protehållare och rekryter, vilkoren varda, så vidt ske okan, återförda till hvad-genom ofvån högstberörda nådiga förordning (om det ständiga knecktehållet i Helsingland och Grestrikland af d4 47 Jan. 1687) är föreskrifvet. Det kunde visserligen hända, att de äfven framdeles skulle, likasom för det närvaTande, se sig af omständigheterna tvingade att bekosta fullständig mundering åt hvarje i tjensten inträdande rekryt, men de ville dock icke tillåta att beklädnedsskyldigheten blefve en ilag dem föreskrifven pli ty komme den en gång dit, så komme den också sannolikt att der alltid qvarstå. De fruktade att åtaga sig denna utgift, emedan de befarade, 2tt den lätteligen kunde växa med tiden. Alldenstund soldaten vid Helsinge regemente är genom ofvan citerade 4:e och 35:e punktörne i kongl. förordningen af d. 47 Jan. 1687 lagligen förpligtad, att under vistelsenv hemma i landet ständigt sjelf hålla sig kläder, utom vid generalmönstring och regementsmöten, — och säkerligen fullgör detta lagliga åliggande, så mycket mera som han nu, i den kongl. skrifvelse, som anbefallt rotehållarnes hörande uti ifrågavarande ämne, till och med säges utan skyldighet dertill i betydlig mån med egna tillgångar hittills bidragit till underhållet af sin beklädnad, — och emedan beklädnadsdirektionen enligt Kgl. Maj:ts nådiga instruktion för densamma af d. 7 Maj 1842, S 7, erhåller slitningsersättning för hvarje dag soldaten är kommenderad utom regementets stånd; så återstå endast generalmönstring och regementsmöten, der direktionen är skyldig att utan ersättning hålla soldaten kiäder, således ungefär 3 veckor, högst en månad om år. Kan nu direktionen med den åttondedel af munderingens värde, som den enligt nyssnämnde 4842 års instruktion, 7, årligen af statens medel erhåller, icke fullgöra denna sin skyldighet, så syntes det rotehållarne sannolikt, att den skulle ännu mindre med det tillskott af en sextondedel af munderingens värde, som begärts, hålla soldaten kläder alla söndagar och andra tillfällen, då soldaten måste bära uniform, under hela den tid af året, då regementsmöte icke hålles. Uppkomme då brist, såsom rotehållarne befarade, så måste beklädnadsdirektionen derom göra underdånig anmälan, och skulle sannolikt icke hafva bättre hjelpmedel att föreslå än en ny kongl. hemställning till rotehållarne om nödvändigheten för dessa att fördubbla sin årliga beklädnadsafgift till likhet med hvad af armeens öfrige rotehållatre erlägges eller till en åttondedel af soldatmunderingens värde. Rotehållarne kunde emellertid icke undertrycka en viss förundran öfver beklädnadsdirektionens klagan öfver svårighet att med sina nuvarande tillgångar vidmakthålla regementets beklädnad i komplett och fullt tjenstbart skick. Då beklädnadsdirektionen årligen uppbär af statens medel en åttondedel af soldatmunderingens värde, så bör den dermed kunna bekosta soldaten en ny mundering, om icke hvart åttonde, likväl hvart tionde år. När nu denna mundering, efter hvad visadt är, begagnas utan särskild ersättning endast vid regementsmöten, således endast 8 -veckor, högst en månad om år; så gör detta på 40 år 8, högst 40 månader, och så länge förmodade rotetållarne densamma böra räcka, då Kongl. Maj:ts nådiga bref d. 44 Nov. 4808 förklarat det en sol-datmundering, under dagligt bruk i krig skall räcka pi fullt 2:ne år, och detta godkännes i kongl. förordningarne d. 4 Febr. 1812 och d. 30 Dec. 1819. Dessutom bade det visat sig, att — ehuru kongl. brefvet d. 30 Juli 48314 stadgar att beklädnadsdirektionen vid Helsinge regemente skall åligga att i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga bref d. 30 December 1819 anskaffa och underhålla rotepkistemunderingen med den tillgång, som direktionen årligen från statsverket erhåller, men icke den så kallade andra munderingen, — denna direktion likväl tillförene förmått hålla icke blott rotekistemunderingen utan äfven den så kallade andra munderingen, och ännu i denna stund hade den 2:ne .munderingar, en ny och en gammal och sliten, förvarade på hvarje soldatrote. Vore emedlertid förökade anslag till regementets beklädnad nödvändiga, så kunde likväl rotehållarne icke medgifva det vara deras pligt att fylla bristen, utan borde denna skyldighet åligga staten. Jordbrukaren borde icke ensamt vidkännas tungan af militärväsendet, utan statens alla samhällsklasser borde lika, i mån af deras krafter, deri deltaga, ty i farans stund påkallade alla deraf lika värn och skydd till person, egendom och näring. . Bönderna Lars Eriksson i Berga, Erik Eriksson i Östanå och Sven Eriksson i Westtjärn valdes och befullmäktigsdes att i morgon afton i prestgården på socknens samtelige rotehållares vägnar justera och .underskrifva det nu förda protokoll. Tid och ställe som ofvan. Pehr Walldin, Komminister i Ilsbo, sockenstämmans ordförande. Det Kongl. bref, som till sitt innehåll relateras i början af detta sockenstämmoprotokoll, torde förtjena uppmärksamhet i mer än ett afseende. Det vill för insändaren synas, som det hade något syskontycke med det ryktbara Kongl. cirkulärbrefvet den 4 Nov. 1835 om sockenstämmors hållande öfver hela riket för menigheternas börande huruvida de skattskyldige ville ingå gemensam ansvarighet för krono-utskyldernas utgörande, men som det deremot stode i strid med det vackra Kongl. brefvet den 6 Okt. 1841, genom hvilket landshöfdingen i Gefleborgs län och chefen för Helsinge regemente anbefalldes, att uppmärksamt tillse och bevaka, att, vid afslutandet af kontrakt mellan rotehållare och rekryter, vilkoren varda, så vidt ske kan, återförda till: hvad genom förordningen om det ständiga knektehbållet i Helsingeland och Gestrikeland af den 17 Jan. 1687 är föreskrifvet; ty 4:de och 5:te punkterna i denna förordning befria uttryckligen rotehållarne i dessa landskap ifrån all beklädnadsskyldighet. Enligt dessa punkter åligger det soldaten vid Helsinge regemente att af sin lön och öfriga förmåner sjelf anskaffa och underhåHa släpkläderne eller den så kallade andra munderingen, utan något bidrag dertill af staten eller rotehållaren; men deremot åligger det staten ensam att anskaffa och underhålla Liverieskläderne, som i sednare författningar kallas ömsom lifmunderingar, rotekistemunderingar och första munderingen ; hvilket åliggande också bestämdt erkännes i Kongl. förordningen den 4 Febr. 1812, i hvars början Kongl. Maj:t yttrar: De Indelte Infanteri-Regementerne af gamla Roteringen hafva hittills blifvit med Lifmunderingar af Oss och Kronan förseddex, och längre fram i samma förordning säger sig Kongl. Maj:t funnit kronan icke kunna unGSR OTSNENSNNENETSETEEEEEOEEEEEEEEEEES