helst som passa till stycket. I de trestämmiga sån-
gerna utgöras rösterna af: 4) Sopran, 2) All, och 3)
antingen Tenor eller Baryton, allt efter som not-
omfånget utvisar. Att i de fyrstämmiga den fjerde
och understa måste vara Bas, begriper hvar men-
niska. Sådant hör till saker, som här i verlden icke
alltid kunna undvaras. — Vid ett och annat styckd
finnes utsatt, huruledes pianoforte kan ledsaga rösten.
Ref. instämmer fullkomligt i det omdöme
förf. sjelf fäller öfver de nyss omnämnda styc-
kena, och tillägger blott ett och annat om nå-
gra bland de öfriga. JE XIX Fiskarsång vid Kal-
mar, är den förut från novellen Kapellet be-
kanta, här satt i en högst målande musik,
med trestämmig sats. XXI Den anklagade
Bruden och XXII Aurora Hof-fröken äro ut-
förda på samma sätt, och hvar för sig högst
intagande. XXIV, Hvarför kom du på ängen
är i folkvisans maner träffande återgifvet. XNV
Grafven, en mild resignerande sorgklagan, sär-
skildt intressant genom den deri förekomman-
de härmningen af klockringning. XXX, Hel-
gedomens ande... dock, denna i italiensk kyr-
kostil hållna solosång har förf. ställt i sådant
sammanhang med några bland de förnämsta af-
delningarne af bokens hela återstod, att vi må-
ste förtydliga det genom ett utdrag ur berät-
telsen derom :
Fransyttrade sin glädje öfver Helgedomens Ande.
som var den sista songen. Ack! utbrast han, jag
frågar likväl hvar och en med varmt, oskyldigt sin-
ne: voro ej dessa tider herrliga, då menniskorna trod
de på en gudoms närvaro öfverallt hvart de gingo?
Otron har förjagat denna tanke; men hvad hafva väl
de förnuftige, kalle, olycklige vunnit derpå? Jag be-
känner, att jag är född för medeltiden: jag sörjer öf-
ver, att jag kommit femhundra år sednare än jag
skulle hafva gjort, om jag rådt mig sjelf. Allt det
sant vackra och goda, som nu återstår för oss, är
ingenting annat än minnet af gamla tider; och det
är blott genom att låta vår ande sänka sig tillbaka
i det förflutna, som han kan sägas lefva rätt.
Finnes då icke helgedomens ande ännu i sjelfva
verket till? inföll Julianus. Utgör han allenast en
dikt, en fiktion, en dröm, en songe?
Nej! han finnes. Men det är menniskorna, som
icke längre tro, att han andas sin himmel öfver blom-
mor, gräs och alla våra lundar,.
Nå, efter så är, behöfva vi ju då icke mer än än-
dra vår öfvertygelse. Rörande det, som verkligen
gifves, kan det icke vara svårt, att fatta ånyo och
behålla en fast, en oförgänglig tanke. Jag anser der-
före, fortfor Julianus, att du alldeles icke behöfver
sörja öfver medeltidens bortgång. Ty att vi nu haf-
va lemnat ifrån oss hela den mängd otvifvelaktigt
falska föreställningar både om Gud, menniskorna och
verlden, som man då hyste, kan icke vara något
ondt uti; icke religionen och samhället, icke en gång
poesien har behof af det falska. Tvertom tror jag,
att en inbillningskraft, som fotar sig på det ogrun-
dade, snart förflyger; men efter här i verlden för al-
la tider, såväl förflutna, som närvarande och tillkom-
mande, gifvas otaliga märkvärdigheter, jemte ännu
för mången förborgade krafter i naturen (hemlig-
hetsfulla, men ej derföre orimliga); så skall också al-
drig en sann poesi sakna krets för sig att gå och
utföra sig på.
Om så skulle vara, utbrast Frans, då ville jag
säga, att vi ännu lefde i medeltiden !
Alltför gerna, om du bebagar, ehuru jag icke vet
hvartill det tjenade. AM tid, hvartill vi kunna nå,
är en medeltid, när vi betrakta det omätliga afstån-
det, å ena sidan bakom oss, ifrån tidernas begyn-
nelse tills nu. och, å den andra framför oss, tills alla
tider taga slut.
