ÅI —— NR noch tyckte sig Rudbeck vilja känna honom, hvilke officern medgaf vara riktigt; ty han vore just den samme, som öfverståthållaren till riksdagens börjar genom bref obligerat resa upp, för att. från riddar huset uttränga en farbror, som var Hatt; men då lagar och formaliteter varit emot detta försök, oc han ej kunnat komma på riddarhuset, hade har äfven i den delen blifvit af öfverståthållaren bedra gen, att de lofvade fria respenningar hvarken föj Suppeller nerresan blifvit betalte. Således had han den äran noga känna hr öfverståthållaren, och vore ganska hedrad deraf, att hr öfverståthållarer behagade påminna sig en så ringa och obetydlig person. Han försäkrade jemväl, att han vore glac se hr öfverståthållarens välmåga, och önskade myc ken lycka till det erhållna öfverståthållareembetet hvilket Rudbeck fått sedan han sista gången haf den lyckan träffa honom., Rudbeck önskade ingen varaktighet af dessa äm nen och samtel; han ville blifva underrättad om det han såg, men ej kunde begripa orsakerne till och åberopade sig officern på de upplysningar, han: kamrat gifvit. (Dem emellan var aftaldt, att alle deras svar skulle bestå i de orden: det vet jag picke,.) Rudbeck yrkade flere gånger förgäfves Se: kreta utskottets ordres och instruktion till sin resa och sade att de svar han fått, voro inga svar. Har begärde få tala vid kommendanten, chefen för gar: nisonen, eller någon af landshöfdingeembetet; mer officern förebar, att han ej rätt visste hvilka de personer voro, ej heller kunde han skaffa reda på någon af dem, utan tillstyrkte Rudbeck genast sätta sig i sin vagn och resa hvart han behagade, eljes kunde han hafva ledsamheter. Rudbeck sade sig ,böra resa till Carlskrona, enligt Höglofl. S kretsa utskottets befallning; men han befarade att der äf. ven kunde stå illa till, hvartill officern svarade, at der torde se ännu värre ut. Kapten Hård, som var Rudbecks ressällskap, hade med häpenhet och förundran stått hela tiden tyst, utbrast vid det si: sta officerns svar i den önskan, att han åter måtte ,komma väl hem till sin hustru, bad Rudbeck sätta sig i vagnen, och blef ganska orolig. Rudbeck begärde få tala med officern enskilt, men han sade .sig ej kunna gå utom sin vakt, och dessutom hade pöfverståthållaren ej mer än högst två minuter at! ,vänta, hvarefter officern ej kunde hindra, det tillnälventyrs betydliga olägenheter honom vederfores; på hvilken tillsägelse Rudbeck och Hård satte sig pi vagnen och reste till byn Wää, en half mil från staden, der de dröjde allt till aftonen, talade med alla kommande och farande, uppmanade dem att ,vaka för friheten, och förklarade grundlagarne, i psynnerhet för en gammal smed och en kopparslapgare, som var på väg till staden. Första lördagen efter revoltens utbrott gick Toll till stadens kyrkoherde och gaf honom tillkänna, att han icke i kyrkobönerne finge bedja för Riksens Ständer. Då prosten invände, att bönen vore anbefalld, och att han icke utan konsistorii föreskrift kunde underlåta att uppläsa den, svarade Toll: För närvarande är jag prostens konsistorium, och ni har vintet annatv. Det oaktadt vidblef prosten sin vägran. vÄr detta edert sista ord, sade Toll — Ja !x — Så hör då mitt. Jag låter ställa tvenne kanoner utanför kyrkan, rigtade genom fönstret emot ;predikstolen. Jag ställer en officer i ett annat fön.ster och mig sjelf på gången. I samma ögonblick, ni läser bönen för Riksens Ständer, uppdrager jag ;min näsduk, hviftar med den; officern i fönstret ger en öfverenskommen signal, och kanonerne aflossas på er,, — Då prosten om söndagen kom till kyrkan, såg han kanonerne utanför, med servis och brinnande luntor, och då han uppkom på predikstolen, stod en officer i ena fönstret och Toll på gången. Då prosten efter predikan kom till bönerne, fixerade Toll honom, och stack med synbar geste handen i fickan. Prosten i ångsten läste bönen Barmhertige Gud och derpå genast Fader vår utelemnande alla de andra bönerne, och kröp under denna läsning ner i predikstolen, så att knappt hufvudet syntes; hvarpå Toll ur fickan framdårog sin snusdosa och tog sig en pris.