gen Fajumeh; N:o XLIX, Jem, en märkvär-
dig förening af österländsk och nordisk musik,
samt det oförväntadt glädtiga N:o L: Verldens
slut, med en dervid fogad så kallad Largo
divino, ämnad, som det tyckes, att framkalla
föreställningen om en idealisk sommarmorgon
i andeverlden, i en ny verld, under en ny him-
mel, eller någonting dylikt.
Sångernas slutstycke bildar en passande öf-
vergång till en ethiskt religiös afhandling, i tre
böcker, kal!ad Lifvets Hjelp. Vikunna ej neka
oss att fästa en allmännare och förtjent upp-
märksamhet på dess sista eller nionde kapitel,
i första boken, som lyder så:
Huru samfundet räddas från undergång och
ur sin högsta fara.
Vill du rädda samfundet från undergång och
ur sin högsta fara, så gör såsom här är sagdt. Du
skall arbeta derpå i din mån, och andre i sin; så
uppkommer häraf ett allmänt, kraftigt verk, och en
bjelp, som förslår.
Gif hvar och en ifrån barndomen uppfostran till
det förvuftiga och färdighet till arbetens utöfning;
men tillstäd honom derjemte att bekomma all den
frukt, som hans flit tillhörer, och låt honom hafva
glädje der han lefver; så skola brotten blifva få, och
lasterna fåfängt se sig om efter gömställen. Ty gan-
ska sällsynta blifva slutligen de, som utvälja att lefva
i förskräckelse, bitterhet, förakt och nöd, om de
kunna få något bättre.
De, som kommit så långt, att de ligga under en
fullt inrotad böjelse till det onda, kanske kunna nå-
gre af dem icke mera hjelpas; och det står till Gud.
Men ingen fröjdas af begynnelsen, och få skola utan
nöd fröjdas någonsin, af att utsätta sig för hat, för-
följelse, gråt och brist.
Vill du hjelpa den fattige, och har du makt att
kunna det, söndra honom då noga ifrån den brottslige.
Gör du icke denna åtskillnad, så felar du först och
främst emot Gud och samvetet, och för det andra
emot samfundet; ty du skapar brottslingar till tu-
sental, och de skola slutligen förstöra ditt samfund,
efter du icke såg dig bättre före.
Skaffar du upplysning, färdighet till alla yrken,
förtjenst och glädje åt den obemedlade, så skall han
älska samfundet och blifva dess mäktigaste stöd. Ty
han är den talrikaste i landet.
Men låter du honom ligga i nöd och hårdt fre-
stas till last, så lefyer han i grämelse. Han begynner
hata samfundet: han skall förakta det och se det vara
orättvist, emedan han tycker att Gud skapat jorden,
med hvad derpå är, för honom likaväl som för de
få: och han blir då den allrafarligaste. Ty han är
den talrikaste. Men, att han blef så farlig, var ditt
fel. mäktige!
Är du en myndig i samfundet, så besinna detta:
först och främst för Guds och samvetets skull, men
sedan ock för din egen fara.
Den verkligt brottslige, åter, skall du behandla
såsom en sjuk. Förstår du icke det, så är du icke
vis. Den brottslige tillhör ett slag af de andligen
sjuke, och behöfver läkare, efter Christi utsaga.
Ingen samfundspligt är större, än sjukvården för
anden. Hvad göres icke för den kroppsliga helsans
vidmakthållande och återställande? Det måste också
finnas sjukhus för menniskosjälen.
Om någon dristar säga till en sin medmenniska,
ehyvad hon brutit: du är förkastlig, bort! du hör
icke mera oss och samfundet till: så är den, som
så talar, sjelf den förkastligaste. Ty han föraktar
hvad Gud sjelf icke föraktar. Christus har gråtit
öfver syndare; men här står en menniska, som med
köld och hån ser på en annan menniska. Många
brott äro mindre, än det han begår, hvilken så gör;
ehuru han kallar sig obrottslig.
Lär dig derföre en konst af höjden: nemligen, att
hata brottet, men att älska brottslingen.
Hata laster; men älska och hjelp den, som ligger
under lastens makt ännu, så skall du draga en bro-
der ur djupet, eller en syster åter hem ifrån de bort-
farna. Du utför ett verk, större än segervinningen
öfver ett konungarike.
Tänk härvid, att det är just så Gud gör med dig.
Skulle icke han älska och hjelpa den felfulle, ehuru-
väl han hatar det onda; förlorad vore då du till tid
och till evighet, och hvem räddade dig?
Men när du så upprättar en, eller två, eller tre;
och många andre göra som du, då sker ett af de
stora verken till samfundets frälsning ur sin högsta
fara. Det andra, än större, är, att du och alle, som
kunna, borttagen felen i samfundets egna inrättnin-
gar och städgar. Så räddas det helt ifrån under-
gång.
Nu skola vi höra Guds ord särskildt om kärleken,
som var den första och förnämsta af de två grun-
derna för lefnaden; och sedan lära oss än vidare för-
stå den andra, så att vi se arbetets höga heder.
Bevis för det sannt kristliga i dessa grund-
satser följa i Andra Boken af samma ethiska
afhandling, under rubriken: Ord af Christusn,
och som endast innehåller hvad rubriken till-
kännagifver. Tredje Boken: Arbetets ära, är
ett förut tryckt stycke, hvars vigt och värde
allmänt erkändes redan när det först offentlig-
gjordes, och som väl förtjenar att läsas än en
gång, inom hvad sambhällsställning läsaren än
må befinna sig. (Forts. följer.)
(Insändt.)
Sedan en strid emellan Förf. af 15:de Brefyet och
en, om ej tvenne, insändare synes hafva uppstått,
huruvida sjöslaget den 24 Augusti 1789 vid Syensk-
sund ländar Svarian i allmänhat och de krigare cam