ÅI —— NR
noch tyckte sig Rudbeck vilja känna honom, hvilke
officern medgaf vara riktigt; ty han vore just den
samme, som öfverståthållaren till riksdagens börjar
genom bref obligerat resa upp, för att. från riddar
huset uttränga en farbror, som var Hatt; men då
lagar och formaliteter varit emot detta försök, oc
han ej kunnat komma på riddarhuset, hade har
äfven i den delen blifvit af öfverståthållaren bedra
gen, att de lofvade fria respenningar hvarken föj
Supp- eller nerresan blifvit betalte. Således had
han den äran noga känna hr öfverståthållaren, och
vore ganska hedrad deraf, att hr öfverståthållarer
behagade påminna sig en så ringa och obetydlig
person. Han försäkrade jemväl, att han vore glac
se hr öfverståthållarens välmåga, och önskade myc
ken lycka till det erhållna öfverståthållareembetet
hvilket Rudbeck fått sedan han sista gången haf
den lyckan träffa honom.,
Rudbeck önskade ingen varaktighet af dessa äm
nen och samtel; han ville blifva underrättad om
det han såg, men ej kunde begripa orsakerne till
och åberopade sig officern på de upplysningar, han:
kamrat gifvit. (Dem emellan var aftaldt, att alle
deras svar skulle bestå i de orden: det vet jag
picke,.) Rudbeck yrkade flere gånger förgäfves Se:
kreta utskottets ordres och instruktion till sin resa
och sade att de svar han fått, voro inga svar. Har
begärde få tala vid kommendanten, chefen för gar:
nisonen, eller någon af landshöfdingeembetet; mer
officern förebar, att han ej rätt visste hvilka de
personer voro, ej heller kunde han skaffa reda på
någon af dem, utan tillstyrkte Rudbeck genast sätta
sig i sin vagn och resa hvart han behagade, eljes
kunde han hafva ledsamheter. Rudbeck sade sig
,böra resa till Carlskrona, enligt Höglofl. S kretsa
utskottets befallning; men han befarade att der äf.
ven kunde stå illa till, hvartill officern svarade, at
der torde se ännu värre ut. Kapten Hård, som
var Rudbecks ressällskap, hade med häpenhet och
förundran stått hela tiden tyst, utbrast vid det si:
sta officerns svar i den önskan, att han åter måtte
,komma väl hem till sin hustru, bad Rudbeck sätta
sig i vagnen, och blef ganska orolig. Rudbeck be-
gärde få tala med officern enskilt, men han sade
.sig ej kunna gå utom sin vakt, och dessutom hade
pöfverståthållaren ej mer än högst två minuter at!
,vänta, hvarefter officern ej kunde hindra, det till-
nälventyrs betydliga olägenheter honom vederfores;
på hvilken tillsägelse Rudbeck och Hård satte sig
pi vagnen och reste till byn Wää, en half mil från
staden, der de dröjde allt till aftonen, talade med
alla kommande och farande, uppmanade dem att
,vaka för friheten, och förklarade grundlagarne, i
psynnerhet för en gammal smed och en kopparsla-
pgare, som var på väg till staden.
Första lördagen efter revoltens utbrott gick Toll
till stadens kyrkoherde och gaf honom tillkänna, att
han icke i kyrkobönerne finge bedja för Riksens
Ständer. Då prosten invände, att bönen vore an-
befalld, och att han icke utan konsistorii föreskrift
kunde underlåta att uppläsa den, svarade Toll: För
närvarande är jag prostens konsistorium, och ni har
vintet annatv. Det oaktadt vidblef prosten sin vä-
gran. vÄr detta edert sista ord, sade Toll — Ja !x
— Så hör då mitt. Jag låter ställa tvenne kano-
ner utanför kyrkan, rigtade genom fönstret emot
;predikstolen. Jag ställer en officer i ett annat fön-
.ster och mig sjelf på gången. I samma ögonblick,
ni läser bönen för Riksens Ständer, uppdrager jag
;min näsduk, hviftar med den; officern i fönstret
ger en öfverenskommen signal, och kanonerne af-
lossas på er,, — Då prosten om söndagen kom till
kyrkan, såg han kanonerne utanför, med servis och
brinnande luntor, och då han uppkom på predik-
stolen, stod en officer i ena fönstret och Toll på
gången. Då prosten efter predikan kom till bönerne,
fixerade Toll honom, och stack med synbar geste
handen i fickan. Prosten i ångsten läste bönen
Barmhertige Gud och derpå genast Fader vår
utelemnande alla de andra bönerne, och kröp under
denna läsning ner i predikstolen, så att knappt huf-
vudet syntes; hvarpå Toll ur fickan framdårog sin
snusdosa och tog sig en pris.