allvar. Prefekten, presidenten, hennes egen
fader och flera personer uppmanade henne all-
varligt att bekänna; man lemnade henne ingen
ro, man pinade hennes nerver, i det man om !
natten förde henne i det Bancalska huset, och .
den 2 Augusti hade man utpressat följande be-
kännelse af henne: hon hade den 19 om afto-.
nen gått på gatan des Hebdomadiers. Flera!
personer nalkades henne, hon skyndade af fruk-
tan i det första öppna hus (Bancals hus skall
den aftonen varit tillstängdt); man förde henne
i ett kabinett och bad henne förhålla sig stilla.
Kort derefter kom någon och bortförde henne
till Place de cit6. Här frågade han: känner
du mig? Har du ingenting sett?, hon nekade
dertill. Gå, sade han och bortstötte henne.
Sedan träffade hon samma person på gatan.
Jag var icke bland mördarnev, sade han; jag
såg er, och räddade er. Men huru kom ni i
det huset? Ni måste svärja att tiga med det.
Hon lofvade det, och kom först tidigt på mor-
onen hem. — Äfven hade hon snart derpå
erhållit ett bref, hvilket innehöll att ett frun-
timmer varit i Bancals hus som antagit hen-
nes namn. Om detta blefve bek nt, skulle
hon ej neka; hon hade ingenting att befara,
blott att hoppas. Om hon hade skulder, ville
man betala dem.
Emedlertid skref fru Manson kort derefter
ett jemmerfullt bref till prefekten (grefve
dEstournel!) hvari hon återkallade allt, besvor
honom, att hafva medlidande med henne och
icke göra henne fullkomligt vansinnig. Bland
annat heter det: påminn er, hvilken möda
det kostat er att af nig utpressa det, hvad
ni kallar sanningen, påminn er alla de omstän-
digheter, hvilka föregått mina föregifna bekän-
nelser, alla de hotelser, som blifvit mig gjorde
Finner ni då, att mina uppgifter bära sannin-
gens stämpel? — Alla mina bekännelser hafv:
endast aftvingats mig genom våld, och genom
fruktan, att föranleda ett mord. — Feber
brist på sömn och föda, förtviflan beröfvad:
mig medvetandet; jag har sagt saker, hvilki
jag icke ens mera kan erinra mig. a
Oaktadt hennes egen fader, presidenten En