på tillbringa sin återstående lefnad på gatan,
hvartill hon i sista akten ser sig reducerad.
Denna komposition kommenterar sig till-
räckligen sjelf för att vidare behöfva skärskå-
das; den erfordrar, för att ej göra objelplig
fiasco, en tonsättare med mera än vanlig takt
och talang, och har i Rossinis toner äfven fun-
nit vältaliga förespråkare.
Rossinis förnämsta poetiska egenskap i hans
komiska operor synes oss ligga i hans förmåga
att öfverallt från föremålen hemta deras flyg-
tigaste och mest eteriska beståndsdelar, samt
återgifva dem lika rena och friska; de gröfre
ämnena låter han qvarligga till gagn och from-
ma för sina efterföljare. Denna förmåga har
ej sällan blifvit anlitad; mest måhända iTur-
ken i Italien,, der den ock utvecklats med
lika sanning och klarhet, om än med mindre
glans och rikedom, än vid åtskilliga andra till-
fällen. Rossini har här alldeles förbigått den
vidriga faunism som utgör grundelementet i
libretten, samt endast fästat sig vid situatio-
nerna, utan afseende på hvad som framkallat
dem; och hvar helst något spår af komik fram-
skymtar, uppfattar han det genast med den
lifligaste qvickhet. Sådant förekommer emed-
lertid ej ofta, hvarjemte den nästan alldeles
bristande karakteristiken i pjesen vållat att äf-
ven den musikaliska behandlingen stundom ut-
fallit något torftig, och sålunda finner man i
denna musik ej sällan toma floskler, vissa ste
reotypa formler, monotona basar. Ensemble-
sakerna äro i allmänhet bäst: här har Rossini
begagna! hvarje tillfälle att utveckla sin ly-
sande talang i konversationsstylen, hvari han
måhända ock har sin högsta styrka. I detta
afseende nämna vi den på komisk effekt rika
duetten emellan donna Fiorilla (hjeltinnan i
pjesen) och don Geronio (hennes gemål); äf-
venså qvartetten emellan samma personer,
samt Narcisso (cicisbeon) och Selim, men isyn-
nerhet 2:dra aktens final, hvaruti de båda
qvinhga konkurrenterna om Selims ynnest
drabba tillsammans. Likaså är duetten i 3:dje
akten mellan Geronio och Selim ett ganska
qvickt och pikant buffanummer, isynnerhet
från allegrots inträdande, äfvensom qvintetten
under maskeraden, der bland annat, en gan-
ska vacker sats utan ackompagnement fängslar
intresset.
Operans uppsättning är vårdad; man har
ock indelt operan i 4 akter (i stället för 2,
såsom förr brukats), och detta är en betyd-
lig fördel. En väsentlig förbättring skulle äf-
ven vunnits om man utbytt den icke alltid
synnerligen väl sagda dialogen mot recitativer,
såsom kvroponisten föreskrifvit. Något besyn-
nerlig förefaller ock Fiorillas moderna drägt,
då de öfriga personerna uppträda i 16:e se-
klets kostym. Rollernas fördelning har skett
med omtanka och så fördelaktigt som närva-
rande konjunktur tillåtit. Sångarne göra ock
sitt möjliga bästa, och ådagalägga en beröm-
värd flit. Mamsell Berwald har på sednare
tider ej obetydligt utvidgat väldet öfver sin
röst, och hennes sång har vunnit i färdighet
och elegans; de stundom solfeggioartade sat-
serna i hennes parti, och förnämligast hennes
första ov) sista arier vittnade härom och för-
anledde äfven åtskilliga framropningar. Hr Wa-
lin gaf de i Selims parti förekommande rula-
derna så väl man kan fordra, då hr W. egent-
ligen icke är koloratursångare; vi skulle blott
önska hans figurer något mera bundna i stället
för det nog ofta använda staceatomaneret. M:ll
Fundin sjöng Zaidas parti med ett rätt vac-
kert uttryck, och hr Gänther Narcissos parti
med artistiskt föredrag, ehuru de höga ton-
lägena särdeles i ensemblerna synbart besvä-
rade honom. Hr Uddman sjöng Geronios parti
med ren intonation; hrr Lundbergh och Strand-
berg (Poeten och Albazar) likaså.
Med allt detta är det emedlertid en san-
ning, att operans totaleffekt var matt: färgerna
saknade merendels glans — karaktererna lif,
handlingen fart. Den ofta anmärkta bristen
på komiska skådespelare bland sångpersonalen;
sjorde sig märkbart gällande; man hörde stun-
dom en usikalisk, men sällan någon drama-
lösk sång, och det hela närmade sig mera till
en concert en action, än till en opera. På
len bekanta gråt-duetten, som erfordrar en
ulländad konst, hade man synbart användt
mycket studium, och den misslyckades visser-
igen icke heller; men ännu återstår ganska
nycket att vinna i afseende på natursanning
och humor. Uti andra aktens final och du-
tten i 3:dje gingo de komiska pointerna för
let mesta förlorade, hvilket öfverhufvud in-
räffade i Don Geronios parti. Det mest dra-
natiska af alltsammans var balletten, och e-
,entligast det komiska treväpplingsbladet, som
räckte mycket nöje. Det tyckes ligga i tem-
igen öppen dager, att en opera buffa i när-
jarande tidpunkt ej låter sig åstadkomma på
Congl. scenen, med mindre man från utlandet
inskaffar åtminstone en sångerska för subrett-
ch det komiska facket öfverhufvud, samt en
enuin italiensk buffo, och derigenom små-
ingom söker hos oss acklimatisera denna genre.
Can kan möjligen finna detta yttrande mindre
atriotiskt, och det må så vara; till hvilka
esultater emedlertid den alltför lifliga patrio-
ismen leder, då den tillämpas i konstfrågor,
et visa de nu pågående representationerna af
Turken i Italien. —U—
klostret Castro, skådespel i 5 akter och 7 ta-
blåer af Dinaux och Gustave Lemoine; upp-
fördt å Mindre teatern.
Händelsen föreosår ; Kurkactatan da cicta