allvar. Prefekten, presidenten, hennes egen fader och flera personer uppmanade henne allvarligt att bekänna; man lemnade henne ingen ro, man pinade hennes nerver, i det man om ! natten förde henne i det Bancalska huset, och . den 2 Augusti hade man utpressat följande bekännelse af henne: hon hade den 19 om afto-. nen gått på gatan des Hebdomadiers. Flera! personer nalkades henne, hon skyndade af fruktan i det första öppna hus (Bancals hus skall den aftonen varit tillstängdt); man förde henne i ett kabinett och bad henne förhålla sig stilla. Kort derefter kom någon och bortförde henne till Place de cit6. Här frågade han: känner du mig? Har du ingenting sett?, hon nekade dertill. Gå, sade han och bortstötte henne. Sedan träffade hon samma person på gatan. Jag var icke bland mördarnev, sade han; jag såg er, och räddade er. Men huru kom ni i det huset? Ni måste svärja att tiga med det. Hon lofvade det, och kom först tidigt på moronen hem. — Äfven hade hon snart derpå erhållit ett bref, hvilket innehöll att ett fruntimmer varit i Bancals hus som antagit hennes namn. Om detta blefve bek nt, skulle hon ej neka; hon hade ingenting att befara, blott att hoppas. Om hon hade skulder, ville man betala dem. Emedlertid skref fru Manson kort derefter ett jemmerfullt bref till prefekten (grefve dEstournel!) hvari hon återkallade allt, besvor honom, att hafva medlidande med henne och icke göra henne fullkomligt vansinnig. Bland annat heter det: påminn er, hvilken möda det kostat er att af nig utpressa det, hvad ni kallar sanningen, påminn er alla de omständigheter, hvilka föregått mina föregifna bekännelser, alla de hotelser, som blifvit mig gjorde Finner ni då, att mina uppgifter bära sanningens stämpel? — Alla mina bekännelser hafv: endast aftvingats mig genom våld, och genom fruktan, att föranleda ett mord. — Feber brist på sömn och föda, förtviflan beröfvad: mig medvetandet; jag har sagt saker, hvilki jag icke ens mera kan erinra mig. a Oaktadt hennes egen fader, presidenten En