörande af arkiven, såsom skäl till förhöjande af chefernas inkomst. På det viset skulle ju, efter alla dylika samlingar vanligen årligen ökas, äfven chefslönerna årligen förböjas. (Red. anm.) ) Då insändaren erkänt att öfverste lotsdirektörsbefattningen, sedan med den emot ett visst arbete förenadt chefskapet kartearkivet, så förfaller ju hela detta räsonnemang, i fall vår förra anmärkning har skäl för sig. Insändarens förutsättning, att en Regering skulle handla så illa emot sina embetsmän, synes vara alltför öfverdrifven. (Red. anm.) L a . ; ingå i en undersökning om de emoluNr sön för lotsdireksören blifvit en följd af de i och för lotsoch fyrväsendet företagne resor m. m., vilje vi bär blott erinra, att all den an märkning vi gjort mot öfverste Lundstedts ansprå att få behålla ef arfvode såsom pension, grunAades derp3, art han sjelf begärt att blifys Sbe. Lundstedt sökt blifvit för sjö