länge författningar finnas, hvarigenom dels ett för landet vigtigare näringsfång hindras i sin utveckling af för vida utsträckt omsorg för ett underordnadt, och dels utländningen har tillfälle att i Sverige förskaffa sig och utrusta fartyg på lindrigare vilkor, än vi kunna dem åt oss sjelfve åstadkomma, skall aldrig svenska handelsflottan ernå den fullkomlighet, hvartill landets inre resurser i öfrigt erbjuda alla med:l, icke ens täfla med utländningens, utan: alltid för den ligga under; hvilket på alla de näringar, hvaraf landets. materiella välstånd är beroende, så menligt inverkande förhållande dock icke borde äga rum. Då undertecknade skeppsredare i Götheborg nu våga hos E. K. M. i underdånighet göra förnyad framställning i detta hänseende, tro vi oss, för att visa, det tillverkarne af segelduk, segel och tågvirke, hafva, för sina näringars bestånd och förkofran, hufvadsakligast att tillförse sig måttlig tull å de för dem erforderliga råämnen, eller tullfri införsel deraf, men icke något att frukta af tullens upphäfvande å nämnda varor, såsom skeppsförnödenheter, utifrån inkomne, och att just iakttagandet häraf i norska tull-lagstiftningen egentligen medverkat till norska handelsflottans stora företräde framför den svenska, äfvensom att denna icke kan påräkna hvarken förkofran eller möjlighet att täfla med utländska nationer, med mindre svenska. skeppsrederierna hugnas med enahanda förmåner som dem, hvilka blifvit utländningar medgifne för de fartyg, som de låta i Sverige bygga, eller der tillhandla sig, endast böra i korthet åberopa hvad -Kgl. Kommerskollegium, i anledaing af åtskilliga .segelduks-, segelsoch tågverks-tillverkares anmärkningar emot vår förra ansökning, uti sitt till E. K. M. den 26. April 1847 afgifna utlåtande, underdånigt yttrat och ådagalagt, nemligen: Att svenska handelsflottan, som undergått en nästan oafbruten minskning från år 4826 till och med år 1836, och under det följande fått någon tillökning i landtmän tillhörige fartyg, från och med 1838, då flere lättnader för införseln af skeppsförnödenheter medgåfvos, till och med år 1842, erhållit en tillvext af mer än 25,000 läster, då lästetalet utgjort 92,061, men deremot år 4837 endast 66,739. Att tillverkningen af segelduk, som år 18535, då införseln deraf ännu varit förbjuden, utgjort endast omkring 231,000 alnar, sedermera år 1842 stigit till 5335,000 alnar. Att förhållandet med tågvirke varit sådant, att år 1838, då det blifvit till införsel tillåtet, funnits 47 fabriker med 341 arbetare, men redan 18415, enligt inkomne uppgifter, 28 fabriker med 399 arbetare.n Att lästetalet af svenska fartyg väl på de sednare åren stigit; men tillökningen deri icke varit så stor, som t. ex. för norrska fartyg, hvilkas drägtighet år 4895 utgjort 87,808 kommersläster, men år 41844 uppgått till 116,748 sådane läster, oberäknade 360 fiskefartyg, på hvilka 21927 man varit sysselsatte. Att en stor del af dessa fartyg användes i sjöfarten till och ifrån Sverige, dit år 1845 ankommit 41039 norrska fartyg af 83,371 lästers drägtighet, och härifrån afgått 1043 om 86,378 läster. Atttillökningen af norrska sjöfarten till och ifrån Sverige på 9 år uppgått till nära 75 proc. och isynnerhet varit högst betydlig under sistnämnda år, då värdet af de med norrska fartyg härifrån utförde varor, i jemförelse med föregående året, stigit till 452 proc.; hvilken utomordentliga tillväxt väl till någon del kunde härledas från tillfälliga orsaker; men det betydliga antal norrska fartyg, som vanligen användes för utförseln af svenska produkter, visade dock, att fraktförtjenst äfven under nuvarande förhållanden icke skulle saknas för en mängd nya svenska fartyg, om dessa kunde utrustas och segla för billigt pris. Att vid bestämmandet af införselsafgifter den åsigt i allmänhet gjort sig gällande, att dessa icke böra åläggas, eller åtminstone utsättas tillett ganska lågt belopp för sådane varor, som äro nödvändiga för vigtiga inhemska näringar, alt, efter denna grundsats, dt ansetts origtigt att belasta redskap, machiaer och råvaror, som inom landet förädlas, och hvaraf införseln således ger tillfälle tillarbetsförtjenst, med en betungad införselsafgift. Att ett likartadt förhållande eger rum med de för fartygsutrustning erforderlige inventarier, hvilka derföre böra betraktas på helt annat sätt, än vanliga konsumtionsartiklar. Att det visserligen utgör en fördel, om dessa inventarier kunna tillverkas för godt pris inom landet; men om de, till skydd för en inhemsk tillverkning bestämda tullafgifterne skulle hindra utvecklingen af en annan näringsgren, och om skeppsbyggeriet och sjöfarten skulle kunna blifva lidande på den för repslageriernes och segelduksfabrikernes tillverkningar bestämde skyddstull, det utan tvifvel bör tagas i noggrannt öfvervägande, huruvida de förre eller de sednare äro af största vigt för landet, gifva sysselsättning åt de fleste af dess innebyggare och mest bidraga till det allmänna välståndets förökande. Att likväl de repslagerier och segelduksfabriker, som här i landet blifvit anlagda med beräkning på skydd mot utländsk medtäflan, icke böra lemnas utan behörigt afseende, synnerligen den större vid Jonsered nära Götheborg inrättade utmärkta segelduksfabriken. Men då ett icke obetydligt belopp af denna fabriks tillverkning årligen kunde utföras, och då det i allmänhet ansågs af vigt, att tågvirket tillverkas på ett ställe, der köparen har tillfälle att se beskaffenheten af det använda råämnet, borde en ganska låg skyddstull vara tillräcklig, att försäkra dessa näringars bestånd inom landet. Att de uppgifter om kostnaden, som kongl. kollegium i enskild väg erhållit, väl icke voro fullt öfverensstämmande med hvarandra, men syntes ådagalägga, att tågvirke och segelduk af god beskaffenhet kunna tillverkas i Sverige för ett pris, som äfven med den måttligaste tull borde utestänga främmande medtäflare, särdeles om råämnet hampa fick inkomma utan afgift: på grund af hvilket allt kongl. kollegium särdeles i afseende på nödvändigheten att bereda en större tillgång på fartyg, för utförseln af svenska produkter, i underdånighet tillstyrkte, att hampa och vissa metaller, för sådana manufakturtverks behof, som tillverka bleck och spik för fartygs förhydning måtte få tullfritt till riket införas, och att restitutioner af 95 procent af tullumgälderne för inventarier till nybyggde fartyg skulle ökas till 75 procent. Hvarjemte vi, till stöd för vår talan, torde underdånigst få fösta E. K. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å hvad uti ofvannämnde anmärkningar, afgifne af Stockholms fabrikanter och biträdde af de härvarande, blifvit vitsordade, dels att tågverke, segel och segelduk kunde här i landet åstadkommas till fullt ut lika godt pris och lika god qvalitt, som utrikes, hvilket förhållande de ville specielt till ziffran :ådagalägga, genom bevis, som ej kunde jäfvas, och dels det faktum, att svensk segelduk exporterades till icke obetydliga qvantiteter och just till länder, dit rysk segelduk infördes, hvilket allt torde bevisa att någon skyddstull för dessa artiklar är öfverflödig. (Forte Y