på tillbringa sin återstående lefnad på gatan, hvartill hon i sista akten ser sig reducerad. Denna komposition kommenterar sig tillräckligen sjelf för att vidare behöfva skärskådas; den erfordrar, för att ej göra objelplig fiasco, en tonsättare med mera än vanlig takt och talang, och har i Rossinis toner äfven funnit vältaliga förespråkare. Rossinis förnämsta poetiska egenskap i hans komiska operor synes oss ligga i hans förmåga att öfverallt från föremålen hemta deras flygtigaste och mest eteriska beståndsdelar, samt återgifva dem lika rena och friska; de gröfre ämnena låter han qvarligga till gagn och fromma för sina efterföljare. Denna förmåga har ej sällan blifvit anlitad; mest måhända iTurken i Italien,, der den ock utvecklats med lika sanning och klarhet, om än med mindre glans och rikedom, än vid åtskilliga andra tillfällen. Rossini har här alldeles förbigått den vidriga faunism som utgör grundelementet i libretten, samt endast fästat sig vid situationerna, utan afseende på hvad som framkallat dem; och hvar helst något spår af komik framskymtar, uppfattar han det genast med den lifligaste qvickhet. Sådant förekommer emedlertid ej ofta, hvarjemte den nästan alldeles bristande karakteristiken i pjesen vållat att äfven den musikaliska behandlingen stundom utfallit något torftig, och sålunda finner man i denna musik ej sällan toma floskler, vissa ste reotypa formler, monotona basar. Ensemblesakerna äro i allmänhet bäst: här har Rossini begagna! hvarje tillfälle att utveckla sin lysande talang i konversationsstylen, hvari han måhända ock har sin högsta styrka. I detta afseende nämna vi den på komisk effekt rika duetten emellan donna Fiorilla (hjeltinnan i pjesen) och don Geronio (hennes gemål); äfvenså qvartetten emellan samma personer, samt Narcisso (cicisbeon) och Selim, men isynnerhet 2:dra aktens final, hvaruti de båda qvinhga konkurrenterna om Selims ynnest drabba tillsammans. Likaså är duetten i 3:dje akten mellan Geronio och Selim ett ganska qvickt och pikant buffanummer, isynnerhet från allegrots inträdande, äfvensom qvintetten under maskeraden, der bland annat, en ganska vacker sats utan ackompagnement fängslar intresset. Operans uppsättning är vårdad; man har ock indelt operan i 4 akter (i stället för 2, såsom förr brukats), och detta är en betydlig fördel. En väsentlig förbättring skulle äfven vunnits om man utbytt den icke alltid synnerligen väl sagda dialogen mot recitativer, såsom kvroponisten föreskrifvit. Något besynnerlig förefaller ock Fiorillas moderna drägt, då de öfriga personerna uppträda i 16:e seklets kostym. Rollernas fördelning har skett med omtanka och så fördelaktigt som närvarande konjunktur tillåtit. Sångarne göra ock sitt möjliga bästa, och ådagalägga en berömvärd flit. Mamsell Berwald har på sednare tider ej obetydligt utvidgat väldet öfver sin röst, och hennes sång har vunnit i färdighet och elegans; de stundom solfeggioartade satserna i hennes parti, och förnämligast hennes första ov) sista arier vittnade härom och föranledde äfven åtskilliga framropningar. Hr Walin gaf de i Selims parti förekommande ruladerna så väl man kan fordra, då hr W. egentligen icke är koloratursångare; vi skulle blott önska hans figurer något mera bundna i stället för det nog ofta använda staceatomaneret. M:ll Fundin sjöng Zaidas parti med ett rätt vackert uttryck, och hr Gänther Narcissos parti med artistiskt föredrag, ehuru de höga tonlägena särdeles i ensemblerna synbart besvärade honom. Hr Uddman sjöng Geronios parti med ren intonation; hrr Lundbergh och Strandberg (Poeten och Albazar) likaså. Med allt detta är det emedlertid en sanning, att operans totaleffekt var matt: färgerna saknade merendels glans — karaktererna lif, handlingen fart. Den ofta anmärkta bristen på komiska skådespelare bland sångpersonalen; sjorde sig märkbart gällande; man hörde stundom en usikalisk, men sällan någon dramalösk sång, och det hela närmade sig mera till en concert en action, än till en opera. På len bekanta gråt-duetten, som erfordrar en ulländad konst, hade man synbart användt mycket studium, och den misslyckades visserigen icke heller; men ännu återstår ganska nycket att vinna i afseende på natursanning och humor. Uti andra aktens final och dutten i 3:dje gingo de komiska pointerna för let mesta förlorade, hvilket öfverhufvud inräffade i Don Geronios parti. Det mest dranatiska af alltsammans var balletten, och e,entligast det komiska treväpplingsbladet, som räckte mycket nöje. Det tyckes ligga i temigen öppen dager, att en opera buffa i närjarande tidpunkt ej låter sig åstadkomma på Congl. scenen, med mindre man från utlandet inskaffar åtminstone en sångerska för subrettch det komiska facket öfverhufvud, samt en enuin italiensk buffo, och derigenom småingom söker hos oss acklimatisera denna genre. Can kan möjligen finna detta yttrande mindre atriotiskt, och det må så vara; till hvilka esultater emedlertid den alltför lifliga patrioismen leder, då den tillämpas i konstfrågor, et visa de nu pågående representationerna af Turken i Italien. —U— klostret Castro, skådespel i 5 akter och 7 tablåer af Dinaux och Gustave Lemoine; uppfördt å Mindre teatern. Händelsen föreosår ; Kurkactatan da cicta