verkan på honom? tänkte han och teg litet för
skräckt.
Richard blickade också upp på sin värd. Så
ömma, så outsägligt milda ögon hade han väl aldrig
kastat på någon menniska, som på herr Hugo i
denna stund. Hade han blott haft något enda epos
eller till och med drama hos sig, så hade han sä-
kert framtagit det. Det föll honom in, att till och
med någon dag, berätta en hel svensk Schahnameh
för sin värd och hans anhörige.
Emellertid förnyade herr Hugo sin uppmaning till
Furumo, att oförtöfvadt låta höra flere Songes.
Richard betänkte sig. Jag skulle kanske kunna
spela och sjunga Odins Polska, sade han efter några
ögonblick.
Odins Polska? hvad vill det säga? utbrast hof-
marskalken storskrattande. Polska vill säga Polon-
naise, och afser Polen. Men hvarken Polen eller
Polackar funnos på Odins, Thors och Frejas tid.n
Jag medgifver, att namnet var dumt, svarade Fu-
rumo. Det är också lätt rättadt. Jag skall emel-
lertid berätta förhållandet med denna urgamla hymn,
denna ur-songe, som tillhör sjelfva Sigtunas äldsta
dagar, och står nära begynnelsen af hela vårt sven-
ska Schahnameh eller den Skandinaviska hjeltesagan.
Min Gud! hvad säger du? tala, tala!
Herr Hugo och hela Jagtslottet vet, att sedan
Sigge Fridulfsson bygt Sigtuna, upprättade han äfven
der sitt stora offerhus, hvarest det blotades till Odin,
Thor och Freja. Det största offret var, när, för af-
vändande af alltför svår tid, en menniska, en utsedd
fånge slaktades. Den, som så skulle dö för hela fol-
ket, invigdes åt gudarne genom ett blotqväde, en
offersång, en hymn. Den döende bölls af alla för
helig; och sjelf gick han med hög glädje, att ifrån
sitt blod, som flöt, låta sin ande dofta upp till Wal-
hall. Qvädet sjöngs under slaktandet, på följande
sätt. Sex skilda sångarhopar eller chorer stodo fram-
för blotbordet, altaret: tre på den högra sidan och
tre på den venstra. Alla sex sjöngo efter hvarann
samma sång, hvilken helt och hållet blott bestod af
fyra takter; men ehuru det var samma melodi, tog
dock hvarje chor upp den i sin olika ton; och de
tre chorerna på venstra sidan, hvilka bestodo af
qvinnor, sjöngo omvändt (in motu contrario, skulie
kanske Marpurg säga) bvad de tre chorerna på högra
sidan, bestående af endast män, förut hade qvädit.
Så beskaffadt var detta oupphörliga ett och samma,
som dock aldrig var sig likt. Och när de tre ven-
stra chorerna upphört, började de högra om igen,
alltid på enahanda sätt. Så fortsattes sången, ända
tills den slaktade uppgifvit sin ande.
Så låt mig då för Guds skull få höra sjelfva den
fasliga sången! utbrast herr Hugo, och strök med
högra handen ned håren, som voro på väg att resa
sig i hans panna. År det en polska, så — du kal-
lade ju den Odins eller, jag tror, Frejas polska?
Ja, min herre, det är i sjelfva verket en af de
enklaste och obetydligaste polskor, man kan höra.
Man förnimmer sannerligen deruti ingenting. Om
man icke —
Hvyad ? utbrast Frans.
Ja, om man är en Odins, Thors och Frejas dyr-
kare, om man till sina tycken är en forntida Asia-
man, då kan man dervid höra vättarne hoppa kring
slaktoffret, och se alferne bära den döendes ande till
gudarnes famn i Walhalls höga salar. Allt beror på
en god vilja.
Men, -afbröt Richard hastigt, jag tror det är bäst,
efter denna hemska berättelse, att jag far om hela
Frejas Polska, och i stället anför Mainours Sång
vid Eufrat.
Vid Eufrat? Hvad är det för en Mainour?
Nej, alldeles icke! Du får icke gå förbi Slaktoffer-
hymnen; jag vill höra den; och jag måste, jag skail.
Men Mainours visa vid Eufrat vill jag också höra.
Låt den komma sedan, min bästa vän!
Eller Alalith Diurmeas Sång, då hon badat i
Choaspes och derefter gick att så trollfrön i konun-
gens trädgård?
Nej, Frejas polska först!
Eller Ansgarii Säng till de första christna i
Sverige?
Nej! Frejas hymn först.
Eller Leonoras afsked?
Nej, säger jag; men låt allt det der komma efter
hand och i sin ordning., !
Eller Singurlams och Kungurlams jagt?
Nej — Frejas först!
Ciementia Ombrosa?
Nej —
Lemnia Zarisca?
Nej!
Gud, söm hafver barnen kär: fyrstämmig bön?
Ack, den skall jag tycka om! Men, bästa Ri-
chard, Frejas polska först!
Bättre är drottning Tanaqvils Sång vid spinn-
rocken.
Hvyad i Guds namn? Ur romerska fornhistorien ?
Tanaqvil? den spinnrock, som efter drottningens död
upphängdes i Roms tempel! I sig sjelf var dock
Tanaqvils rock en slända.,
Eller Biumaffos marche, då han anfölls och slogs
af Cerdalimfio?
Hm —
Dianoras klagan, vid förlusten af handskarne?
Ganska bra.
Ceraunt toner i Tadmors öcken?
Hm.
Eller Isfendiars Sång vid dryckeshornet, som en
annan tömde? Rättnu mäste det väl vara tjugu.
Nej, nej, här fattas mycket.
Då skola vi lägga till: den Gustavianska Sol
sången: som är helt annat än den Solsång förut i
Sverige gifves. Och om detta icke gör nog, skola
vi taga Arrasmihas, Drajomintos och Rosalba
Vingis visor. Räkna nu efter.
Hvad jag skall blifva glad! Hvilka songes? Men
ag vill höra Frejas polska först.n
Blir det icke ännu tjugu, så må vi tillskjuta Jem
ller Sången vid Nordstjernans graf på Nova Zem-
la; samt sist en liten visa, som heter all Verldens
Slut. Dock, förlåt mig för allt hvad jag talat; och
fter herr Hugo jemte de närvarande icke vilja gå
örbi Odin, så må vi nu då höra hans dans.
Frans öppnade snabbt historiesalongens pianoforte.
Från N:o XXXI till L fortgå nu musikstyc-
sen utan afbrott. Den högst egna komposi-
ionen af N:o XXXI, Odins polska, är förut
mmnämnd. Bland de öfriga skola tonkonstens
vänner sannolikt egna särskild uppmärksamhet
tt det dramatiskt uttrycksfulla XXXIII, Ala-
ith Diurmåeo, åt den i koralstil hållna XXXIV,
Ansgarit Varning; åt XXXVII Clementia Om-
rosa, i gammal italiensk oratoriistil; åt XXNIX
Cingari Fest — österländsk dansmusik , sprit-
ande af lif, och hvaraf författaren sannolikt
kommer att få höra ett och annat från dansor-
estrarne och veforglarae. N:o XL, Barnens bön, l;
r en ljuf koral: XLII Dianornasklagan, ett
äckt spanskt stycke; XLIII Cerauni Öcken-
ång — ädel antik musik i en gammal tonart,
att till ett lyriskt stycke i förf:s herrliga dra-!
na Isidoros af Tadmor, och den intagande,
anoniskt i fyra stämmor utförda Solsången
FF - Sr rr