Jag nekar icke, afbröt herr Hugo, ,att jag är
förtjust öfver hvad du nu säger: vi kunna på det
sättet, Julianus! aldrig någonsin upphöra att lefva i
Medeltiden, om verlden stode aldrig så länge; ty Me-
dium 2vum (jsg menar le Moyen age) skulle då blott
kunna sluta, när yttersta domen inträffar: hvilket
dröjer. Härmed är jag nöjd. Ack, hvad jag älskar
Medeltiden! den är min! Men jag bör tillstå, att jag
är lika intagen i Antiken. Och de kommande sek-
lerna sedan? o Gud, huru sköna, huru romantiskt
herrliga stå icke äfven de framför min sjil? Jag är
hemma der — jag är alldeles hemmastadd i Fram-
tiden, hvilken i sig sjelf nödvändigt måste vara en
medeltid. Jag älskar sanning och verklighet, så
grundfasta, som vår tid och säkert än mer den kom-
mande någonsin mäkta frambringa dem; men med
vilkor, att jag dock får anse allt för en dikt, i bot-
ten; och, vid Gud, jag älskar också dikten så out-
sägligt, endast med vilkor, att få anse den för den
fullkomligaste sanning i sin grund, hvilket hvarje
ren dikt är. Det är på detta sätt allting går ihop;
men icke annorlunda. Jag vill endast fråga hvar
och en på samvete: buru skulle väl Lögnen, allt det
fantomiska i verlden, hela denna vidsträckta Maia,
kunna innefatta en tjusning för oss, om icke någon-
ting i hemlighet sade oss, att sanning hvilar lugnt
bakom alla de tusen fantomerna? Och hvem skulle
väl kunna uthärda ett så oblidkeligt förfärligt, som
Sanningen, derest den icke mildrades genom litet
osant, och själen kunde lyfta sina vingar vid tan-
ken på, att äfven de strängaste sattser i sjelfva ver-
ket ändå äro narri? Jag begär icke, att någon skalll
förstå hvad jag nu yttrade; ty derföre sade jag det
ej: det var endast för att utgjuta min andes glädje,
hvilken hvilar på, att sakerna just äro så som jag
sagt. Man skall kanske anmärka, att det var hin-
duiskt taladt af mig; och det var det emellertid icke.
Ty hvarken de brahminska eller buddaistiska läror-
na förstå Osanningens mysterier, ehuru de afhandla
frågan om en Maia (cbedrägeriets verld, den, hvari).
vi lefva), men hvilken de sätta utom det Eviga och
Verkliga, följaktligen ej fatta detta (det Absoluta) så-
som absolut, utan endast såsom ett reiativt, nemli-
gen relativt till ett derutom varande, hvilket de kalla
Maiaverlden: Fantomerna. Den brahminska makten
binner således ej längre än till att begripa Sannin
gen, och knappast den: att tillika fatta Ösanningen,
hvilket är långt svårare, djupare och hemlighetsful-
lare, hioner den hinduiska blicken på långt när icke
till. Ännu mindre den Persiska, arabiska eller gre-
kiska. Hellenismen gick dock slutligen långt uti den
stora konsten, att begripa Sanningens och Lögnens
saromangjutande till ett: deraf dess Charis, och deraf
öfverhufvud den rent grekiska konstens odödlighet.
Den förföll väl; emedan grekerne slutligen slogo sig
uteslutande på att finna. sanning, likasom de från
Örjan haft för mycken lögn uti sig: men uti vissa
ironiska fenomener, i synnerhet i Homeri Odysse,
ir Jemnvigten emellan sanning och osanning så träf-
fad, att detta epos, af allt europeiskt, afspeglar lif-
vet renast. Jag upprepar det — eller måhända
bar jag icke sagt det förut, och då upprepar jag
let icke, utan säger det. för första gången — att
ag på Jagtslottet skulle vara nöjd ändock, blott jag
nade poemer, sånger, taflor och afhandlingar öfver
alla kretsar, som finnas i universum: ur alla natu-
ons och andens riken. Jag hade dymedelst här i
verige hvad Puranas äro i Indien, och det vore
odt; derjemte ville jag ega en svensk Schahnameh,
I. ä. hela vårt Sveriges hjeltehistoria upprännd i en